Quantcast
Channel: Heijkorn
Viewing all 100 articles
Browse latest View live

Vättersö

$
0
0
Om våra somrar på Vättersö i Stockholms norra skärgård skulle det faktiskt vara lockande att skriva en hel bok, ty där fanns en mångfald av motiv att hämta för en sådan.

Redan för många år sedan – då minnet var friskare än nu på ålderns dar – umgicks jag med tanken på att skriva en längre skildring från denna ö, där vi tillbringade två somrar, oförgätliga i mitt minne. Oförgätliga inte så mycket – eller just inte alls – för folkets skull, som bodde där, utan för den härliga skärgårdsnaturens skull – och för barndomsminnenas skull.

Det var sommaren 1894 som vi kommo dit första gången, jag var sålunda 13 år då. (Året före hade vi bott på Gärdsvik, på norra ändan av Ljusterö).

Vättersö ligger mellan Ljusterön och Yxlan-Blidögruppen, med Siarön strax intill (där Jussi Björling numera har sin varelse ibland om somrarna). Det är en jämförelsevis stor ö, utgörande väl en någotsånär medelstor skärgårdsgård. Man ror inte rundt den i brådrasket. Och det ligger flera mindre holmar omkring den.

På Vättersö finns sålunda både åkrar och ängar, lövängar med förtjusande ljuvlighet – särskildt mycket hassel och ek – allvarlig barrskog och nakna berghällar ut mot en blånande fjärd med ett myller av öar och småholmar – och abborrgrund i massor. På västsidan har man ”Norrleden” med hela sjötrafiken norrut från Stockholm och Finlandsbåtarna. Det fanns sålunda en behaglig omväxling i scenerierna.

Nu för tiden stå sommarvillorna tätt, och motorbåtar puttra överallt. Och jag tror inte att jag numera skulle trivas så särdeles väl på Vättersö. Hvad som gjorde dess tjusning på 90-talet var just dess alldeles lagom avskilda läge undan civilisationen. Där fanns folk, men de störde inte hvarann. Nämnvärdt åtminstone. Jag tror att det på vår tid bodde summa summarum 6 – 7 familjer på ön.

Ägaren till Vättersö var då på 90-talet en mycket underlig typ. Han hette Jansson och var ursprungligen från Åland – eller härstammade åtminstone därifrån. Men hans utseende skilde honom avsevärdt från de vanliga rospiggarna. Han var svartmuskig och såg mera ut som nån tattare eller zigenare – ja inte precis det heller, men inte såg han ut som Albert Engströms fiskargubbar. Egentligen såg Jansson ganska fin ut med en viss ”vallonsk” profil och med något visst soignerat över sig, som man inte gärna ser hos vanliga fiskargubbar från Roslagen.

Troligen hade han väl varit gift en gång – det är en sak som jag numera inte minns – jo visst, nu minns jag! Gunni var ju hans dotter, och hon var väl i 19 – 20-års-åldern ungefär, men hon hade plats i Stockholm och kom endast ut på söndagarna. Det var också en typ skall jag säga! Inte för att jag nu minns precis hur hon såg ut, men hon hade ett mycket underligt utseende: hon var lika ljus som fadern var mörk, hade blå ögon mot faderns bruna, var ljus i hyn och lite fräknig – vill jag minnas – hade en impertinent uppnäsa och tjocka ljusa flätor rundt huvudet. Hon var inte precis ful, men det var något visst underligt med henne som inte jag – på den där tiden åtminstone – kunde identifiera. Man kunde knappast tro, att hon var dotter till den djupsvarte, brunögde, inbundne och tyste ”gubben Jansson”. De hade inte ett dyft gemensamt. Gunni var nämligen öppen och gladlynt.

Hvad hon hade för sig i Stockholm har jag alldeles glömt. Kanske var hon uppasserska på ”fröken Danzárs” kafé i Stockholm. Det vet jag inte alls längre. Kanske var hon något helt annat. Ja, fröken Danzár, ja! Det var en tämligen obeskrivlig typ.

Jag beklagar djupt, att jag inte kom mig för att skriva ner någon skildring från Vättersö i min ungdom, medan minnena ännu voro färska. Ty tänk hvilket typgalleri där fanns! Om Albert Engström hade fått tag i fröken Danzár hvad skulle han då inte ha gjort för dråpliga historier om henne! Hon var ju den urtypiska ölsubban. – Det sades, att hon var syster – eller åtminstone halvsyster – till ”gubben Jansson". Men man har svårt för att tro det. Ty de hade inte ett dyft gemensamt med hvarandra.

Fröken Danzár var stor och tjock med pösiga former överallt. Hon formligen pöste över, som deg som jäser över när man gjort den i en lerkruka. Hon hade en strålande humor och ett fantastiskt förråd av historier förvärvade under flerårig verksamhet i ett ölcafé, i kontakt med det klientel som på ett sådant ställe förekommer.

Hon titulerades fröken, men hur många karlar hon haft i sitt liv låter sig bara anas. Förmodligen var hon halvsyster till gubben Jansson. Hur hon fått namnet Danzár är en fråga som trotsar min t.o.m. ännu rätt så livliga fantasi. Kanske – när allt kommer omkring – både hon och gubben Jansson hade något zigenar-blandblod i sina ådror. Danzár-namnet tycker man tyder på något sådant. (Ty inte tog man väl ett sådant namn på 90-talet?) men inte såg hon precis ut som en zigenerska.

Ja, ”fröken” Danzár var ett tämligen obegripligt fruntimmer, och för att skildra henne behövs nog en helt annan penna än min. Albert Engströms till exempel.

Gubben Jansson var en butter enstöring som inte i onödan beblandade sig med folk. Fröken Danzár beblandade sig fullkomligt i onödan. Jansson bodde i en gammal sjöbod alldeles nere vid sjön och intill båtbryggan, där roddbåtarna lågo. Denna sjöbod hade han nödtorftigt låtit inreda och försett med en lång veranda utefter hela ena långsidan. Verandan låg ut över vattnet och det var åtminstone teoretiskt möjligt att stå på verandan med metspö. Men hur det var med abborrarna utanför är väl ovisst. Jansson skötte sitt hushåll själv. Det kan ju hända att hans dotter Gunni hjälpte honom en och annan gång, men med fröken Danzár hade han inget samröre.

Jansson levde väl mest på sina sommargäster. Han hade några stugor som han hyrde ut. Och så hade han ju arrendet från det lilla jordbruket på ön. Själv sysslade han inte med något så trivialt. Hans liv var sjön och han fiskade med skötar och nät. Någon yrkesfiskare var han väl inte, men han skickade en och annan låda fisk till fiskaffärer i Kongl. huvudstaden, när den andan föll över honom. Mestadels satt han hemma på sin veranda och rökte.

Hvad arrendatorn hette har jag glömt. Trots att vi bodde tillsammans. Vi bodde i ett stort rödfärgadt tvåvåningshus jämte en bergknalle ett bra stycke ifrån bryggan. Vi bodde på övervåningen, arrendatorns på nedre botten. Jag har en teckning av huset bland mina ungdomsteckningar, som min moder lyckligtvis bevarat. (Jag fick dem av henne under Västeråstiden; jag trodde dem försvunna). Tyvärr är teckningen inte daterad. (Det skulle ha varit roligt att ha datum för den nu). Jag har också ett fotografi någonstans i mina gömmor. Jag skall försöka få det inplaceradt här, när jag hittar det. Det är med rätt egendomliga känslor jag sitter och betraktar denna teckning, gjord för 58 år sedan. Den är dock ett minne av en viss räckvidd!

Arrendatorsfamiljen har jag egendomligt nog inget minne av. Den tycks alldeles ha trillat ur. Kanske finns på fotografiet någon skymt av den som kan återkalla minnet. Våra rum och möbleringen minns jag inte heller. Mitt minne har ju på senare år så trasats sönder genom min svåra sömnlöshet. (Sömnlöshet lär ju utplåna minnen så förfärligt; det synes mig därför rätt underligt, att jag minns så pass mycket som hvad jag faktiskt gör). Men barndomsminnen sitta ju i ofantligt mycket bättre än senare minnen.

I den finaste villan på ön bodde juvelerare Lars (?) Bökman med familj. Bökmans voro stadigvarande sommargäster på Vättersö. De hade bott där i flera år. Villan var väl inte så märkvärdig i och för sig, men efter dåvarande tidsförhållanden var den väl ”fin” med sina dubbla verandor och utsikt över sjön, och sina lövsågerier (snickarglädje, som det numera heter).

Bökmans ansåg sig väl höra till noblessen. De hade juveleraraffär på Drottninggatan i Stockholm, och det var inte fy skam det. Därför höll dom sig tämligen reserverade gentemot oss, som inte voro så fina, trots att vi ägde ju ett stort hus på Thulegatan i Stockholm. Herr och fru Bökman voro nog aldrig tillsammans med far och mor, fastän herrarna ju hade gemensamma intressen i fisket. Men ungarna – ungdomarna – höllo ju ihop till en viss grad, som ungdomar ofta gör – fast inte fingo ju vi, min syster och jag, ”leka på deras gård”.

Bökmans villa låg förnämt innesluten i en lummig trädgård med mycket fruktträd, med staket omkring. Vi bodde ju hos arrendatorns och oss luktade det förmodligen ko om. Åtminstone för Bökmanska näsor. I deras trädgård luktade det rosor och lavendel, kanske luktpioner – vi hade endast vanligt vildtörne uppe i vår bergknalle, möjligen hvitmåra.

Bökmans hade två barn, en flicka som hette Thérèse, en pojke som hette Georg (men kallades ”Jorje”). Thérèse var, efter hvad jag nu kan gissa – c:a 20 – 22 år, Jorje var kanske 16. Jag var 13 och min syster 17. Thérèse umgicks ju med uteslutande ”fint folk” i Kungl. Huvudstaden, och hon var också mycket angelägen om att poängtera detta för min syster som inte hade så fina bekantskaper att skryta med. Men min syster spelade piano bättre än Thérèse och detta gjorde väl att hon till en viss grad tolererades och fick ackompanjera ”Jorje”, då han spelade fiol. (Det gjorde han mycket bra för sin ålder, och han spelade uteslutande ”fin” musik, Haydn, Mozart, Schubert, Wieniawsky och dylika saker). Jag spelade förresten jag också, fast ”bara” piano. Och min repertoar var nog inte så dum den heller.

Min syster var ju bara 17 år och hade inte just varit med i stora världen något. Thérèse Bökman var därför onödigt sarkastisk och ironisk därför att hon kände till lite mer, hur det går till bland ”fint folk”. Thérèse såg jämförelsevis bra ut med sitt kastanjebruna hår och sina livliga spelande mörkbruna ögon. Hon var också vida rörligare i sitt intellekt än min syster som – åtminstone till det yttre föreföll mera sval. Men min syster såg inte precis illa ut hon häller, och enligt mina begrepp om kvinnotyper stod hon på en högre nivå än Thérèse. Fast hon inte var så välklädd som hon. Och saknade allt sinne för koketteri.

George och jag höllo emellertid fullkomligt ihop. Vi utvecklade ett fullkomligt sportmanskap i rodd tillsammans. Juveleraren tillät oss nämligen att på hvardagarna disponera hans fina båt – den var lång, smal och lättgående samt helt svartmålad. Vi gjorde långa roddturer tillsammans och hade övat upp oss så att vi rodde nästan lika fint som Oxford-Cambridge på Themsen. Med skevning av årorna och all den roddexercis, som flottans båtlag brukade prestera. Jag minns sålunda, hur vi en gång rodde Vättersö rundt i hårt väder. På ”Norrleden” hade vi rak motvind med hög sjö och vindstyrkan kunde väl rubriceras som kultje. Det var den hårdaste rodd jag någonsin varit med om, och mina trettonåriga nävar voro fulla av blåsor. Vi fingo in sjö på sjö i den rätt låga båten, men vi kunde inte ösa i den hårda sjön. Jag minns dessa roddturer med förtjusning.

Min far hade ju endast arrendatorns flata, tungrodda eka. Den kunde man ju inte ”ro” med. Men till fiske var den förträfflig. Min fader var ju passionerad fiskare, men hans stora intresse var långrev med ”massproduktion” av fisk. Jag minns detta vårt fiske och har en uppsjö av de livligaste minnesbilder än i dag. Vi maskade våra 200 krok på kvällarna nere vid bryggan. Den behövliga daggmasken plockade vi ut ett par kvällar i veckan vid lyktsken nere i gräsmattorna mot sjön, särskildt efter hvarje stort regn, då masken kröp upp i hundratal och åter hundratal. Det var en spännande jakt.

Själva påmaskningen var ett smetgöra utan like och var mig mycket motbjudande också såsom rent djurplågeri, men det fick man sätta sig över. Det var i alla händelser inte värre djurplågeri än då man tar sill i snörpvad och sedan låter den kvävas till döds.

Vittjandet av långreven skedde vid 5-tiden på morgonen och det var ganska spännande. Vi fingo massor av fisk: ett 30-40-tal abborrar, 5-6- ålar och ett par gäddor, förutom åtskilliga mörtar, idar och braxenpankor var ingenting ovanligt en sån där morgon. Ofta var det min moder som tog upp reven, medan far rodde, men många gånger var jag med och tog upp. Särskildt gäddorna var det något särskildt spännande med. Och likaså stora ålar. Vi fingo ibland exemplar på en meters längd och grovlek därefter.

Men nog var det rysligt synd om min moder, som skulle rensa och tillvarataga all denna fiskrikedom. Och nog blev vår diet litet väl enformig i längden. Det var fisk i alla former: kokt, stekt, stuvad, kall inlagd fisk, särskildt ål. Någon enstaka gång pannkaka. Kött fingo vi sällan. Grönsaker knappast heller.

"Juvelerarn” kom ut på lördagskvällen och reste in på måndagsmorgonen. Middag åt han på båten så att han inte behövde upptaga någon tid med så oväsentliga saker. Vid ankomsten ut genast på med blåbyxorna! Och så ut till abborrgrunden, där han satt ensam med sina metspön långt in i skymningen. Större delen av söndagen likadant. Och nog fick även han en hel del fisk, fast han bara fiskade med spö. Man blir ju dessutom lätt och lekande filosof på köpet.

Även jag har många tjusande minnen från dylikt fiske. Det hände rätt ofta, att jag ensam åkte ut till holmar och fiskegrund, rätt långt bort, redan vid 4-tiden på vackra sommarmorgnar. Så draggen i botten och spöna ut.

Finns det egentligen något ljuvligare än att sitta ute vid ett godt abborrgrund, när det nappar bra?! Att sitta där i ensamheten med sig själv och filosofera. Att se hur morgonsolen försilvrar de små lätta krusningarna på vattnet och se hur de många holmarna blånar i horisonten ut mot de stora vidderna!

Det är idel ljuvliga minnen från vår underbara skärgård! Vår Östanåbåt – som också anlöpte Vättersö på sin resa in mot Stockholm – brukade visa sig därute vid Öster- och Väster-Lagnö så där vid 6-tiden på morgonen. Och så hade den en stor fjärd att passera innan den kom över till vår brygga, hvit och skinande i solen.

Pass på! Nu dyka mina bägge flöten djupt under den klara ytan. Jag ser mina röda flöten dyka meterdjupt i vattnet! Det måtte vara ett par stora hejare till abborrar!

Den som ännu en gång kunde få komma ut till ett fint abborrgrund och få samma syner på nytt! Men det är nog nu inte längre möjligt. Inte kring Vättersö åtminstone. Nu är Stockholms skärgård inte alls som på den tiden, då jag var pojke. Nu är hela skärgården kommersialiserad, sjön full av motorbåtar. Och fisken? Ja hvart har den tagit vägen?! Kanske ute i den allra yttersta skärgården, kring Gillöga. Kanske kan Roland Svensson svara på den frågan. Kanske fisken gett sig till Sydfrankrike också!

Nu sägs det, att Stockholmsfamiljerna måste fara ner till Syd-Frankrike på sommarnöje – det är för dyrt för vanligt folk att vara i Stockholms skärgård. Där bor Jussi Björling som tar 6000 kronor för hvarje kväll han sjunger – plus fri konjak. Han kanske har råd att bo där. – 1893 betalade vi för vår sommarstuga vid Gärdsvik 50 kronor för hela sommaren. Och på den tiden kunde tre metare återvända från abborrgrunden ute på Gälnan så där lagom till frukostdags, med lagom stora abborrar. Jag har själv sett det – och ”den som har sett det kan vittna därom att han talar sant”. Och jag tror, att vi hade vida trevligare och skönare på allt sätt i skärgården på den där tiden.

Vår lilla söta stuga vid Kobban – inhöljd i vildtörne och kaprifol – var ju fullkomliga idyllen! I sjön vimlade det av kräftor i augusti – stora som små humrar! Och den vackra Elva Falck, som kom ner till bryggan hvarje kväll för att hämta posten, fick man ju se på så mycket man ville – alldeles gratis! O ja! Det var tider!

En sak som Georg Bökman och jag hade ofantligt roligt med var ett båtbygge. Vi byggde en liten segelbåt efter alla konstens regler. Den var ej fullt meterlång men ändå klinkbyggd av tunna hyvlade ”plankor”, kanske 4 cm breda och möjligtvis 4 mm tjocka. Båten byggdes på spant och borden nitades med små kopparnitar. Allting var riktigt in i minsta detalj. Båten hade en liten söt salong med skjutlucka i taket och riktiga säten med små dynor på och en elegant sittbrunn. Ett litet krypin i fören för gasten saknades ej heller. Segel, taljor och block voro riktiga in i minsta detalj. Både Georg och jag voro mycket kunniga och väckte gubben Janssons fulla godkännande och sjömannaintresse.

Båten blev en fullträff, en succé. På ”stapelavlöpningen” var Vättersöfolket tämligen mangrant närvarande. Båtens namn har jag dock glömt. Vi hade uppfunnit en automatisk styrinrättning som var reglerbar för olika vindar, vindriktningar och vindstyrkor, och den fungerade i allmänhet utmärkt, så att vår lilla båt höll den kurs, för hvilken den blivit inställd. Den seglade utmärkt, särskildt på kryss och uppnådde ibland sådan fart, att vi nästan fick jobbigt att följa med i den Bökmanska båten. Vi hade ofantligt roligt med vår lilla båt. Den var försedd med blyköl och kunde segla i tämligen hårda vindar.

Vi hade roligt tillsammans familjerna på Vättersö. Alla voro gemytliga och glada om jag kanske undantager juvelerarn och hans fru, som voro liksom litet för fina och ”socialgruppiga”. Men även de kunde liksom tina upp ibland.

Jag har glömt att nämna herrskapet Qvarnströms. De bodde i en liten, liten stuga uppe på en bergknalle. Det var sött som en barnlekstuga. Qvarnström var stor och tjock, med en mage som en uppblåst ballong. Hans fru var liten och späd. Men båda ägde humor i hög potens, hos dem hvilade inga ledsamheter! Qvarnström, som var dalmas, var någon sorts fastighetsmäklare i Stockholm. Hur han hade det ställdt med sin affär vet jag inte, men han tycks inte ha varit så bunden som juvelerarn. Qvarnström for inte in till Stockholm mer än någon eller några dagar i veckan. Även han fiskade ju mycket, men han höll sig till helt andra vatten än juvelerarn. Och man såg dem aldrig tillsammans.

Qvarnström var väldigt pigg på att bada. Han låg nog i ”drickat” flera timmar dagligen. Han behövde inte anstränga sig heller under sina besök i det våta elementet, ty han flöt som en kork utan att behöva röra en fena.

Han brukade gå ned till sitt första morgondopp redan kl. 4 på morgonen. Endast omsvept med en nattrock gick han då raka vägen ner till vårt fina badställe vid ”Norrleden”. Men han rodde alltid långt ut och hoppade ifrån båten. Det var för varmt inne vid badviken, påstod han.

Ofta gjorde jag honom sällskap då på morgonen. Det var ljuvligt att komma ut i naturen så där tidigt. Allt var så friskt och härligt, blommorna lyste klarare i morgonljus, tycktes det mig. Och naturens dagg hade friskat upp blomsterängarna.

En gång då jag följde med Qvarnström kl. 4 en underbart vacker morgon, ville han försöka dyka för att leta reda på en snusdosa som han tappat medan han suttit och metat ett stycke utanför vårt badställe. Det var en fin snusdosa av förgylldt äkta silver. Han hade fått den på sin 50-års-dag som en subskriberad present och han var mycket ledsen över att ha tappat den i sjön. Vattendjupet där han suttit och metat, var minst sex-sju meter. Genom observationer på land visste han någorlunda, hvar snusdosan borde ligga.

– Ja, vi rodde ut i viken. Först sökte vi titta ner på sjöbottnen med vattenkikare, men fast vi väl sågo bottnen så kunde vi inte upptäcka någon silverdosa. Då körde Qvarnström till sist på huvudet och dök. Det måtte inte ha varit lätt med hans stora mage att göra en sådan djupdykning. Qvarnström var under vatten så lång stund att jag började bli rent förskräckt. Nog var det två-tre minuter minst. Till sist dök han upp ett godt stycke från båten, där jag satt och rodde. Och då hade han snusdosan i sitt vida gap. Han såg ut som något sorts storsjöodjur, då han kom upp. Men då var Qvarnström belåten!

Utom Qvarnström fanns ytterligare en familj på gubben Janssons domän. Den familjen bodde i en liten villa mera neråt sjön till, litet på sidan om den andra bebyggelsen. Och folket där höll sig nästan alldeles för sig själva. Vi träffades sällan. I flera år har jag – då mina minnen snuddade på något sätt vid Vättersö – sökt komma ihåg namnet på den familjen, men det har inte lyckats. Jag har en ovanligt stadig kork i det hål som börjar kanalen ner till mitt undermedvetna minnesarkiv. Och dock är det ett inom teater- och konstnärsvärlden mycket kändt namn. Det har visat sig alldeles omöjligt att komma på det.

I den familjen fanns en flicka som hette Sara och som väl då, 1894, torde ha varit ungefär i min ålder. Hon blev musikmänniska och sångerska och jag har en gång hört henne uppträda i radio. Sara…??? Ja, det var inte ”die Leander”. Men hvilken?

Det var på samma sätt med fam. Qvarnström. Jag hade även där tappat bort namnet, och jag har i många år förgäves sökt erinra mig det. Men just häromdagen, då jag börjat skriva ner dessa barndomsminnen från Vättersö, var det som om någon plötsligt och tydligt hade hviskat namnet i mitt öra. Allt hvad människan upplever registreras i det undermedvetna minnesarkivet. Det finns där outplånligt. Det är bara det medvetna själslivet som börjar bli defekt.

Min fader hade denna sommar förvärvat brytningsrätten till fältspat i ett gammalt brott på ostsidan av Siarö. Hvem som brutit där förut minns jag ej, men brytningen var påbörjad några år innan vi kommo till Vättersö. På den där tiden voro porslinsfabrikerna ytterligt stränga i sina fordringar på fullt glimmerfri fältspat. Och fastän man i fältspaten från Siarö nog kunde plocka fram utomordentligt fina skivor av ren laxröd ortoklas, så var det nog svårt att få några större partier fullt glimmerfri fältspat. Skrädningen blev för syr. Det visade sig också, att brytningen inte bar sig ekonomiskt. Den nedlades på höstsidan.

Jag har de allra livligaste minnen av våra ständiga roddturer från Vättersö över till Siarö. Och hvad jag var intresserad av fältspatsgruvan! Ehuru jag blott var 13 år, hade jag redan skaffat mig en hel del kännedom om olika blyarter. Jag hade Geologiska Undersökningens karta i 1:5000 med mig på mina utflykter i Vättersös omgivningar, och med ledning av den sökte jag upp alla möjliga förekommande bergarter. Det var nog här som den blivande bergsingeniören föddes.

Så vackert det var på Siarö sedan!

Den geologiska kartan har jag kvar än i dag, och någon gång händer det att jag ännu med ledning av densamma i fantasien gör alla möjliga strandhugg på de kobbar och skär, där jag som trettonåring gjorde de intressantaste upptäckter. Kartan var ju mycket detaljerad.

Hvad jag älskade denna skärgårdsnatur från min ungdom! Fanns egentligen något ljuvligare än att bege sig ut till dessa obebyggda och jungfruliga skär ända där långt utåt Svartlögafjärden till och göra botaniska och petrografiska fynd. Jag har samlat många växter därute i denna arkipelag. Och att ligga ensam därute i någon skreva jämte det kristallklara vattnet eller att ligga på rygg på någon gräsfläck med långt mjukt fint gräs och skåda upp mot sommarens hvitulliga moln som sakta drogo förbi. Det gav minnesbilder av den mest tjusande art. De sitter ännu i.

Strindberg har ju på sina ställen gjort bedårande skildringar från Stockholms skärgård i sina böcker. Och då jag läser dessa skildringar, så träda också mina ungdomsbilder fram för min inre syn. Jag "ser" bergsskrevorna med deras ofta fullkomligt yppiga vegetation, jag "ser" ännu blomsterprakten och ibland martallarna och Flottans hemliga sjömärken och hvitmålade kummel, som utvisade hemliga leder bland skären.

Ja, Flottans båtar, ja! Flottan hade stundom övningar ute i Husaröleden och i Svartlögafjärden. Vi sågo ofta torpedbåtar komma kilande mellan skären utanför Vättersö. Och så alla dessa gamla kanonbåtar som jag så väl kände sedan vi bodde på Fjällgatan och jag ofta gjorde visiter på Skepps- och Kastellholmarna. Jag kände igen dem allesammans: Blenda, Urd, Skagul och allt hvad de hette. Monitoren John Ericsson brukade mest operera i Siarösundet och i leden ner emot Saxarfjärden, Dammarboda och Nykvarn. Jag har ännu rätt goda synminnen av den.

Jag har ett minne av gubben Jansson i samband med dessa Flottans övningar. Jansson hade levererat mjölk och fisk ut till fartygen och hade kanske gjort officerarna en del tjänster. Och fram på eftersommaren, då övningarna utanför Vättersö togo en ände, ville väl officerarna tacka på ett eller annat sätt. Och det gjorde dom verkligen mycket originellt. Jag var själv nere vid bryggan den där kvällen, så jag såg hur det gick till.

En stilla fin kväll vid 9-tiden just som Jansson höll på att gå till sängs, kom en av flottans barkasser in till vår lilla fiskebrygga på Vättersö. Det var sex man i barkassen förutom maskinist och rorsman. De sex voro beväpnade med karbiner med påskruvade bajonetter. Det såg mäkta krigiskt ut.

Mannarna tågade militäriskt från bryggan fram till Janssons sjöbod, klevo upp på verandan och bultade på hans dörr. Jansson kom inte och öppnade, ty han höll på att lägga sig. Dörren var emellertid inte låst, utan fyra av mannarna klevo på in. Två stodo utanför dörren på vakt.

Jansson förklarades arresterad, tvingades att kläda på sig och fördes under beväpnad eskort ner till båten och fick följa med ut till något av fartygen, hvars master kunde skönjas bakom en holme.

Därute blev Jansson mottagen av en officer vid fallrepstrappan och nedförd till officersmässen, där ett större antal officerare voro församlade. Och där blev han inbjuden till en finare supé med åtföljande nachspiel. Jag gissar att gubben Jansson blev lite yr i mössan av all denna oväntade behandling. Och kanske en smula yr i mössan litet senare på natten, då han av samma båt förpassades i land. Av all välfägnaden med både torrt och vått.

Vi hade ju våra små tillställningar på Vättersö vi också. Det kom ibland åtskilliga gäster utresande med båten från ”stan”. Och de blevo omhuldade på bästa sätt. Fröken Danzár hade en viss förmåga att sätta sprätt på folk, och hon kunde t.o.m. vara ganska trevlig, då hon satte den sidan till.

Fröken Gunni hade en fästman, en svartmuskig och välfriserad herre som lystrade till namnet Pettersson (om jag inte minns alldeles fel). Han blev ofta mottagen med små improviserade kalas, till hvilka vi lite till mans blevo inbjudna. Det var i allmänhet ganska smågemytligt.

En gång på eftersommaren hade vi en musikfest med dessutom varierande underhållning, avslutadt av ett större kafferep. Vi tog – vill jag minnas – 1 kronas inträde, och förtjänsten användes till något sorts välgörande ändamål, som jag dock nu har glömt hvad det var. Möjligen för att hjälpa någon sjuk, fattig gumma på någon av grannöarna.

Festen avhölls i Bökmans trädgård, som upplåtits för ändamålet. Jag minns inte längre detaljerna så noga. Jag kommer dock ihåg, att min syster och Georg Bökman bjöd på fina musikstycken – fiol och piano. (Hvarav jag ännu erinrar mig Schuberts ”Rosamunda"-musik). Min syster och jag spelade något vackert för piano och orgel (som hade kånkats ner i trädgården). Thérèse Bökman bidrog med någon uppläsning. Läroverksadjunkten Otto Hahr (som bodde i samma farstu som vi i vårt hus på Thulegatan) sjöng och skrålade skånska visor, hvarav jag minns en som hade refrängen: ”Köss å klapp de ska de va’. Om de ska vära bra. En gang i uken (de) gör ingenting!”.

Och slutligen uppträdde herr Qvarnström som en obetalbar positivhalare, som både spelade och sjöng hårresande visor. Han tog dessutom upp extra-kollekt för det goda ändamålet. Alla smakriktningar tillgodosågos.

Och så dracks det mycket och godt kaffe, hvartill öns fruar hade skänkt ingredienserna. Jag minns att jag drack tio koppar – mitt hitillsvarande rekord! Nog var det ett femtiotal deltagare i vår sommarfest.

Georg Bökman och jag författade någon sorts krönika över ”Livet på Vättersö” denna sommar 1894. ”Dokumentet” inneslöts i ett kopparrör, som stoppades ner i ett borrhål som vi själva borrade med ett gammalt bergborr i högsta toppen på bergknallen bakom vårt hus. Hålet fylldes med sand. Det undras mig starkt, om någon sedan hittade denna berättelse. Det skulle ha varit roligt att ha fått den införd här! Men vi hade ingen avskrift.

Mycket skulle väl ännu kunna finnas att skriva om dessa mina ungdoms- eller barndomsminnen från Vättersö. Det var ju ingalunda några så märkvärdiga saker som ha något intresse för andra. Men ändå kan det vara roligt att ha dem nertecknade. Sina barndomsminnen skall man söka hålla kvar. Minnen från senare tid kan just göra detsamma att bevara.

Jag minns en sen kväll i slutet av augusti, strax innan vi skulle flytta in till staden. Min syster och jag hade gått upp på en hög bergknalle utåt Norrleden till. Och vi sutto där i månskenet och skådade ut över farleden ända utåt Furusund. Växlets båda fyrar blinkade och flera båtar passerade med sina röda och gröna ljus. Det var en vacker syn som ännu sitter i. Strax intill oss, där vi sutto, lyste med egendomligt ljus en grupp lysmaskar, som lågo i en stor tuva med lingonris och pors. Det var första gången jag sett några sådana.

En annan gång – en tidig solig morgon – satt jag ensam på samma plats. Och då passerade den vackra och snabba norrlandsångaren Nordstjernan, som gick 15 knop och var den tidens snabbaste båt. Det var också en vacker syn, som sitter i.

Utvecklingen har gått åtskilligt framåt sedan 1894. Nu läser vi om Amerikas nya atlantfartyg, 51 000-tonnaren ”United States”, som alldeles nyss tagit The Blue Ribbon från Queen Mary. Den går med 35 knop eller mer. Och vi imponeras knappast därav.

Då vi flyttade in till ”stan”, en dimmig morgon i början av september, då båten var försenad av dimman, då uppenbarade sig herrskapet Qvarnströms vid bryggan med en väldig kafferepskorg. Och det blev ett improviseradt kaffekalas som jag aldrig glömmer. Med positiv och allt. Slutet på en vacker sommar!

(Smedgården 12/7 52)

Cykelsegling med paraply

$
0
0


Under den tid jag vistades nere i Skåne – åren 1931 – 33 – passade jag naturligtvis på att få se så mycket av landskapet som möjligt d.v.s. så mycket som mitt arbete och min skrala kassa tillät. Mestadels använde jag därvid min cykel, och det är sannerligen inte så få kilometer, som jag på den tillryggalagt. Tyvärr bodde jag litet ensidigt till – i Malmö – och som min cykel naturligtvis hade sin begränsade aktionsradie, så blev det egentligen bara den sydvästra delen av Skåne jag fick se, d.v.s. den del av landskapet som begränsas av de stora åsarna. Det var synd, ty ur min synpunkt är det skånska åslandskapet det vackraste. Till Simrishamn och det mångbesjungna Österlen kom jag tyvärr aldrig, och det är jag ledsen för, ty östra Skåne är helt säkert vackrare än det västra.

Astri och barnen voro med mig upp på Romeleåsen och till Ringsjön, och själv har jag sett Hallandsås. Kullen och små smakbitar av Söderåsen, så litet har jag i alla fall fått se av det skånska åslandskapet.

När man läser om Skåne, så hör man alltid talas om ”Landet söder om landsvägen”. Endast de som äro födda där räkna sig som heläkta skåningar. Jag hade ju sett Skanör, Falsterbo och Trelleborg, men detta är ju endast utkanten av området i fråga. Naturligtvis måste jag, innan jag lämnade Skåne, också se ”landet söder om landsvägen”. Tillfälle därtill fick jag under pingsten 1932, och det är om den turen denna lilla skildring skall handla.

Det var alltså på Pingstdagen 1932 denna märkliga cykeltur startades. Jag minnes icke datum, men det var i alla händelser kallt i luften, och i Malmö och trakten däromkring fanns ännu icke en knopp utsprungen.

Det blåste den där dagen, det blåste rent ostlig vind, och med erfarenhet av hur det är att åka i motvind på de skånska slätterna så kanske man kan förstå min tvekan att ge mig ut på en 7-milatur på cykel. Ja, ty det var Ystad som var målet för min tur denna dag, och sträckan Malmö – Ystad, är – om jag nu minns rätt – omkring sju mil.

Cyckelsegling med paraply014

Men solen sken från en molnfri himmel och i trädgårdarna ute i Limhamn prunkade vårblommorna i all sin glans. Jag hade två helgdagar framför mig, och det kunde inte bli tal om, att jag skulle gå ”hemma” i Limhamn en hel helg. – Jag gjorde en liten tur ut i de närmaste omgivningarna för att titta på vinden. Jo, det fläktade ju för all del en hel del, men längtan att få komma ut och se något nytt – framför allt en så´n stad som Ystad – övervann min fruktan för blåsten. – Jag åkte!

Det var i alla fall ljuvligt att komma ut i den friska vårluften! Jämte ett dike i närheten av Lockarp rastade jag ett litet tag, ty där växte luktviol i sådana mängder att slänten av diket var alldeles blå. Hvilken ljuvlighet att sitta sär i den flödande vårsolen och insupa en av de härligaste dofter jag vet! Lockarps svarttjärade väderkvarn glänste i solen. Idag var sannerligen ett fint malningsväder, men det var pingstdag och de väldiga vingarna stodo stilla.

När jag anlände till Arrie, hade blåsten tilltagit. Jag funderade allt ett tag på att vända medan tider var. Jag kände på mig att det skulle bli knepigt att ta sig fram ända till Ystad. Men å andra sidan hade jag redan åkt c:a en mil, och jag kände mig inte ett dugg trött trots motvinden, som dock hittills varit någorlunda dräglig. Jag tänkte: jag åker ner och tittar på de berömda Månstorps gavlar, så får jag se hur det sedan blir.

Ja, jag åkte ner till Ingelstads kyrka, som jag dock inte har minsta minne av. – Strax söder om kyrkan ligger den gamla slottsruinen Månstorp, som under medeltiden hette Mogenstrup. Det är en urgammal sätesgård, så gammal att man intet känner om hvem som byggde slottet där. Dess förste kände ägare hette Hack. År 1509 såldes gården till Henrik Krummedick, en känd figur under dansktiden. Han var gift med en Hack.

Sedan kom medlemmar av släkten Bille. Den rike och mäktige rikshovmästaren Eske Bille var måg till Krummedick. Och det berättas att han rustade upp och ”bebyggde” Mogenstrup. (Det undras mig om den Bille, som jag kände från min skoltid på Realläroverket, är en avkomling till honom. Nog var han tillräckligt högfärdig och högförnäm, och i all synnerhet hans mamma, som köpte Karleby invid Hall och förbjöd vår badning på den fina badstranden där).

Mogenstrups siste danske ägare var Ove Tott.

Gården har sedan dess genomgått skiftande öden.

Vår store Måns Bock, Skånes generalguvernör, greve Stenbock, hade den en tid som förläning – eller var det kanske hans fader G. O. Stenbock?

I alla fall förstördes den gamla borgen 1678 av danskarna och i våra dagar är det inte så mycket som finns kvar. De båda gavlarna voro uppförda av gråsten med nedtill 5 ¼ alns tjocklek, och det är egentligen de som mest trotsat tiden. Därför brukar också ruinen mest benämnas ”Månstorps gavlar”.

Jag gick väl där i ruinen en god stund och hörde kajorna kraxa i träden rundt omkring. Men så beslöt jag mig att fortsätta till Ystad.

Jag gjorde tyvärr inga anteckningar under denna tur, så jag kan mycket litet berätta om de trakter jag for igenom. Möjligen har jag gjort försök att skildra något i de brev som jag strax efteråt skickade till såväl Astri som Farmor, men att få tag i dessa brev nu är sannerligen icke godt.

Cyckelsegling med paraply012

Jag minns att jag gjorde en längre rast i sluttningen av en bronsåldershög strax jämte vägen, men hvar det var, har jag inte längre något säkert minne av. En svag aning säger mig, att det måste ha varit i närheten av Skivarp. Jag minns också, att jag under den rasten gjorde några små anteckningar för att ha ett minne från just den trakten. Men hvar dessa anteckningar nu döljer sig, är ej godt att säga. Här befann jag mig emellertid i ”landet söder om landsvägen”. Vackert var det på sitt sätt, kanske mer säreget än direkt vackert. För en uppsvensk är ju denna oändliga jordbruksbygd någonting mycket underligt. Detta är ju inte Sverige, tycker man. Man förstår så väl, att detta land hörde till Danmark under långliga tider.

Jag skulle naturligtvis ha velat skriva ner mina personliga intryck av denna egendomliga natur. Men det fanns inte mycket tid till. Det blåste nu också till den grad, att man knappast kunde ha den allra minsta papperslapp uppe, och att ta upp en karta för att orientera sig var ogörligt. Emellertid har jag ju läst åtskilligt av skåningar som skildrat denna sin hembygd, bl.a. vackra skildringar av Ola Hansson, som ju är född här nere. (Hönsinge). Även Hans Larsson är ju född ”söder om landsvägen”, och även han har ju skrivit åtskilligt vackert om denna bygd.

Nu så här långt efteråt har jag inte många synintryck kvar. Och jag hittade ingenstans någon kiosk eller annat ställe, där jag kunde tillhandla mig några vykort med bilder till stöd för minnet.

Cyckelsegling med paraply

I Anderslöf funderade jag ett tag på att ta vägen ner till Ö. Torp för att få se Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Men det skulle ha försinkat mig en hel del. Jag har fått nöja mig med Nils Asplunds tavla.

Någon halvmil från Skivarp gick landsvägen ända ner till havsstranden. Hade jag förut inte riktigt fått känna på blåstens häftighet, så fick jag väl känna den nu. Här nere vid havet fanns inte ett dugg som kunde bromsa vindens framfart. Stundtals måste jag stiga av cykeln och gå långa sträckor, ty det fanns ingen möjlighet att pressa sig fram mot vinden, även om jag stod i pedalerna med hela min tyngd. Då jag i trakten av Charlottenlund gjorde ett desperat försök att trampa mig fram – ty jag hade då gått åtminstone två – tre kilometer – så gick frihjulet eller navet sönder, pedalerna snurrade bara rundt. Då var det klippt alldeles. Jag trodde emellertid, att jag då inte skulle ha långt kvar in till Ystad, blott en eller annan kilometer. Vägen gick i en stor krök, och en udde skymde utsikten över staden. Just då mötte jag en bonde som kom körande. Jag frågade honom om det var långt kvar in till staden. Dryga tre fjärdingsväg, svarade han. Trevligt perspektiv! Jag var nu alldeles utpumpad av allt stretande i blåsten. Men då jag var alldeles svettig av den våldsamma kroppsansträngningen och inte minsta skydd fanns för den våldsamma vinden, så hade jag intet annat val än att knoga och gå. Cykeln var obrukbar.

Cyckelsegling med paraply001

Då man är sådär utpumpad, så har man förlorat allt sinne för den omgivande naturen. Och mycket att fästa ögonen på fanns sannerligen inte heller. Visst var havet i storm utanför ståtligt – men stranden var i mina ögon ful, ja, med förlov sagdt rent ful. Låga mador utan annan vegetation än litet snaggadt gräs, några blommor som kunde liva ögat, såg jag inte till (det är möjligt att man kunnat hitta några enkla strandblommor, om man gått ner till stranden, blåeld kanske eller strandkål, men uppifrån landsvägen syntes i hvarje fall intet). Här och var lågo fiskebåtar högt uppdragna på stranden. Men något egentligt fiskeläge såg jag inte till. Det var grått, grått!

Det var nog något av en riddare av den sorgliga skepnaden som på pingstaftonens kväll gjorde sitt intåg i Ystad. Hvad klockan var, då jag ändtligen kom in i staden, har jag länge sedan glömt, men det torde ha varit tämligen sent,. Jag gissar att det var vid 8. 9-tiden. Jag hade då åkt (och långa sträckor gått) sju mil i 20 sekundmeters storm (motvind). Jag hade hellre åkt 14 mil i lugnt väder än dessa sju och ändå inte varit tröttare.

Cyckelsegling med paraply003

Att se något på sta´n i detta tillstånd kunde naturligtvis inte komma i fråga. Utan min enda önskan var att så fort som möjligt komma i säng. Att ligga på hotell hade jag inte råd till och jag tror inte att vandrarhemmen ännu hade trädt i funktion här i landet. Såvidt jag nu minns, så vände jag mig till en polis på gatan och bad honom rekommendera något lämpligt rum för resande, något ställe där det var rent och snyggt och där man inte riskerade att råka illa ut. Och jag fick anvisning på ett sådant. Det var en trappa upp i ett stort hus, hos en vänlig tant, som nog gjorde hvad hon kunde.

Men det fanns ett stort aber. Frälsningsarmén hade sin lokal på nedre botten, och de energiska människorna hade natthalleluja. Om de hade börjat, då jag anlände dit, så hade allt varit godt och väl, ty då hade jag kunnat gå ut och letat reda ännu en snäll polis och kanske hade fått något mera idylliskt. Men de började inte förrän jag hade lagt mig och möjligen också somnat. Och det blev ett mycket energiskt halleluja den kvällen. De stackars syndarna måtte ha varit mer än vanligt hårdfrälsta. Ty där sparades sannerligen inte på ljudeffekter, som ibland kom resårerna i min enkla turistsäng att ge resonans och deltaga i den allmänna frälsningsglädjen. Det var ett stort instrumentuppbåd, både hornmusik och strängaspel och det skånska idiomet i de gälla flickrösterna blandade sig kraftigt däri. – De höllo på till bortåt 1-tiden på natten och jag sov verkligen inte mycket den natten…

Det verkade vara ett utstuderadt hån, när sedan den snälla tanten frågade mig på morgonen, om jag sovit godt vid den ljuvliga musiken. Hon menade det, ty hon var själv frälsningssoldat. (Jag vill här inflicka, att jag ingenting har emot Frälsningsarmén och dess verksamhet. Den gör säkert mycket godt, där den passar. Men för utpumpade cykelåkares nattsömn är den inte lämplig. Då bör det säkerligen vara minst två trossbottnar emellan).

Det är inte meningen att här komma med någon beskrivning av Ystads sevärdheter. De äro många och synnerligen intressanta och skulle fordra ett eget kapitel, men jag skall i alla fall nämna något om hvad jag såg på Annandagens morgon och förmiddag. Först och främst faller den ålderdomliga vackra stadsplanen i ögonen. Ystad gör på den tillfällige besökaren intryck av att vara en medeltida stad. Dock äro de medeltida husen inte många. Det finns visst bara en enda rak gata i staden; de övriga äro smala och slingriga. Namnen på gatorna minna överallt om forna tider. De kort som jag lyckades komma över och som äro insatta här. Få väl tala för sig själva.

Sedan måste jag naturligtvis nämna de båda kyrkorna, den av Erik Lundberg på 1920-talet så vackert restaurerade Mariakyrkan, från hvilken några bilder här visas, samt den så ålderdomliga S:t Petri-kyrkan, som fordom tillhörde franciskaner- eller gråbrödraklostret i Ystad, hvilket stiftades 1267 av en riddare Holmger och hans fru Katarina.

Cyckelsegling med paraply007

Cyckelsegling med paraply010

Cyckelsegling med paraply008

Vid Petrikyrkans västra gavel, som har ett mycket vackert röste, ligger S:ta Gertruds gillestuga, i senare tid vackert restaurerad. Intill korets norra sida ligger det gamla klosterhuset, hvars norra gavelröste är mycket ståtligt. Klostret, som är byggdt i två våningar inrymmer museum och bibliotek mm.

Jag såg också som hastigast något av Fornminnesföreningens samlingar, inrymda i det s.k. Borgmästarehuset, ett mycket gammalt korsvirkeshus.

Cyckelsegling med paraply004

Cyckelsegling med paraply005

Och naturligtvis beskådade jag Karl XII-huset och det gamla apoteket.

Cyckelsegling med paraply002

Ett hastigt besök vid Sandskogen, Saltsjöbaden och sandplagen där nedanför övertygade mig om att Ystadborna förstå att draga nytta av havet. Sandplagen påminde nog om Falsterbos badstrand, men kunde inte jämföras med den. Dock skulle jag vara mer än tacksam om jag på sommaren hade en sådan strand till mitt förfogande, här nedan följer en bild av en del av stranden.

Cyckelsegling med paraply006

Jag lämnade Ystad med stor saknad. Dels erbjuder staden så mycket intressant att beskåda, dels är ju landet norr om Ystad späckat med pampiga slott, som det skulle ha varit roligt att se. Där ligga ju t.ex. Marsvinsholm, Charlottenlund, Krageholm, Tosterup, Snogeholm, Bergsjöholm och många andra. Men jag hade ju endast två dagar till mitt förfogande och jag måste t.o.m. ”hem” till Malmö förekvällen, hur det nu skulle gå till.

Cyckelsegling med paraply009

När jag lämnade Ystad vet jag inte, men det var väl vid 11 – 12-tiden på dagen. Jag hade i Sjöbo en av mina bergskolekamrater, Georg Gjukeson som jag inte sett eller hört av på länge. Jag beslöt mig för att cykla till Sjöbo, för att därifrån få den ostliga vinden rätt i ryggen. Pingstdagens hårda blåsväder höll oförminskadt i sig även på annandagen.

Jag åkte alltså nu norrut från Ystad. Jag fick därigenom sidovind och slapp trampa alltför hårdt. Snarare fick jag på sina ställen vinden en smula med mig, så att jag fick en smula nytta av mitt stora uppfällda paraply. Men risken blev då i stället att jag kunde blåsa omkull, ty så hårdt blåste det verkligen. Ett par tre gånger gjorde jag det också ehuru det avlöpte utan missöde. Och ett par gånger blåste paraplyet ut och in.

Från Ystad bär det rätt bra uppför. Nordväst om Ystad når kartans hundrameterskurva ner till ett avstånd av föga mer än åtta kilometer från Skånes sydkust. Och ser man på Skåne i dess helhet, så ligger mer än en fjärdedel av landskapet över hundrametersnivån. Hvilken uppsvensk har reda på det? I Uppland t.ex. når ingen enda punkt hundra meters höjd över havet. Så föreställningen om att Skåne är platt som en pannkaka behöver betydligt revideras. Och hvem vet, att den högsta järnvägsbron på stambanelinjen mellan Södertelje och Malmö ligger strax söder om Lund eller att inom Lunds stads område markytans högsta punkt ligger 72 meter över den lägsta?

Jag gjorde en annan överraskande upptäckt. – Nere i Ystad fanns denna pingst ännu inte en buske grön, träden hade knappt gröna knoppar. Men jag behövde inte åka långt förrän vegetationsbilden förändrades. Det blev grönare och grönare, och uppe i Sjöbotrakten hade boken just slagit ut sina sidenglänsande blad. Det är väl Östersjöns kalla vintervatten som åstadkommer detta.

Från vägen upp till Sjöbo – 2-3 mil – har jag inte så många synminnen. Jag åkte förbi Bromma kyrka – rätt lustigt att träffa på ett sådant namn nere i Skåne (Hvad betyder Bromma förresten?) och ett antal andra kyrkor, Bjäresjö, t.ex. som är från 1100-talet. Jag såg Marsvinsholms slott på avstånd och har ett svagt synminne av det. Jag gjorde en liten avstickare till Krageholm för att få se detta ståtliga slott. Och jag har svaga minnen av ett par sjöar, Ellestasjön och Snogeholmssjön, samt ett par slott till: Bellinga och Snogeholm.

Då jag kom upp till Sjöbo, väntade mig en missräkning: Gjuke var inte hemma. Han hade på morgonen rest till sin mamma i Trelleborg. Detta var i själva verket en ganska stor missräkning, ty jag hade räknat med att få rasta i Sjöbo och få hvila ut en stund i Gjukes hem. Och skall sanningen fram, så hade jag fult nog väntat mig att Gjuke skulle ha bjudit mig på middag. Hans lilla mekaniska verkstad var väl inte så mycket att se. (Gjuke var ju gruvkarl och blev gjutare. Lika underligt som att jag var både gruv- och hyttkarl och blev ingenting!)

Det var ingenting att göra. Jag vände Sjöbo omedelbarligen ryggen. Jag for i stället nu ner till Sövdeborg och tittade på det gamla Piperska slottet, uppfördt av Fredrik Lange, som 1587 köpte godset. Innan den nuvarande borgen kom till, låg den dåvarande huvudbyggnaden på en holme i Sövde sjö och var ärkebiskopligt slott. Vid detta utkämpades 1180 ett slag mellan de upproriska skånska bönderna och ärkebiskop Absalon.

sovdeborgs-slott

Den nuvarande borgen fick sitt utseende av Brunius, som 1840 utförde en genomgripande restaurering. Jag minns Sövdeborg bäst från en färgfilmsförevisning av skånska borgar och slott, jag tror det var i Malmö.

Jag fick komma in på slottet och såg bl.a. den unika ”stensalen” med dess 300 år gamla stuckaturarbeten och den magnifika taklisten med dess underliga helupphöjda huvuden.

Det vackraste jag såg på hela denna cykeltur torde dock ha varit Sövde kyrkogård. Den ligger på en halvö som sticker ut i Sövdesjön. Och jag tvekar inte att kalla den för den vackraste kyrkogård jag någonsin sett. Det berodde väl främst på den underbara vegetationen. Trakten kring Sövdeborg är ju bekant för sina praktfulla bokskogar, men här vid Sövde kyrkogård tycktes alla slags lövträd ha stämt möte. Och här blommade redan vissa buskar. Och blommor prunkade på alla gravar med en rikedom som jag inte vet mig ha sett någon annanstans. Jag har ett svagt minne av att liljekonvaljerna blommade, men det är väl ändå knappast troligt.

Tänk då hur det såg ut nere i Ystad, inte en grön buske ännu.

Nu kommer hemresan på Annandagens eftermiddag. Det är den som har fått ge rubrik åt skildringen av denna cykeltur: ”Cykelsegling med paraply.”

Jag hade nu full medvind ända ”hem” till Malmö och samma vindstyrka som dagen förut. En sådan färd hade nog aldrig de goda skåningarna sett förut, kanske inte senare heller. Jag flög fram, med det stora paraplyet högt lyftadt framför mig för att kunna se vägen ordentligt. Sällan var jag nere i 20 km:s hastighet, men däremot ofta uppe i över 30 km. och jag är fullt övertygad om att i vissa vindstötar kom jag upp i 40 km. det var mycket folk ute och bilade denna annandag pingst, och överallt fällde man ner bilrutorna och vinkade och hejade på mig. I Staffanstorp som jag flög förbi i rekordfart på den plana och släta vägen, stod fullt med folk ute vid trädgårdsgrindarna och viftade. Det var endast någon gång i en eller annan uppförsbacke som jag behövde trampa, eljest seglade jag med paraplyet. Och i den stora backen vid Dalby höll jag så när på att köra ihjäl mig, ty bromsen fungerade dåligt eller inte alls. Jag minns att jag rätt högt uppe i backen råkade köra på några stenar i den grusiga backen och därvid tappade min stora tub som var med på turen och satt fastspänd i fjädrarna på pakethållaren. Den skakades loss och blev liggande uppe i backen, men jag fortsatte utför och hade all möda i världen att hålla mig ”på rätt köl”. Jag kunde ej stanna förrän backen tog slut.

På vägen från Arlöv in till Malmö var mycket folk som promenerade i det strålande vackra vädret trots den hårda blåsten. Och där jag nu kom svepande i ilfart på cykelbanan med paraplyet ”i högsta hugg” blev det något av en sensation. Folk viftade och hurrade. Dagen därpå kom jag in i tidningen och fick en interview på halsen för att berätta om den märkliga resan. Tidningen sade, att man bör ju vara ingeniör för att komma på en sådan briljant idé.

Cyckelsegling med paraply013

Jag skulle naturligtvis ha berättat om hvad jag såg på hemresan från Sövdeborg. Men det skulle bli en massa sidor till, och det orkar jag inte, åtminstone inte idag. – Jag kan ju nämna utsikten över Romeleklint från Blentarp. (Man måste ju erkänna, att att tvärtom mot hvad folk i allmänhet tror, är Skåne ett mycket omväxlande landskap). Jag såg Everlövs märkliga 1100-talskyrka med dess medeltida kyrkogårdsport. Jag åkte ner till Östarp. ”Kulturens” i Lund friluftsmuseum med en hel skånsk bondgård i ”levande” skick, med alla djur och inventarier och ett äkta skånskt värdshus, där jag åt middag. Jag åkte igenom Veberöd, där man har den mäktiga Romeleåsen alldeles inpå sig. Och jag stannade ett tag vid Fågelsången, ett geologiskt bekant ställe med alunskiffer, orstensballar och graptoliter.

Vidare åkte jag förbi Dalby med dess högst märkliga kyrka, efter hvad det påstås domkyrka före Lunds och – efter hvad man vet – den äldsta stenkyrkan i Skåne. Den heter Heligkorskyrkan. Jag stannade inte i Dalby denna gång, ty jag hade varit där förut ett par gånger, såväl i kyrkan som i den botaniskt berömda Dalby hage; fyndort för sällsynta växter och med en intressant vegetation över huvud taget. Kanske få även dessa cykelturer sin skildring en annan gång. Nu tumlade jag bara utför åsen ”hals över huvud” och kom ner på slätten vid Kyrkheddinge och Staffanstorp, där vinden låg på obarmhärtigt och jagade mig fram med nära nog bilfart. Mitt paraply blåste ut och in flera gånger, och var sedan inte i något vidare godt skick.

Och nu slutar jag väl denna lilla skildring. En sentida läsare bör kunna förstå, att för en uppsvensk var denna tur något av en sensation. Skåne är Skåne och intet annat! Men det räcker en stund!

Skrivet på Lillerud 4/2 1954. Gösta Heijkorn

Cykelteckningen överst från Svenska Tusrisföreningens Årsskrift 1904, Erik Hedberg. Den gamla färgbilden på Sövdeborg från Torp och gårdar. Alla övriga från morfars samlingar.

Det stora gruvraset

$
0
0


Någon gång på 1930-talet – jag tror det var just 1930, ty det var just under den tid då borgmästare Fant lyckades kasta ut mig från Nyköping – fick jag genom Rick Lundgren, den blivande gruvchefen i Fagerstakoncernen, ett litet tillfälligt uppdrag att göra några gruvmätningar i Långgruvan, en gammal järngruva i närheten av Andersbenning, mellan Avesta och Norberg.

Jag minns precis hur det var, när Rick Lundgren kom och mötte mig med sin bil i Avesta. Han hade bilen full med diverse verktyg och säckar, och jag förvånade mig mycket, att han ville smutsa ner bilen på det viset.

De första dagarna bodde jag hos Lundgrens i den fina ingeniörs- eller gruvförvaltarevillan, men sedan fick jag ett gästrum beläget en trappa upp på gaveln över gruvkontoret. Och däruppe var mycket trevligare att bo än nere i villan. Ty där fick jag vara lite för mig själv. Lundgren var väl en skicklig gruvkarl och en karl ”som kunde säga ifrån” – hvilket var den förträffligaste egenskap en människa enligt hans åsikt kunde ha. Men vi voro alldeles för olika för att kunna ha någon kontakt med hvarandra.



Så t.ex. var nog Lundgren tämligen kemiskt ren från alla kulturella intressen. Han hade visserligen en luta hängande på en vägg och det påstods, att han i glada kamratlag brukade sjunga ”Fridas visor”. Men sin stora, dyrbara Philipsradio använde han uteslutande till att höra dagsnyheterna från. Så fort det blev någon musik värd att höra, knäppte han obarmhärtigt av ”den förbannade smörjan”. Och föredrag avskydde han likaså. Det var bara dagsnyheterna som hade något värde. Jag sjönk nog ohjälpligt i Lundgrens aktning, när jag förärade den unga guvernanten i familjen – jag har totalt glömt bort hennes namn nu – ett par av mina bästa sånger samt min lilla Ravel-betonade menuett – som hon tyvärr inte kunde spela.

Långgruvan är en gammal och ganska djup gruva. Den påbörjades som så många andra gamla gruvor som dagbrott, och stora öppna stötar finnes ännu delvis kvar, även om de kanske användts som störtschakt för gråberg till fyllning under den tid igensättningsbrytning förekom.

På senare tid användes ju uteslutande magasinsbrytning på de djupare nivåerna. Gruvkontoret låg nu alldeles strax intill en dylik stor stöt från äldre tider, och ras hade flera gånger förekommit från de osäkra öppna väggarna, så jag hade just spekulerat över, hur dumt gruvkontoret egentligen hade blivit placeradt.



Nåväl, jag utförde en hel del mätningar nere i gruvan, dels på c:a 170 meters nivå och dels på djupaste nivån, som – om jag inte nu minns fel – var belägen på c:a 311 meters djup. Detta var kompletteringsmätningar av de senast utförda arbetena. Jag har också vid ett annat tillfälle utfört två fullständigt nya gruvkartor över hela Långgruvsfältet – det ena exemplaret avsedt för gruvbolagets räkning, det andra – identiskt lika – för Gruvkartekontoret. Den nya gruvkartan baserades på två äldre, (eller tre?) mindre gruvkartor, som inte alls hängde ihop. De blevo nu hopmätta och konnekterade. Hvardera kartan innehöll ett 30-tal blad, och en massa profiler upprättades, så det arbetet var ganska betydande. Och min karta torde tillhöra de bäst ritade som Gruvkartekontoret har, det törs jag nästan bestämdt påstå utan att skryta alltför mycket.

Ritandet av dessa stora kartblad skedde hemma i mitt rum på Solhöjden i Nyköping, men vissa erforderliga mätningar måste ju göras i gruvan. Ingeniör Lundgren var mycket petig och mycket fordrande, så det var inte lätt att göra honom till lags. Men till sist hörde jag genom professor Per Geijer, som en gång besökte Långgruvan, att han varit mycket nöjd och givit mig beröm för min ritkonst. Det sade han dock aldrig till mig.

Gruvfogden i Långgruvan hette – om jag inte nu minns fel – Andersson, och det var en trevlig och hjälpsam karl. Han åkte med mig ner i gruvan ett par tre gånger, och en gång voro vi två alldeles ensamma i hela den stora gruvan. Vi skulle då bege oss till en långt avsides belägen undersökningsort, som säkert låg bortåt ett par tre hundra meter från centralschaktet. Det var på gruvans djupaste botten, över 300 meter, och det kändes onekligen litet ensamt för oss två, som sökte oss fram genom mörkret vid skenet från våra små karbidlampor.

Rätt som det var, sade Andersson: ”Nu skall inschenörn inte bli rädd. Alldeles strax kommer vi fram till något ganska kusligt.” Strax därpå fick jag syn på något som såg ut som ett par jättelika isbjörnar, stående på bakbenen. Nog voro de fyra eller fem meter höga. Det såg fantastiskt ut i mörkret. ”Isbjörnarna” voro försedda med lång hvit ragg och liknade faktiskt isbjörnar, feta och frodiga som de voro.

När vi närmade våra lampor intill ”raggen” smälte den och droppade som någon sorts stearin ner på bottnen av det arbetsrum, som orten gick igenom. Det var några stämplingar av trä, som blivit alldeles inklädda av en krithvit svamp. Hade jag gått där ensam, så hade jag nästan blivit lite kuslig till mods. Ty det var sannerligen inte godt att gissa, hvad dessa vidunder nere i gruvan kunde vara för någonting. Djupt nere i Falu gruva förekom också en liknande svampbildning, men den var inte alls krithvit som denna. Jag har nog hört, hvad denna svampart heter, men namnet har jag numera glömt.

Under våra mätningar höllo vi en gång till på bottnen av ett nydrivet schakt på c:a 60 – 70 meter, beläget i en utkant av gruvfältet. Jag hade två unga pojkar med som handtlangare. Därnere i detta schakt var så starkt drag, att vi knappast kunde vara där. Jag beordrade pojkarna att ibland ta sig en språngmarsch inne i en av de orter, som förband detta nya schakt med den övriga gruvan, för att de inte skulle förkyla sig. Själv försökte jag svepa en lång scarf, som jag hade med mig, om huvudet. Draget var så starkt, att lösa papperslappar hvirvlade upp genom schaktet. Den ena av pojkarna var litet förkyld förut, så honom skickade jag ganska snart upp. Han sjuknade sedermera häftigt, och dog efter några dagar i lunginflammation. Om detta far till följd av draget i schaktet eller berodde på andra orsaker, det vet jag ju inte. Men det berörde mig illa.



Detta var den sista gruvmätning jag utfört. Beräkningarna voro intressanta. Men ”gruvraset” då? Ja, det kommer nu. En morgon vid 4-tiden eller så omkring, medan det ännu var mörkt, vaknade jag plötsligt i min säng på gruvkontoret vid ett brak och ett långvarigt dunder, som jag inte kunde tyda på annat sätt än att ett större ras måste försiggå någonstädes i gruvan.

Jag rusade upp och sprang fram till fönstret för att försöka titta ut och se, om det syntes något i den stora gamla öppna gruvstöt, som låg helt nära gruvkontoret. Men det var ännu för mörkt för att jag skulle kunna se något. Jag tordes i alla fall inte gå och lägga mig igen utan att först ha fått reda på orsaken till detta egendomliga dunder, utan jag klädde på mig och gick ut. Jag strövade omkring litet kring de närmast belägna gamla brotten. Men jag kunde ej finna något tecken till ras, åtminstone inte i gruvans övre delar.

Då jag ingen förklaring kunde leta på, så måste jag antaga, att ett ras ägt rum längre ned i gruvan, ett ras, som inte sträckte sina verkningar ända upp i dagen. Och något lugnad gick jag efter en stund och lade mig igen. Men nog var jag en smula orolig. Tänk om raset skulle fortsätta! Man kunde aldrig veta hvad som kunde hända. Jag hade ju med egna ögon sett hvad ett dylikt ras hade åstadkommit t.ex. i Källfallsgruvan i Riddarhyttefältet. Hela gruvkontoret skulle ju kunna störta ner i djupet.

På frukosten träffade jag gruvkamrern. Han hette Öström och var en snäll och hygglig man. Jag frågade honom om inte han hade hört det förfärliga dundret på morgonen. Joo då! Det hade han. Och han gav mig förklaringen till det också. En väldig tjädertupp hade i mörkret flugit direkt på den grova kabeln till den linbana som fraktar sligen från anrikningsverket ner till Andersbennings station. Denna kabel gick alldeles utanför väggen till gruvkontoret och något stag av något slag hade överfört ljudet från linbanekabeln till själva gruvkontoret. Det var därför som ljudet hade blivit så starkt. Och efter den kraftiga stöten hade kabeln fortfarit att ljuda som en spänd sträng ett bra tag. Att det kunde bli ett så kraftigt dunder och brak av en så pass obetydlig orsak hade jag knappast kunnat tro.



Kamrern skrattade åt mina gruvrasfunderingar. ”När det rasar i gruvan, så låter det på ett helt annat sätt”, sade han. Så där ser man att det behövs lite erfarenhet även till sånt.

Den väldiga tjädern blev emellertid alldeles lemlestad av stöten mot kabeln och låg och flaxade svagt med vingarna, då folk kom till på morgonen och hittade den under linbanan. Och slutet på "gruvraset” blev, att kamrer Öström bjöd mig på gentil middag dagen därpå.

Däruppe vid Långgruvan var ju ett litet samhälle av gruvarbetare. Men det låg alldeles isoleradt uppe i skogen, och jag förstår att Rick Lundgren inte ville bo där i längden – trots att villan var stor och försedd med alla bekvämligheter, badrum m.m. Han flyttade tämligen snart ner till Fagersta, och Löwenskiöld, som var gruvförvaltare före honom, kom till Långnäs och blev gruvchef vid Nyängs gruvor invid Hofors. Om Öström finns kvar är väl tvivelaktigt.


Gösta Heijkorn

Läs också Västmanlands Nyheters artikel om Långgruvan

Bilder från bloggen Historiska reflektioner i Näsgårds län. Tack Henrik för tillåtelse!

En del av lösningen på gåtan

$
0
0


I högermenyn på den här bloggen har vi länge haft en bild som vi inte vetat var den varit tagen. Den finns inklistrad bland morfars papper. Ett riktigt fotografi; det är lite dåligt fixerat och har börjat fälla silver. Som rubrik till bilden har vi ställt frågan Är det någon som vet var detta är?

"Foto av Kasper Salin, 1910. Samma hus med Åsögatan österut med Skeppargränd till vänster. Det fanns en bröd- och mejeributik där en av våra affärslokaler ligger nu. Fotot finns på Stockholms Stadsmuseum."

Plötsligt var det någon som visste det! Det kom en kommentar:
Bilden föreställer Åsögatan. Jfr:
http://www.asoberget.com/images/S-5-HI15.jpg
http://www.asoberget.com/images/IMG-2/skepp-asog.jpg
Från http://www.asoberget.com/S-5-HISTORIA2.htm

Och visst var det så! I HSB BRF ÅSÖBERGET 233 för Åsögatan 192 och 194 fanns en historik som visade en bild tagen på nästan exakt samma ställe. Bilden var tagen utanför föreningens hus.


"och här ser vi Åsögatan österut i höjd med 194:an."

På hemsidan fanns ytterligare en bild tagen från samma plats med några nyfikna barn på.

Vi är så glada över att ha fått veta var bilden är tagen.
Tack, du anonyma källa!



På samma sida i morfars memoarer sitter bilden ovan. Ytterligare några gamla söderkåkar. Och samme herre i stärkkrage och hatt som på den andra bilden. En kamrat? Och vilka söderkåkar? Tagen lite längre ner på gatan vid samma tillfälle?

Att morfar fotograferade mycket, det vet vi. Vore roligt att veta även var denna bild är tagen. Vem herr'n är, lär vi nog aldrig få reda på. Så vida inte morfar skrivit något någonstans...

Hemmet i Forsbacka

$
0
0

Några särskilda minnen speciellt anknutna till det första lilla rummet, har jag just inte. Jag hade inte så mycken tid över för några studier precis, men nog gjorde jag väl hvad jag kunde. Av kamraterna på bruket hade jag ritaren Carl Lindström på ”sängsidan” och kemisten Carl Eliasson på ”byråsidan”. Något intimare umgänge hade jag inte med någon.

Forsbacka-1

Hur länge jag bodde i detta första lilla rum, vet jag inte, men det var tills martiningeniören Walfrid Eriksson gifte sig med Ebba Renck, och det torde måhända ha varit någon gång 1912. Walfrid E. bodde i ett hörnrum åt söder, ett jämförelsevis stort rum med två fönster, säkerligen det bästa i hela Prästbyggningen. Nu hade kamrer Forsberg dött och efterträdts av Hjalmar Andersson. Och nu var det lättare att få något åtgjordt åt rummen i Prästbyggningen. Då Walfrid E. flyttade, fick jag hans rum, och det blev nu ommåladt i hvit Ripolin och omtapetseradt med ljusa, trevliga tapeter, jag fick nya fina hvita hemslöjdsgardiner och rätt så skapliga mattor. Och hvad ändå finare var: jag fick mina möbler ommålade av brukets målare Gradén, som verkligen gjorde sitt bästa. Och jag fick en ny bekväm säng av ”imperial”-typ, förut brun, men nu ommålad i samma hvita ripolinfärg som allt det övriga. Och slutligen: jag fick en gammal dyrgrip, en stor äkta empiresoffa, förmodligen utrangerad ur det Lundebergska disponenthemmet. Den befann sig visserligen i djupaste förnedringstillstånd: de vackra skärningarna voro påsmetade med hvit oljefärg och soffan var klädd med ett billigt cretontyg, som inte gjorde nå’n människa glad. Men jag lät sätta på ett vackert överdrag, så soffan var ändå fin och vittnade om att den en gång varit en praktpjäs.

(Axel Fornander nöp den sedan jag lämnade detta rum och lät restaurera den. Och det blev en 5000-kronors-soffa, som utgjorde en av de många dyrgriparna i det blivande disponenthemmet i Fagersta. Jag försökte förgäves få köpa den eller byta ut den mot en modern soffa).

Forsbacka-2

Bild 2 visar i någon liten mån, hur detta mitt andra rum såg ut. Det var ganska trivsamt och många sköna stunder tillbringade jag där, särskildt på söndagarna, då jag tog ur nyckeln och ”inte var hemma”. Den lilla klockstapeln, som hörde till brukets lilla kyrka, låg på en liten holme alldeles utanför Prästbyggningen, och det var en säregen söndagsmorgonfrid över mitt rum, då den lilla klockan med den ljusa klangen lät sina toner dallra ut över bruksdammen.

(Jag förstår verkligen inte, att jag inte såg, att understa lådan i min numera rätt så söta byrå stod utdragen. Det skämmer ju så betydligt hela rummet. Och de fula kaféstolarna gör fortfarande ingen människa glad, men dem kunde jag inte få ersatta med några vackrare. Clara Schlüter midt i fönstret – med den vackra utsikten ut över den typiska Gestrike-naturen kring Bruksdammen – försonar dock en hel del. Hon har verkligen förljuvat min tillvaro under flera år. Hvad hon måtte ha varit vacker i verkligheten! Hon var maka till den tyske skulptören Schlüter och gjorde honom alldeles otröstlig, då hon dog tämligen ung.)

Det var i detta rum som jag började teckna mina många porträtt, såväl av min söta fästmö, dels ett stort antal självporträtt! Vidare ritade jag i detta rum porträtt en hel rad av brukets tjänstemän, hvilka porträtt ännu lära pryda en vägg i Forsbackas brukshotell. Här ha också tillkommit en hel rad ståtliga dansprogram för balerna på bruket.

Det här kaptlet har ju blivit kalladt ”Hemmet i Forsbacka”. D.v.s. det borde väl då endast ha skildrat Astris och mitt hem – ”Vårt hem i Forsbacka”. Det grundlades först 1914 – ja så länge fick Astri tyvärr vänta, hela sju år efter sin förlovning fick hon vänta. Det är icke många som skulle ha gjort. Men Astri väntade ”både vinter och vår och det hela år”, och det länder henne till stor heder, att hon inte bröt förlovningen.

Men jag tyckte ändå, att jag ville ha med även mitt ”ungkarlshem” i Forsbacka, ehuru väl det näppeligen kunde betecknas som mitt ”hem”. Mitt hem hade jag fortfarande i Stockholm, dit jag åkte ”hem”, då så kunde ske.

Åren 1912 och 1913 gingo, och det började bli olidligt att låta Astri vänta så länge. Men disponent Sjögren var obeveklig. Han ville inte bygga något åt oss, och någon lägenhet på bruket hade han inte. Jag undersökte möjligheten att få hyra i Gefle och åka ut och in till mitt arbete, men det gick inte disponenten med på. Ett försök att få hyra en liten stuga i Rörberg (alltså betydligt närmare än Gefle), strandade på samma grund.

Forsbacka-3

Så kom krigsåret 1914. Hela sommaren 1914 arbetade vi i Vestra Bergsgruvan i Striberg, och minst en gång i månaden var jag nere hos Astri, som då bodde på Strand i Karlstad. (Bild 3 är tagen där, och visar, hur min unga hustru såg ut vid den tiden. Ja, så ung var hon icke precis, ty hon hade hunnit bli 29 år. Men hvad utseendet beträffar kunde man nästan draga av de nio åren, ty man kunde godt gissa på en tjuguåring).

Vid själva krigsutbrottet befann jag mig just i Karlstad, och jag minns väl jäktet och brådskan på stationen, då jag reste hem till Forsbacka. Jag blev hemkallad för mobiliseringens skull. Disponent Sjögren hade nu sent omsider kommit till insikt om, att han måste skaffa oss en bostad, om han överhuvud skulle ha mig kvar i Forsbacka. Och som jag nu började vikariera för de inkallade – kemisten och martinengeniören – så ansåg han väl att han var tvungen.

Baptisterna i Forsbacka hade tidigare haft en egen predikant, som de byggt en liten villa åt. Men på sista tiden hade de ej haft råd att hålla stadigvarande predikant, så bostaden, som kallades Zion, stod tom. den bostaden hyrde nu bruket åt oss. Den låg ett stycke från bruket – åt stationen till – och låg nog så ensligt i skogen, hvarför vi ibland fingo obehagliga påhälsningar av strykande nattvandrare.

Den lilla gulmålade trävillan – som just inte uppvisade några estetiska skönhetsvärden – innehöll två rum och kök samt en stor oinredd vind, där ytterligare två rum skulle ha kunnat inredas. Vårt hem där var ju inte färdigt – endast Astris söta sängkammare och köket var fullt i ordning – och detta är väl orsaken till att vi inte brydde oss om att taga några fotografier därifrån. De enda fotografier jag tog i detta vårt första hem, voro av min brud, då hon kom. Jag hade endast ögon för henne.

Forsbacka-4

Men vi hade storskogen alldeles inpå oss, och en bild från den kan väl försvara sin plats.

Forsbacka-5

Bild nr 5 togs i Karlstad ett år innan vi gifte oss, men den visar väl på ett ungefär, hur den unga fru Heijkorn såg ut, då hon blev hemförd till sitt blivande hem i Forsbacka.

Det var en vacker och glad hustru som blev herrskarinna i mitt 1914 grundlagda hem. Hon sjöng när hon arbetade och flängde litet vårdslöst, när hon satte upp gardiner eller klev på stege för att ordna i skåp och hyllor.

Och en gång – i 3dje månaden av sitt omedelbarligen påbegynta havandeskap – halvsprang hon till stationen, då vi en gång skulle in till teatern i Gefle. Ingen av oss hade någon erfarenhet om sådant, men det hämmade sig, och maken till den jul vi tillsammans upplevde 1914 i Forsbacka, ha vi väl aldrig haft.

Men Astri hämtade sig raskt nog, och länge dröjde det inte förrän hon ånyo fick för sig, att hon ville bli mor. Jag tror det var i juli hon kom på den tanken.

När vi flyttade in i vårt andra hem i Forsbacka, minns jag inte längre. Vi slogo igen samtliga gruvor vid krigsutbrottet eller åtminstone strax därefter, och jag fick i stället ägna mig åt materialprovning och provning av borrstål. Dessutom vikarierade jag minst tio månader som kemist och martiningeniör. Så på hösten 1915 vistades jag i Stockholm över hela vintern för att genomgå en kurs i metallografi och materialprovning.

Det är troligt, att vi på eftersommaren 1915 flyttade till den nya bostaden i Forsbacka by och att Astri bodde ensam där, medan jag var i Stockholm.,jag minns att jag någon gång på vårvintern blev hemkallad från Stockholm av disp. Sjögren för att taga ett generalprov på malm vid Sågmyragruvan. Och nog bodde vi i vår nya bostad då.

Kaj föddes ju 18/4 1916, och han fick ju åka i brukspatron Lundebergs gamla fina täckvagn, då Astri kom med honom. Och då fick han ju åka till den nya bostaden.

Det precisa datum då vi flyttade från Zion till Byn har ju knappast någon större betydelse.

Forsbacka-6

Vår lilla stuga i Forsbacka by syns på bild nr. 6. den ser ju helt liten och oansenlig ut, men den var i själva verket inte så liten. Vi hade 4 rätt stora rum och ett fint kök, dessutom en förstuga på nedre botten och en liten hall på övervåningen (med täljstenskamin).

Det var en pensionerad lokförare från bruket som hade byggt denna lilla stuga som ”Eget hem” för sig och sin gumma. Hvad han hette, minns jag ej längre, men jag minns honom till utseendet. Hvarför han sålde sin stuga till bruket, vet jag inte. Möjligen ville han flytta till Gefle.

Vi fingo omtapetseradt i alla rum, i köket inreddes några modernare skåp än som fanns förut, och köket fick egen ingång. (Det hade ej funnits förut). Vidare fingo vi vattenledning indragen från brunnen på gården (där det fanns en gammaldags pump) samt pump i köket och avloppsledning.

Då vi flyttade in var allt således ganska fint och bra, i alla händelser ofantligt mycket trivsammare än vi hade det i ”Zion”.

Vi hade ju en del naturaförmåner: vi hade t.ex. fri ved (en stor kärra full hvarje vecka, så vi behövde inte frysa). Vidare fri potatis, satt, upptagen och hemkörd genom brukets försorg. Fritt trädgårdsland – dock ej å tomten, där vi bara hade blommor. Fri läkarvård och delvis medicin. Fria frakter, gods hemkördt till trappan. Alla damer fria hästskjutsar till stationen (3 km). elektriskt ljus var inte indraget, men vi hade nästan vackrare belysning med våra gamla fina fotogenlampor.

Jag skall här i några interiörer försöka presentera vårt andra Forsbacka-hem.

Forsbacka-7

Vi ha kommit in från kapprummet och ha vår stora fem-meters-hylla rakt framför oss. Hemmet i Forsbacka var det enda ställe, där vår bokhylla kom fullt till sin rätt. Väggen var nämligen precis fem meter lång i vårt största rum, så hyllan fyllde exakt hela väggen.

Till vänster på hyllan ligga uppstaplade en hel del av mina sällsyntaste mineral, samlade på mina många resor – en prydnad lika god som någon annan. – Observera det underliga korset på bokhyllans mitt!

Forsbacka-8

Visar vårt trivsammaste hörn med vår vackra hörnsoffa (klädd med grönt hemslöjdstyg i Leksandskrus). Det är min syster Signe som sitter i soffan och läser. Bilden är tydligen tagen på julen, eftersom en julbegonia står och blommar på Astris vackra kopparskiva.

Väggbehandlingen gjorde en underbar effekt. Tapeten i ramarna var icke säckväv, men den var i vått tillstånd pressad tillsammans med sådan, hvarför den på något håll icke kunde skiljas från äkta juteväv. Knutar och eventuella små skavanker och oregelbundenheter i väven framträdde i minsta detalj, och färgen var den äkta jutevävens. Det hvita taket – alldeles bländhvitt – var långt nerdraget på väggen och gjorde rummet ljust och luftigt. Vår i färg så underbart vackra matta (från N.K.) var här alldeles ny och fräsch.

Detta rum på Forsbacka var nog det vackraste vi någonsin haft.

Forsbacka-9

Visar ett annat hörn av samma rum. Pianot som står där, var vårt piano nr. 2. det första var i svart päronträ och var något större än detta. Det var av Bergqvist & Nilssons fabrikat. Det var nog vackert, vackrare än de flesta, men jag var bortskämd med klangen i min systers piano, som var genom en lyckträff alldeles enastående och var därför efter en tid inte riktigt nöjd, utan bad firman få byta. Och det fick jag. De skickade detta instrument i mörkröd mahogny, och det var till exteriören ett ovanligt vackert instrument. Klangen var sammetsmjuk, men jag var ändå inte på längden riktigt nöjd, ty instrumentet var en smula tungt i anslaget och klingade aldrig ut ordentligt i fortesatser. I hvarje fall inte som min systers piano, som jag valde ut åt henne bland 30 st. provspelade. Men som romanspiano var det mycket vackert. Jag hade det kvar så länge vi stannade i Forsbacka, men sedan sålde jag det där och fick sedan min vackra Duysen-flygel på hösten 1917 i Storängen.

Det är den sköna Clara Schlüter som nu fått denna inspirerande plats. Hon har inspirerat mig otaliga gånger.

Forsbacka-10

Bild 10 ger en liten inblick i vår söta matsal. Det står en tebricka framsatt på det massiva bordet. Och att döma av lingonriskransen och den lilla julklockan över bordet har bilden tagits på julen (förmodligen 1916, men möjligen 1915, ty alldeles säkert är det inte).

Till vänster ser man större delen av den vackra bonaden ”Valborgsmässoeld”.

Forsbacka-11

Bild nr 11 visar detta vackra hörn lite bättre. De stora stolarna hade vackrare möbeltyg då än hvad de senare fingo.

Forsbacka-12

Bild nr 12 visar något mera av vårt matrum. Man ser det stora bordet från kortsidan. Det var mycket större i Forsbacka än hvad det nu är. Astri kapade av åtminstone 25 cm på hvardera kortsidan. Det tycker jag var stor synd, ty bordet hade vackrare proportioner förut. (Jag ritade bordet till vår nya bostad, liksom tillhörande stolar).

Forsbacka-13

Bild nr 13 är inte så särdeles lyckad, men ger ändå ett minne från Astris sängkammare. Möbeltyget var randigt i gult och violett och gav ett egendomligt intryck av solbelysning i rummet även under rätt mulna dagar. Rummet låg väl åt söder, i hvarje fall var det mycket soligt. Jag tog en gång ett nakenfotografi av Astri en solig dag, just då hon skulle gå upp och kläda sig. Hon stod midt i solskenet och skuggorna från blommorna i fönstret kastade sådana lustiga dagrar över hennes smidiga och ännu slanka gestalt. Jag kan tyvärr inte hitta det fotot, annars hade det fått en plats här.

Forsbacka-14

På bild nr 14 ser man emellertid Astris vackra säng, i hvars sängstolpe hon stod och höll sig, då hon blev exponerad.

Forsbacka-15

På bild nr 15 togs hon tidigt en morgon, innan hon ännu hade gjort toalett. Hon hade varit nere i trädgården och hämtat upp litet blommor, och de båda lösa flätorna tyckte jag klädde henne så till den grad, att jag tyckte de måste förevigas i samband med hennes rum.

I detta rum är Maj-Kersti född, ifall det nångång kan roa henne att se.

Hon hette verkligen Maj-Kersti på den tiden. Och det tycker jag fortfarande är vackrare än Majsti. Majsti fick hon heta, därför att Kaj sedermera, då han började famla i svenska språket kallade henne ”Majtjitti”, hvilket väl först i Storängen fick den stabila namnformen Majsti.

Jag har fortfarande det livligaste minne av den natt, då Majsti föddes. Jag tror att barnmorskan - ”Svarta Sara” som hon smeksamt kallades på bruket – kom ut till oss vid 10-tiden på kvällen den 30 maj och började vidtaga sina föreberedelser för evenemanget. Det var ett spring och ett arbete, som våldsamt jagade upp mina nerver. Jag tror att den bussiga Siri Lund – som skötte lille Kaj – var Svarta Sara behjälplig.

Forsbacka 21

Jag borde ha gått ut i den vackra maj-natten, jag stod inte ut med att höra Astris ångestskrin. Men i alla fall var jag inne och irrade omkring i de nedre rummen som en osalig ande. Jag tror det var vid 1-tiden på natten som Astri vardt förlöst. Därav beror det, att barnmorskan till prosten uppgav den 30 maj som Majstis födelsedag, eftersom hon väl började sin gärning på kvällen den dagen. Men Majsti är född den sista maj och blev uppkallad efter denna sköna månad ”wo alle Knospen flühen”. Namnet Kerstin fick hon av mig till minne av Kerstin Fridén i Sävsjö som jag spelade så mycket à quatre mains med under min vistelse i Fröderyd. Hon var alls ingen ”flamma” i mitt liv – ifall nu någon vill insinuera det. Hon var en ovanligt stilfull, men enkel och bussig flicka. Tyvärr dog hon efter ett par tre år i lungsot. Hon spelade piano med ovanlig skicklighet och stilkänsla. Var hon måhända 20 år?

Den 1:sta juni var jag ute och rodde ensam ute på Storsjön. Det var mycket tidigt på morgonen, kanske vid 4-tiden. Jag plockade på en av de många holmarna en väldig bukett liljekonvaljer för att därmed tacka min duktiga hustru för dottern hon givit mig…

Forsbacka-16

Bild nr 16 härovan togs då Majsti döptes. Dopet skedde i all enkelhet hemma hos oss. Datum har jag numera glömt, men det skedde kanske 14 dar efter. Den bussige och genomhederlige ing. Erik Skoglund syns med fru (skånska) till höger på fotot. Till vänster stående brukspredikanten Erik Bergman med fru – numera prost och kyrkoherde i Östermalm i Stockholm och sedan mycket länge Kungl. Hovpredikant. Till vänster sitter ”Svarta Sara” (var hon syster till verkmästare Lundvik? Jag minns det ej längre).

Bilden är tagen på vår veranda. Allt gick enkelt men värdigt till. Fru Bergman var snäll emot Astri, hon var hennes stöd många gånger. Det sades att hon hade ett väldeliga humör, men det råkade åtminstone vi aldrig ut för.

Forsbacka-17

Eftersom Astri fått sitt rum förevisadt så skall jag väl också visa ett foto från mitt rum. Det var inte så färdigt så det var något att visa. Men jag hade mitt skrivbord och min facklitteraturbokhylla där, och dem kan man ju få minnas. Mitt skrivbord slog Astri sönder till ved, då vi lämnade Solhöjden i Nyköping, och min hvita fackbokhylla ha vi inte heller mer. Men genom denna bild kan jag tänka mig tillbaka till mitt eget rum i Forsbacka. – Jag hade ju min sängplats där också.

I detta Forsbackahem bodde vi c:a två år. Många minnen därifrån skulle jag väl kunna leta upp och skriva ner. Och det kommer kanske fram åtskilligt ur min gömda korrespondens med hemmet.

Min Far fick vi aldrig glädjen att se i vårt Forsbacka-hem, vare sig det allra första eller det andra. Han dog i aug. 1915. men han var ändå hos mig tidigare och bodde på brukshotellet under sitt besök, under hvilket år minns jag ej längre. Jag visade honom omkring nere i verken och han var mycket intresserad, så gammal han än var.

Faster Signe var kanske hos oss i två omgångar (se bild 8). Hon var också hos mig en gång, innan Astri kom till Forsbacka, och bodde då i mitt rum i Prästbyggningen. Det var då jag tog så många fotografier av henne i 1000-watts-lampans sken. – Och Farmor var också hos oss och trivdes godt. (se bild 19).

Forsbacka-19

Porträtterna

$
0
0
Morfar skriver i sina memoarer om sitt hem i Forsbacka och i den texten finns följande rader att läsa:

“Det var i detta rum som jag började teckna mina många porträtt, såväl av min söta fästmö, dels ett stort antal självporträtt! Vidare ritade jag i detta rum porträtt en hel rad av brukets tjänstemän, hvilka porträtt ännu lära pryda en vägg i Forsbackas brukshotell. Här ha också tillkommit en hel rad ståtliga dansprogram för balerna på bruket.”

Vi kunde inte annat efter att ha läst detta, än åka upp till Forsbacka och titta på bruket och se efter om det fanns några porträtt kvar på värdshuset. Och det fanns det. Ingenting verkar ha ändrats sedan de hängdes upp. Jag kan lova att det var ett stort ögonblick att få komma upp där på övervåningen och få se morfars självporträtt och teckningarna av hans kollegor.

Forsbacka värdshus innehavare blev glada över att få veta mer om bilderna och var mycket tillmötesgående. Trots att de hade en stor skara gäster som skulle komma, tog de sig tid och visade och svarade på frågor. Tack.

_DSC0863fp

_DSC0861fp

_DSC0838fp

_DSC0841fp

_DSC0846fp

_DSC0844fp

Carl Magnus Jonsson f. 1887

_DSC0845fp

_DSC0849fp

Valfrid Eriksson f. 1881

_DSC0854fp

Ture Östberg f. 1881

_DSC0858fp

Axel Fornander f. 1876



Carl Julius Lindström f.1887

_DSC0852fp

_DSC0860fp

Gösta Heijkorn f. 1881. Morfar...

Astris första besök i Forsbacka

$
0
0
Det var den 1 augusti 1910 som jag kom till Forsbacka. Astri befann sig då troligen kvar i Holland, där hon i Scheweningen satt som ”attraktion” på hemslöjdsutställningen där. (Jag har ett urklipp ur tidningen ”Hvar 8 Dag”, där man ser en bild av henne sittande vid spinnrocken). Troligen fann hon nåd för holländarnas ögon såsom representativ svensk typ, ty det var många som kom till den svenska avdelningen bara för att få se ”den vackra svenskan” (jag har numera glömt bort hvad det heter på holländska.). och nog var Astri god nog åt dem, där hon satt i sin färgstarka Leksandsdräkt.

Efter utställningens slut reste Astri till Bryssel för att få se den där då pågående världsutställningen. Och därpå reste hon hem över den skummande Nordsjön. Men något datum för hennes hemresa har jag inte kvar i minnet. (Förmodligen finns hennes brev kvar i några gömmor. Jag gissar att det var slutet av augusti.)

Det kom ju brev från henne till Forsbacka, och folket där var en smula nyfiket på att få se något foto av min ”utrikiska” fästmö. Särskildt var det värdinnan på Brukshotellet, där jag ju åt tillsammans med brukets ungherrar, alltså fröken Lundvik, som undrade om jag inte hade något porträtt att visa henne, så att hon kunde få stilla sin och ”Mossi Dassas” nyfikenhet. (Mossi Dassa var ungherrarnas smeknamn på ett stadigt fruntimmer om ca 120 kilo, en av brukets folkskolelärarinnor).

Ja, jag tyckte inte att jag behövde skämmas för att presentera min fästmö per foto, så jag tog fram till påseende det foto som pryder nästa sida. Det är ju för all del inte så oävet, även om jag nog hade porträtt som voro bättre, men de voro inte tillgängliga. (Det har ju numera slitits mycket under åren, så det är ju inte så vackert som då det var nytt).

Men det gick nu inte att lura fröken Lundvik, förstås!

”Å, försök inte komma med några teaterdamer”, förklarade hon. Det var omöjligt att övertyga henne om att detta porträtt var nog så autentiskt. Hon trodde mig inte, förrän hon några månader senare som värdinna på hotellet fick ta emot min fästmö.

Och den 26-åriga dam som på nyåret 1911 kom till Forsbacka, var nog ett strå hvassare än den här 24-åringen.

Det här fotot togs i augusti 1908 på Sandvik på Mörkö. Astris klädning är här av oblekt linne med broderier i ljusblått. Hatten är av mycket grova flätor. Klänningen hade Astri sytt själv.

Jag minns nu inte hvilken dag Astri kom till Forsbacka. Det kan ha varit på nyårsdagen eller någon av de allra närmste dagarna därefter. Hon kom med Göteborg – Gefle-tåget 9.18 på kvällen. Nog tror jag man kan våga påstå, att det kändes underbart att få bege sig upp till stationen – som ligger tre km. från bruket – för att möta henne.

Jag ville inte låta Ögren – brukets kusk, brukspatron Christian Lundebergs f.d. ”livkusk” – fara upp med droskan för att hämta henne, jag ville själv ensam möta henne, och egendomligt nog fick jag låna häst och släde i det stora bruksstallet och möta däruppe i kvällsmörkret under klara stjärnor. Det blev en färd genom den snötyngda skogen som jag aldrig glömmer. Jag hade då inte sett Astri sedan försommaren 1910, strax innan hon for till Holland. Vi hade just följt ett gäng flickor över Östmark och Röjdåfors ett stycke in över norska gränsen, men Astri och jag vände i Kalnaes. Och strax efter återkomsten till Torsby skildes vi.

Min fästmö var alldeles förtjusande klädd, hon såg ut som en konstnärinna. Hon var klädd i en blågrön dräkt av grovt, luddigt vadmal, från Värmlands Hemslöjd, mycket artistiskt tillskuren och med ett av henne själv drivet och emaljeradt spänne i ett skärp om den smala midjan. Och ansiktet var ytterligt dekorativt innefattadt uti en Charlotte-Corday-hatt av svart skinn, fodrad med blått – eller blågrönt – plisseradt siden. Jag är väldigt ledsen, att jag aldrig lyckades erhålla något fotografi av min fästmö iklädd just den habiten. Hon väckte ju stor uppståndelse bland familjerna på bruket och t.o.m. hos ungherrarna. – Thure Östberg, som förstod sig på kläder, blev alldeles hänryckt…

Ja, så blev hon omklappad – och kysst förstås – och inbäddad under den tjocka slädfällen. Och så bar det iväg genom den snöhöljda skogen ner till brukshotellet, där fröken Lundvik bjöd på smörgås och the. Och hon blev verkligen mäkta imponerad. Detta hade hon aldrig trott. Nu fick hon se ”teaterdamen” livslevande.

Men det fanns inte det minsta uppstyltadt eller teatraliskt hos min fästmö. Någon teaterdam var hon inte, men artistiskt klädd. Hon gick väl inte på Slöjdföreningens skola i Göteborg för inte! Ja, så blev det naturligtvis att gå på visiter i noga bestämd rangordning. Först hos disponentens förstås och sedan…

Min fästmö blev överallt vänligt och korrekt emottagen – det skulle väl bara fattas annat! Och jag fick höra språk bakom kulisserna som ådagalade, att hon redan från första stund hade förstått att sätta sig i respekt. Det var icke utan att hon t.o.m. lyckades höja mig åtskilliga trappsteg.

T.o.m. martiningeniörens tämligen nygifta fru – Ebba Renek-Eriksson – som var fil. Kand. och känd som intelligenstopp i vårt lilla samhälle. Nödgades acceptera henne. Och efter hvad jag tror, blev de sedermera vänner.

I Trettondagshelgen anordnades ett stort slädparti i Forsbacka. Det hade kommit en hel del ungdomar till bruket för att hälsa på och disponenten – som ju bestämde allt – ansåg sig väl tvungen att ställa till med något roligt.

Jag minns inte direkt, hur många slädar vi fingo ihop, men det var nog en hel del – kanske bortåt ett tjugotal. Vädret var det bästa tänkbara. Vi kunde inte anskaffa slädnät till alla slädar – bl.a. fick inte jag något för min släde (jag körde självfallet för min gästande fästmö). Men det blev en rätt ståtlig kavalkad ändå.

Vi åkte till Högbo bruks gamla herrgård, som då för tillfället stod obebodd. Och ett par damer hade farit i förväg dit för att elda och arrangera ett passande mottagande. Vi blevo mottagna med varm glögg samt därpå the-supé. Och det dansades väldeliga…

Nu är det ju så att vid hvarje fint slädparti skall förekomma minst en kullkörning. Det hör liksom till pjäsen. På hvem skulle lotten falla denna gång?

Ja, den frågan löstes i allra första början på återvägen. Det blev jag som fick förtroendet att uppehålla traditionen. Jag hade fått en mycket yster och eldig häst, som var väldigt hård i betslet. Det behövdes en van hästkarl att hålla in honom. På rak väg var det inga svårigheter, men just i själva grindhålet vid utkörningen från Högbo herrgård tog hästen ett kraftigt språng åt höger omedelbart utanför grindstolpen med påföljd att släden törnade mot denna och välte.

Det var ju djup snö och ingen skada skedde, men bägge två blevo vi utslängda ur släden emedan remmen till fotsacken brast. Astri hamnade djupt inne i en snödriva och jag fick släpa med i tömmarna en bra bit, innan jag fick håll på hästen. – Naturligtvis fingo vi applåder, men det gjorde ju ingenting.

Vi åkte med bloss hem, och det var nog så stiligt. Och bara vi fingo krypa in i släden igen, så gick fortsättningen av färden utan vidare missöden.

Några dagar därefter ägde den stora maskeraden rum på stora Herrgården. Det var en verkligt storstilad tillställning, och mycket folk hade samlats från olika håll, från Sandviken och Hofors, från Gefle och t.o.m. från Stockholm. Nog var det minst 150 personer. Och kostymerna voro delvis praktfulla, en hel del hade hyrts från Stockholm. Jag gissar, att det var nog den största tillställningen som någonsin förekommit på Forsbacka Herrgård, åtminstone under Sjögrens disponenttid.

Disponent Sjögren var själv flitigt i elden. Han bar en praktfull toreadordräkt av röd sammet med snörmakerier och broderier i guld. Men i festens tidigare skeden hade han ovanpå denna dräkt en ljusgrön slängkappa, som såg precis ut som vore den full av vårtor och slem och som var försedd med en kapuschong i form av ett stort äckligt grodhuvud, hvars käftar kunde röras och som kunde blotta ett hiskeligt gap.

Axel Fornander, överingeniören, var lancashiresmed. Han hade fotsid, tämligen sotig linneskjorta och träskor. Han var försedd med en väldig, blåröd potatisnäsa och ett tovigt rödt helskägg och var åtminstone inte av vallonsk härkomst.

Axel Andersson var utstyrd som en oerhördt förnäm spansk grand i svart sammetsdräkt med hvita silkesstrumpor och en klädsam barett med någon plym i.

För övrigt kommer jag numera inte ihåg så många av de många originella maskerna.

Själv var jag neapolitansk positivspelare, oerhördt tjusig i väldig örnnäsa och buskiga ögonbryn samt med kolsvarta långa lockar som svallade långt ner på axlarna. Jag bar ingen mask, men hade med näskitt och långt driven sminkering förändrat min apparition till den grad, att det var omöjligt att känna igen mig. Ja, jag var verkligen mycket tjusig! Min dräkt var vederbörligen lazzaronsk, och mitt positiv – som jag lyckats leta upp i Gefle – oerhördt smäktande i tonen, om än lite gnällande.

Vännen Carl Tallberg – biträdande valsverksingeniör – var klädd till flicka och mycket italiensk. Han bar en bur med en grön papegoja, som plockade lyckobrev ur en liten låda. Lyckobreven hade jag själv författat. Vi tjänade en del pengar till våra stora omkostnader.

De deltagande flickorna voro naturligtvis somliga praktfulla, men egendomligt nog har jag inte längre något minne av deras mer eller mindre fantasifulla dräkter.

Nanna Bergström (af Finshyttan), sedermera den blivande herrskarinnan på Uddeholms värdiga herrgård, var klädd till blåklocka. Hon var oerhördt tjusig företeelse i sin vida blåklockekjol och med krans av blåklockor om håret.

Fröken Hjort af Hofors var också klädd till blomma, men henne minns jag mindre, trots att hon var ovanligt stilig.

Flickorna Nobel från Stockholm – släkt med Sjögrens och professor Hjalmar på Nynäs – voro förföriska odalisker i praktfulla orientaliska dräkter.

Det är synd att mitt minne numera strejkar. Det var ett sådant myller av vackra och intressanta masker, som godt tålt vid att omnämnas – men det är ju 40 år sedan, så bilderna ha plånats ut.
Men en bild ser jag fortfarande tydligt – min fästmö!

Hon var inte den sämsta, och jag vågar nästan tillåta mig påstå att hon var den sötaste flickan på hela festen. Sötast därför att hon var så underbart blyg och blomlik – utan blomutstyrsel, men med doft av luktpion. Hon var klädd i sin vackra purpurfärgade sammetsdräkt, hellång och snäv, med det utsökta emaljerade kopparspännet som hon själv gjort, i midjan. Hon bar en liten kokett svart sidenmask.

Astri var ju inte nämnvärdt dansant, och hennes klädning var allt annat än lämpad för dans. Men i alla fall blev hon uppbjuden av disponent Sjögren, som förde henne rundt i den stora salen några hvarv. Dansen var ingen syn för unga gudar. Men synen var betagande ändå. Ty det var ett stiligt par, särskilt i de dräkterna! Hvem kunde trott, att det dystra och isolerade Forsbacka kunde erbjuda en sådan strålande fest.

Förfriskningar serverades uppe i en stor ”gillestuga” på herrgårdsvinden. Och där samlades också en stor del av de dansande för fotografering långt fram på natten. Jag hade länge två fotografier därifrån, men de ha för länge sedan försvunnit ur mina gömmor. Dock minns jag ännu särskildt det ena av dessa foton, där min fästmö intog en rätt prominent plats – inte av sig själv, men framskuffad till staffage.

Ja, sedan har jag inte så många minnen kvar att skriva ner. Astri och jag promenerade vackra skogsvägar med snötyngd skog. Vi fingo plats för några herdestunder i Astris hörnrum mot bruksgatan, och hon var även med mig i mitt rum i Prästbyggningen och provsatt i min utsökt vackra empire-herrgårdssoffa (som jag tyvärr inte fick köpa) – en bild som påminde om Einar Nerman...

Och vi voro på några visiter, bl.a. hos familjen Skoglund – ingeniör Skoglund var hytt- och bessemeringeniör – där vi fingo bevittna, hur en gammal erfaren skånsk matmamma kan bulla upp bordets håvor, när hon är på det humöret.

Och vi voro förstås nere i verken och betittade sevärdheterna där, bl.a. den obligatoriska bessemerblåsningen, som ju alltid ingår i en Forsbacka-visit. (Jag undrar, om all bessemerblåsning är nedlagd vid Forsbacka nu?)

Ja, detta var min fästmös allra första visit på Forsbacka. Jag kan ej erinra mig, att hon sedan kom dit någon mer gång förrän som alldeles färsk fru. Men det dröjde ju länge.

Disponent Arvid Sjögren kunde vara en charmerande värd på en bjudning, och han kunde t.o.m. nedlåta sig att dansa med min fästmö. Men att som chef på bruket skaffa henne en bostad, så att vi kunde gifta oss, c’est complettement tout autre chose!

Om mina barn eller barnbarn någon gång får denna skildring under sina ögon, så kunna de få någon liten hum om hur det gick till på ett svenskt bruk för 40 år sedan, d.v.s. ännu omkring 1911. Nu är det andra seder och en helt annan anda på bruken. Och romantiken är nog död.

Skrivet på Forsbacka 16/4 1952
GH

Släkten Almström från Almunge. Del 10

$
0
0
Jag har även i Almunge hittat en ”salpetersjudare” Mårten Almström (1760-tal). Han bodde på Söderby gård i Almunge. Men hans eventuella släktskap har jag inte lyckats utreda. Dock torde han tillhöra släkten.

I Almunge hittar man också en soldat, Anders Almström. Hans hustru hette Kerstin.
13/10 1763 fick de en dotter, Catharina
19/12 1765 fick de sonen Johan
De fick även en dotter, Märta Cajsa, antecknad som död.
Anders Almström bodde på Lamsta.
Om de höra släkten till vet jag ej.

En dräng, Johan Almström var dopvittne i Almunge 4/11 1764.

En kvarndräng, Olof Persson Almström, född i Vendel 1746, och hans hustru Maria Ersdotter Wengren fanns även i Almunge

I Domkyrkoförsamlingen i Uppsala böcker, har jag hittat:
I kvarteret Rosendal n: o 6, i Uppsala bodde i midten av 1700-talet en biblioteksvaktmästare Carl Almström, född 1705, död 18 april 1762.
Hans hustru hette Stina Nyman, född 1709.
Sonen Carl Almström, född 1734
Sonen Adolf Almström, född 26/8 1745, gift med jungfru Catharina Kollner (?) i Stockholm 7/5 1774.
Sonen Erich Almström, född ¼ 1748, gift med Hedvig Eleonora Mokstedt 6/1 1775.
Dotter Greta Stina Almström, född 1736, död 7/5 1771. Fick 1758 i april lysning med hökaren i Stockholm, Erik Grandin.
Dottern Catharina Almström, född 12/5 1739. Gift med Peter Hiort från Funbo 1753.

Om dessa höra till släkten kan jag icke avgöra. I hvarje fall kan Carl Almström, född 1705 icke vara son till Erich Ersson i hans äktenskap med Margeta Isaksdotter, född 1701. Det skulle i så fall vara i ett tidigare äktenskap.

I alla fall visar detta att namnet Almström går tillbaka till 1705, alltså längre tillbaka än till Petter och Eric Almström.

Omöjligt är inte att Carl Almström, född 1734 kan vara fader till Lars Olof Almström, född 1771.

Släkten Almström från Almunge. Del 9

$
0
0
Ser man nu på antavlan, så finns det inte många att välja på, ifall Robert Almströms släkt skulle kunna inkopplas i Almungesläkten. Vi måste då gå ända till Eric Almström, född 1725, eller hans äldre bror Petter, född 1720. Eric Almström hade veterligen ingen mer son än Johan.

Uppmärksamheten torde därför böra inriktas på trädgårdsmästaren Petter Almström, född 19/3 1725. Hittills har jag ej hittat några barn, men att han var gift framgår utav att hans hustru stod som dopvittne vid ett dop 6/6 1745.

Petter Almströms hustru står angiven att heta Karin, men om hennes födelseår och föräldrar vet jag ingenting. Troligen var hon inte född i Almunge och inte heller uppvuxen där.

Jag har omsorgsfullt gått igenom dopboken för Almunge för att få reda på Petter Almströms barn, men jag har bara hittat en son som hette Petter och han står antecknad som död (väl dock inte dödfödd, eftersom han blev döpt).

Petter Almström hade också en dotter som hette Märtha Catyharina, men inte heller henne har jag kunnat hitta i dopboken. Kanske bodde Petter Almström vid tiden för hennes födelse i en grannsocken.

Den 30/9 1759 lystes emellertid för henne och ”Betjänten” uti Kongl. Trädgården i Stockholm, Anders Lunqvist (Lundqvist?). vigseln skedde 20/10 1759.

Hon torde ha varit mycket ung då hon gifte sig, ty Petter Almström var född 1725 och han kunde väl knappast ha gift sig förrän 1741. Och sedan finns bara 18 år till förfogande.

Petter Almström synes ha varit en välbetrodd man i Almunge, ty man finner, att han oupphörligen har varit anlitad som dopvittne vid dop i Almunge.

Petter Almström synes ha bott på Hagby åtminstone till 1761. Man finner sedan 1765 en ny trädgårdsmästare på Hagby, Bengt Ellberg, som kom från Fogdö med hustru Greta Fohlström(?).

Han ”återkom” i oktober 1768, men då hette hans hustru Margareta Lisa Almström. (Kunde denna sistnämnda vara ännu en dotter till Petter Almström?).

Hvart Petter Almström tog vägen har jag icke lyckats hitta. I den tron att han vore anfader för Rörstrandssläkten, har jag eftersökt honom på Stadsarkivet i Stockholm.

I Catharina församlings södra del, nr 2, bodde 1790 en J.P. Almström, ”meerare”, men det torde vara osannolikt att detta kan vara Petter Almström från Almunge.

Vidare har jag hittat en P. Almström, f.d. hingstridare, i Ladugårdslands församlings nedre del, men det torde vara ännu mer osannolikt att det kan vara f.d. trädgårdsmästaren.

1795 fanns i Stockholm en ”arbetslöse” Petter Almström.

En Petter Johansson Almström, timmerdräng, fanns också i Stockholm 1784 och 1785.

Vi måste tyvärr anse, att Rörstrandsgrenens antavla allt fortfarande är olöst.

Släkten Almström från Almunge. Del 8

$
0
0


I mina anteckningar om släkten Almström fattas nu egentligen bara Almströms på Rörstrand samt den ännu i Almunge levande hemmansägaren August Almström och hans släktingar.

Hvad Almströmmarna på Rörstrand beträffar har det hittills inte lyckats att koppla in dem i Almungeantavlan.

Jag skall här anteckna hvad jag vet till ledning för kommande forskningar.

Adolf Fredrik Robert Almström var född 19/8 1834 i Åmål, där fadern Per Olof Almström var apotekare. Hans hustru hette Sofia Charlotta Gjörke, född 12/9 1804, död 9/4 1846. De gifte sig i Karlstad 25/7 1830.

Robert fick 1850, som 16-åring anställning vid Rörstrand. Han blev redan 1855 (21-årig!) verkmästare vid Rörstrands porslinsfabriker, sedan företagsledningen kostat på honom studieresor till England, där han besökte flera av de förnämsta fabrikerna. 1863 blev han – 29-årig – teknisk disponent och 1893 även administrativ chef, hvilket han var till 1909.

Han var ledamot av 1:a kammaren 1888 – 96, samt 1898 – 1910.
Åren 1895 – 1907 var han riksbanksfullmäktig.

Som politiker var han mycket bemärkt och tog framstående del i de stora debatterna. Han blev också kommendör med Vasaordens Storkors.

Hans dotter, Annie, född 1867, död 1827, blev gift med amiral Lindman, född 1862, död 1936. (PÅ porträttet av henne ser man att hon har typiska Almströmska drag, ja, hon har t.o.m. en näslikhet med Ackie Bände eller Inga-Carin.

Robert Almström var gift två gånger.
1. 1864 med Eva Påhlman, död 1876
2. 1882 med Mia Anderberg.

(En utförlig biografi finns av K. Sandén i Vetenskapsakademiens Årsbok för 1931).

Robert Almström dog 17/9 1911 i Stockholm.

Sonen, Otto Harald Almström, född 1/5 1870 i Stockholm, student 1889, var son i 1:a giftet. Han blev 1911, efter fadern, jämte sin yngre bror Knut, ledare för Rörstrand, teknisk direktör och disponent till 1923.

Det var emellertid ingalunda samma gry i sönerna som i fadern. De levde mest på Robert Almströms goda namn och rykte och voro mera dekorationer i de bolag och företag där de sattes in. Harald kom in i styrelsen för Stockholms Enskilda bank 1910 – 1924, satt 1910 – 1926 i styrelsen för Svenska Arbetsgivareföreningen, 1910 – 1928 i Sveriges allmänna Exportförening. Han var även styrelseordförande i Marabou och Contractor.

Gift 1900 med Agda Norinder.

Knut Almström har jag inte tagit närmare reda på.
Emellertid ha dessa båda efterlämnat en talrik släkt av barn och barnbarn, ingifta i Stockholmssociteten med officerare och annat fint folk som jag inte närmare efterforskat. Slår man upp telefonkatalogen saknas inte Almströmmar.

Robert Almströms far, Per Olof Almström, var född 18/6 1802 i Stockholm.
Han blev elev på apoteket Lejonet i Stockholm 1815, på Nordstjärnan 1817.
Den 25/4 1818 tog han farmacie studiosi-examen.
1818 fick han anställning vid Vena koboltgruvor och blev även proberare vid Gladhammars koboltgruvor i Småland.

Mina efterforskningar efter honom i Stockholm ha hittills icke givit något resultat, trots allt hvad jag letat efter honom i mantalsförteckningarna. Enligt mantalslängden för 1820, dyker han upp såsom ”Candidaten P.O. Almström från Askersund, boende hos Demoiselle A.M. Edqvist i kvarteret Cephalus nr 8, som resande.

Sedan han kom tillbaka från Åmål bör han ju finnas i mantalslängden i Stockholm, men det har jag ännu icke efterforskat.

1822 var han sysselsatt vid Loos Koboltgruvor i Hälsingland.

Den 16/1 1823 tog han apotekareexamen i Stockholm och fick högsta betyg av bl.a. Berzelius.

1829 fick han apoteket i Åmål, men avyttrade detsamma och övertog i stället apoteket Hjorten i Stockholm.1839 måste han sälja detta, ”av ekonomiska skäl”.

1846 blev han så föreståndare för Teknologiska Institutets laboratorium och lärare i kemisk teknologi. En tid uppehöll han professuren i allmän kemi och kemisk teknologi.

Han dog 23/2 1849 i Stockholm. Hans hustru, Sofia Charlotta Gjörke hade dött den 9/4 1846, blott 42 år gammal. Då fadern dog var Robert 15 år gammal och fick ta sig fram på egen hand.

(Tillägg på löst papper):
”uppgift till Mantals- och Skattskrivning för 1840 med Stockholms stad, Ladugårdsland församling, qvarteret Sjöhästen, huset nr 2, nytt nr 1.
Undertecknad, född 18/6 1802, (arrenderar Brunnsinrättningen på Borgan på Kungl. Djurgården)
Dess hustru Sophia Carolina, född Gjörke, född 12/9 1804
Dess moder, Maria Charlotta Almström, född 18/9 1770 (överårig, obemedlad)
Sonen Adolf Fredrik Robert, 18/9 1884. Underårig
Dottern Sofie Lovisa Augusta, 21/3 1838. Underårig.
Pigan Margareta Maria Montin (Montén?), 17/5 1815, från Calmar.
Hos mig bo:
Farmacie Candidaten Wilhelm Aug. Gjörke, 29/8 1813
Johan Wilhelm Stenström (apotekareelev) 5/5 1821
18/11 1839
P.O. Almström
Apothekare”

Robert Almströms farfar var e.o. stadstjänaren och tullvaktmästaren (även kallad handlanden) Lars Olof Almström, född 1771, död 12/2 1853.
Hans hustru hette Maria Charlotta Ekman.

Vid farfaderns död var ju Robert Almström 19 år. Man tycker att han borde ha vetat något mer om sin släkts ursprung. Men med Lars Olof är det tillsvidare stopp i släktkedjan. Dock trodde släkten att den härstammade från Almunge.

Ser man nu på antavlan, så finns det inte många att välja på, ifall Robert Almströms släkt skulle kunna inkopplas i Almungesläkten. Vi måste då gå ända till Eric Almström, född 1725, eller hans äldre bror Petter, född 1720.



Alfred Teodor Almström, Astris far. Lik Robert Almström? Bedöm själva!

Släkten Almström från Almunge. Del 7

$
0
0
Mina forskningar i Stockholm efter Kampharna gav inget resultat. Christina Catharina såväl som den yngre systern Carolina Mathilda voro båda födda i Stockholm (1819 resp. 1836), så man tycker att familjen borde ha bott där då. Dessutom vet jag ju att Swen Kamph var mantalsskriven i Stockholm åren 1848 – 49. Men jag kunde ej hitta honom. Likaså borde David Kamph ha bott i Stockholm, ty då föddes där dottern Stina Lisa, den 1/5.

I Maria församling, i kvarteret Ufven större, huset nr. 69, fanns år 1760 hos sidenvävaremästaren Carl Theodor Desmares (som arbetade hos ”Fabriqueur” Wiesen) en ”lärgosse”, Carl Kamph, 20 år gammal, alltså född 1740. Likaså fanns i huset nr 73 i kvarteret Västergötland en annan sidenvävare(gesäll), Kristoffer Kamph. Om dessa voro släkt till David Kamph är ej godt att veta.

Det kuriösa är att i Maria, i kvarteret Draken, huset nr. 7 fanns 1760 en krögareenka, Magdalena von Kamphen, född 1709 (hon var enka efter en ”tracteur” J F von Kamphen). Hon hade en son som hette Carl Anders och var silkesvävaregesäll hos vävaren Boberg. Kan det vara ovan nämnde Carl Kamph, född 1740 som kastat bort ”von”-et? Man kan inte så noga veta.

Släkten Almström från Almunge. Del 6

$
0
0
Tidigare finnes antecknadt att Pehr Almström, född 1791, flyttade till S.t Olof den 21/10 1831. Han var då 40 år gammal, och hans hustru Lovisa Lagerström 37 år
Pehr Almström blev mjölnare på Löfstaholm, tillhörigt statsrådet, friherre G.F. Åkerhielm.

I husförhörslängden för S.t Olofs församling 1835 finna vi hela familjen upptagen:
Mjölnaren på Löfstaholms qvarn
Pehr Almström, född i Fresta 1791
Hustru Lovisa Lagerström, född i Wärmdö 1794
Dotter Margareta, född 29/9 1817
Son Carl Johan, född 26/3 1819
Son Pehr Gustaf, född 27/12 1821
Dotter Fredrika, född 20/4 1824
Son Isaac Wilhelm, född 29/3 1829
Son Fredric Oscar, född 5/2 1834
Son Frans Aron, född 1/4 1835
De två sistnämnda sönerna voro alltså födda i S.t Olof.

Sonen Frans Aron föddes som vi sågo 1/4 1835. Men det torde ej ha varit något roligare kristningskalas, ty vi finna att Pehr Almström dog 9/4, blott en vecka efter dopet.

Det måtte ej ja varit lätt för enkan att stå där ensam med sju barn, hvarav den yngste alldeles nyfödd.

Det blev ett hastigt uppbrott från Löfstaholm, ty vi finna att hela familjen redan den 24/4 1835 flyttar till Wassunda. Hur det gestaltar sig där för familjen är ej godt att ta reda på, men i Wassunda husförhörslängd står antecknadt för 1835, att:
Mjölnaren P. Almströms enka, Lowisa Lagerström bodde ”inhyses” å gården Gurresta ½ mantal skatte, hos bonden Mårten Pehrsson.

Den 15/9 1835 dör emellertid också Lovisa Lagerström, blott 41 år gammal, och barnen står alldeles ensamma i världen. Frans Aron blev ett halvår gammal. Sonen Isaac Wilhelm, född 29/3 1829, står antecknad som död 5/6 1835, sex år gammal.

Det står antecknadt att barnen utflyttade från Wassunda till Husby, till farbrodern Carl Gustaf.

Fredric Oscar blev omhändertagen som fosterson hos kyrkvaktmästaren C.P. Bark i Wassunda. Han kom från Husby till Wassunda 1837, men flyttade tillbaks till Odensala-Husby 1839. Han var sålunda tre år gammal då han kom till Bark.

Om Pehr Gustaf, född 1821, står antecknadt, att han kom som dränggosse i Prestgården i Wassunda hos vice pastor J.O. Boström. Han var väl då ca 14 år.

Dottern Margareta kom från Odensala 1836, 19 år gammal, som piga, först hos Eric Ersson (på ½ mantal, Ista), senare hos arrendatorn Jan Pehrsson på Tibble rusthåll. Hennes matmor hette Inga Stina Pehrsdotter, och där på gården funnos många pigor och drängar. Hur länge hon stannade där har jag icke sett efter. Men vi veta ju att hon dog på Kedtsta 30/9 1841, 24 år gammal. Troligt är att det fanns lungsot i familjen.

(anteckningar på löst papper).
Vi ha tidigare sett, att Carl Johan Almström 1836 utflyttade till Wassunda, 17 år gammal. Med all sannolikhet tjänade han som dräng på någon gård i Wassunda, men trots ivrigt letande har jag inte hittat honom där någonstans. Emellertid står det i Nikolai församlings böcker att han kom från Nysätra och Ryda Kungsgård. Senare efterforskningar har visat att han varit både i Tyresö och Erstavik under åren 1836 – 1843.

Till Storkyrkan kom han som ”dräng” och fick sin bostad i Gråmunkegränden. Han kan emellertid inte hittas i mantalslängdsregistren för åren 1843 – 46, hvarför han måste ha varit inneboende hos någon. Till all lycka fanns på Stadsarkivet ett register över kvarteren i gamla staden, och där inhämtades, att huset ”Stora Gråmunkegränd1” ägdes av en viss ProtokollsSecreterare Fr. Widbom.

Slår man upp uppgifterna till 1844 års mantalsskrivning med S:t Nikolai Församling, kvarteret Pyreneus, huset nr 5 och 6, nya numret 1 vid Stora Gråmunkegränden, heter det:

”undertecknad, Protokollssecreterare, som har mantalsskrivit sig i huset nr 30, qvarteret Stormhatten och Jacobi församling, är ägare till ovannämnda egendom. Uti huset bo emot hyra: Mamsell Redelius, på hvilkens contract bo Eleven Strellman och d:o Almström, syjungfrun Fischer, Mamsell Wennersten och sergeanthustrun Smedberg.
Stockholm 25/12 1843
Fr Widbom”

Margareta Christina Redelius (landtbrukaredotter), född 13/12 1780 ”av Kungl Maj:t Myndigförklarad” 5 nov. 1817, har i egen förteckning meddelat följande:
”Hos mig bo pigan Lovisa Charlotta Åkerlund, född 20/11 1820. Pigan Agnes Bernhardina Banck, född 20/1 1822, eleven A W Strellnert, eleven C J Almström, syjungfrun Rosalie Amanda Wilhelmina Fischer, född 24/6 1822, städerskan Johanna Eng(e)ström, född 11/12 1812. Resande bor sektern S C Söderberg från Carlstad och handlanden E J Falenius från Döderhultsvik.
Stockholm 5/11 1843
Margareta Christina Redelius”

A w Srelenert var elev vid Kungl. Akademiens för de fria konsterna högre Byggnadsskola.
C J Almström var elev vid Kungl. Teknologiska Institutet.

C J Almström har bifogat följande intyg:
”Att Carl Johan Almström, från Ryda Kungsgård under den 1 december d.å. blivit antagen till elev vid Kongl. Teknologiska Institutet intygas på begäran ur handlingarna.
Stockholm den 2 dec 1843
G.L. Lundquist
Inst. t.f. sekreterare”

Mig tyckes, att det är duktigt gjort av en dräng att gå igenom Teknologiska Institutet, låt vara att fordringarna för inträde väl på den tiden inte voro så stora.

Men hvem bekostade hans studier: Swen Kamph eller farbrodern, Carl Gustaf Almström? Så vidt jag vet hade Kamph ingenting att göra med Ryda Kungsgård 1843. Och nog behövde väl en dräng en del skolstudier innan han kunde vinna inträde vid Teknologiska Institutet?

Vice Pastor Folke Hansson i Sevalla, upplyser i brev 10/3 1851 att ”byggmästaren” Carl Johan Almström kom inflyttande till Sevalla från Storkyrkoförsamlingen i Stockholm år 1846 och gifte sig i Sevalla 5/2 1847. Den 4/12 1848 utflyttade familjen till Nysätra. I Sevalla bodde familjen vid Herrqvarn.

Släkten Almström från Almunge. Del 5.

$
0
0
Astri säger sig ha hört av sin fader, att Karl Johan – hans fader – och Robert Almström voro kusiner. Robert Almström var den mycket bemärkte industrimannen och politikern, född 1834. Disponenten på Rörstrand, på hvars porträtt man mycket tydligt ser, att han är släkt.

I antavlan märkte jag då, att Johan Almström i sitt andra äktenskap hade sonen Carl Gustaf, född 18/3 1797. Det skulle kunna tänkas, att han kunde vara fader till Robert Almström. Jag övergick därför till att undersöka Carl Gustaf Almströms närmare data, och kom till följande resultat:

Carl Gustaf Almström föddes å ”Schällnora” qvarn, den 18/3 1797.
Föräldrarna voro:
Mjölnaren Johan Almström och hans hustru Greta Andersdotter.

I husförhörsbokern för Fresta, åren 1796 – 1802 stå antecknade på ”Schelnora qvarn”:
Mjölnaren Johan Almström, född i Almunge 1748, inflyttad från Norrsunda 1796.
Hustru Greta Andersdotter, född i Norrsunda 1768, inflyttad från Norrsunda 1796.
Son Pehr, född i Norrsunda 1791.
Dotter Greta Stina, född i Norrsunda 1793.
Son Carl Gustaf, född i Fresta 1797.
Son Anders Wilhelm, född i Fresta, 287). Död 1805.
Dotter Fredrika Carolina, född i Fresta 18/7 1802.

Johan Almström flyttade från Fresta till Husby-Odensala (nuvarande Husby-Örlinghunfra) där han finnes antecknad som Rusthållare på gården Kedtsta (nuvarande Kättsta) år 1816. Han dog där 28888/10 1817.

Hans hustru finnes kvar på gården med sonen Carl Gustaf och dottern Fredrica Carolina. Den sistnämnda dog 14/7 1821, 19 år gammal. Carl Gustaf var då 24 år gammal.

Johan Almströms son, Pehr Almström, född 1791, kom till Husby-Odensala från Sollentuna 26/4 1822 (31 år gammal) med hustru Lovisa Lagerström.
Dotter Greta, 5 år gammal.
Son Carl Johan, 3 år
Son Pehr Gustaf, född i Sollentuna 27/12 1821.

Å Kedsta Rusthåll stå antecknade för åren 1822 – 1828:
Enkan, Madame Margareta Andersdotter Almström, född i Norrsundda 1768.
Sosnen Carl Gustaf, född i Fresta, 14/3 1797
Hans hustru Maria Margareta Johansdotter, från Haga, född 14/1 1802
Deras son, Carl Johan, född 4/9 1824

Vidare funnos å gården:
Pehr Almström och Lovisa Lagerström
Dottern Greta, född 1817
Sonen Carl Johan, född 1819
Sonen Pehr Gustaf, född 27/12 1821
Dottern Fredrica, född i Husby-Odensala 20/11 1824
Sonen Isaac Wilhelm, född 29/3 1829

Åren 1830 – 31 funnos alla dessa kvar på gården Kedtsta, men 21/10 flyttade Pehr Almström med hela sin familj till St. Olofs församling i Sigtuna.
(Det står antecknadt att både Pehr Almström och hustru Lovisa Lagerström fingo smittkopporna).

Rusthållaren och tolvmannen Carl Gustaf Almström och Maria Greta Jansdotter fingo sonen Gustaf Albrecht på Kedtsta den 13/6 1832.

Året 1836 utökades Carl Gustaf Almströms familj med tvillingsönerna Fredrik Herman och Axel Wilhelm, hvilka föddes ”I Husby” 18/7 1836.

Carl Gustafs moder, Enkan Margareta Andersdotter Almström, dog på Kedtsta 24/1 1836, 68 år gammal.

Om Almströms brorson, Carl-Johan, född i Sollentuna 26/3 1819, står antecknadt, att han varait i Wassunda 1835, men vistades sedan på Kedsta, tills han 1836 återvände till Wassunda, 17 år gammal.
Pehr Gustaf, född i Sollentuna 27/12 1821, flyttade år 1837 också till Wassunda, bara 16 år gammal.

Fredrica, född i Husby-Odensala 20/11 1824, var ju då bara 13 år- hon finns kvar på Kedtsta.

1839 konfirmerades Carl Gustafs son, Carl Johan, 15 år gammal.

Den 11/5 1842 föddes i ”Husby” Carl Gustafs son August Valfrid, men den 23/10 samma år dog Gustaf Albrecht, blott 10 år gammal.
Den 30/9 1841 dog på Kedsta Astris fars faster, Margareta Almström, blott 24 år gammal och hon följdes 25/4 1842 av systern Fredrica, blott 18 år gammal. Lungsot?

Om sonen Isaac Wilhelm, född 29/3 1929, finnes inget antecknadt (Död 5/6 1835 i Wassunda) (senare anteckning med blyerts).

Däremot står antecknad på Kedsta Almströms brorson Fredric (Oscar), född 1831 i St. Olof. (måste vara en bror till Astris farfar)

För perioden 1844 – 1847 funnos å gården:
Sonen Carl Johan (van, begagnar scholan)
Sonen Fredrik Herman (d:o, d:o)
Sonen Axel Wilhelm (d:o, d:o)
Sonen August Valfrid (van)
Samt Almströms brorsöner:
Fredric Oscar, född i St. Olof 1831.
Frans Aron, född i St. Olof 1835 (stod fadder åt Astris far, 20 år gammal).

Under perioden 1848 – 1852 funnos å Kedtsta:
Carl Gustaf med hustru Maria Margareta.
Sonen Carl Johan flyttade till Tibble 14/3 1849
Herman Fredrik och Axel Wilhelm samt August Walfrid funnos kvar.
Brorsonen Fredrik Oscar flyttade 1850 till Stockholm Frans Aron (1835), blev dräng på gården Kohlsta.

Rusthållaren Carl Gustaf Almström dog 30/4 1855 (samma år som Alfred Theodor föddes). Enkan Maria Margareta flyttade 1857 till Tibble. Hon fick sonen Axel Wilhelm med sig.
Herman Fredrik flyttade till Stockholm 1855.
August Valfrid flyttade likaledes till Stockholm 1857.

Släkten Almström från Almunge. Del 4.

$
0
0
Hos Christina Catharina Almström i Uppsala bodde också Mathilda Almström, född 6/8 1861 i Almunge. Då det är tänkbart att hon var kusin till Astris far, skola vi söka taga reda på henne.

Vid utredandet av hennes släktförhållanden upprullades helt oväntadt en helt ny släktlinie, utgående från Johan Almström i ett tidigare äktenskap med Märtha Pehrsdotter, född 1750.

Vi kunna gå tillbaka till Eric Almström, född 1725 på Moga i Almunge.

I husförhörsboken för åren 1783, 84, 85, 86, 87, 88 och 1789 finna vi antecknadt för gården Stora Moga:
Eric Almström, enkling, född 1705 (skall vara 1725)
Hans hustru Lisken, född 24/5 1729, synes sålunda vara död, åtminstone 1783, ty då finns hon icke med. Hon skulle 1783 ha varit 54 år. Möjligt är dock, att hon dött ännu tidigare. (Boken börjar nämligen 1783).
Eric Almström dog 1789.

Hans son Jan (Johan) var född på Stora Moga 6/10 1747.
Hans första hustru hette Märtha Pehrsdotter och var också född i Moga 22/10 1750
Hennes föräldrar voro Pehr Pehrsson, född 1719 och hans hustru Märtha, född 1724 i Almunge.

Johan och Märthas barn voro:
Märta Lisa (Margeta i dopboken), född 25/1 1772, flyttade till Kihl 1793.
Lena Caisa (Lehna Catharina i dopboken), född 12/11 1774. Flyttade till Danmark 1801. Änka Almström, utflyttad till Danmark 1824.
Greta Stina, född 9/8 1780, död 1798.
Anders, född 19/4 1783
Isaac, född 1/6 1786 (antecknad som dräng)
Agneta, född 27/2 1789 (samma år som Eric Almström dog). Fanns i Almunge 1803.
En Ulrica Almström, ”piga på Moga” var född 1796

År 1789/90 tycks modern, Märtha Pehrsdotter ha dött, och då gifte Jan (Johan) Almström om sig med Greta Andersdotter.
Deras barn voro:
Johan, född i Almunge 18/4 1791. Död 4/7 1798.
Anna Maja, född 1793
Ulrica, född 1796.

Sonen Anders här ovan, född 19/4 1783 blev gift med Brita Ersdotter, född i Rasbo, 4/5 1793.
Han blev nu bonde på Moga efter Johan Almström.
Deras barn voro:
Britta Stina, född i Almunge 20/11 1818
Anders, född i Almunge 29/5 1824
Märtha Lisa (å annat ställe kallad Märtha Lotta), född i Almunge 22/11 1825
Petter, född i Almunge 11/9 1832
Lovisa, född i Almunge, 18/7 1835

(Om disponenten på Rörstrand, Robert Almström, skulle tillhöra denna linie, finnes ingen annan än Isaac, född 1/6 1786 som skulle ha kunnat vara hans fader. Robert Almström var nämligen född 1834)

Jag övergår nu till Johan (Jan) Almströms sonson, Anders Almström.
Skattebonde i Stora Moga, Almunge, född 29/5 1824, död den 26/11 1893, 69 år gammal.
Hans hustru, Anna Catharina Abrahamsdotter, född 10/10 1832 i Ekeby, utflyttad 2/11 1897 till Uppsala.
Deras barn:
Christina Wilhelmina, född 13/3 1856, utflyttad till Ekeby 28/10 1872
Emma Charlotta, född 6/6 1859, död 1859
Mathilda, född 6/8 1861, utflyttad till Uppsala 23/4 1879.
Anders Gustaf, född 2/6 1864, död 2/9 1864
Johanna, född 9/7 1865, utflyttad till Uppsala 25/10 1882.

Då Anders Almströms son, Anders Gustaf dog 2/9 1864, utslocknade hans familj på manssidan detta år.

Om de å föregående sida, har kyrkoherde Anker Korn i Almunge meddelat följande:
f.d. skattebonden Johan Almström, född 9/3 1821 dog ogift den 7/5 1877. Om honom finnes följande anteckning:
”Dog på Lilla Ulltuna hos statkarlen Mårten Oscar Krog, hos hvilken han vistades i 8 dagar. Liket hemfördes till Almunge, där det begrovs.”

Skattebonden Gustaf Almström, född 3/10 1828 i Almunge, gifte sig 5/6 1874 med Lovisa Jansson, född den 19/10 1841 i Fimbo. De utflyttade till Domkyrkoförsamlingen i Uppsala 15/5 1900. Gustaf Almström var då 72 år, hans hustru 59 år. De hade en dotter, Jenny Charlotta, född 17/2 1975. Hon flyttade redan 17/2 1894 till Uppsala, 19 år gammal. Hennes öden i Uppsala hittills icke kända.

Lovisa Almström, född 18/7 1835 i Almunge, blev gift med en Carl Johan Lindström, född 9/1 1833 i Knutby. Han bodde i Knutby 1868, ty då föddes 4/3 1868 en dotter, Johanna Lovisa. Sedan föddes 12/9 1872 ytterligare en dotter, Emma Carolina (dock ovisst om i Knutby). Deras senare öden icke kända.

Om Brita Stina, född 20/11 1818, Märtha Lisa (Lotta) 22/11 1825 och Petter, född 11/9 1832, vet jag ännu ingenting.

Mathilda Almström, som utflyttade till Uppsala 23/4 1879, 18 år gammal, råkade illa ut och fick 20/5 1881 ett dödfödt gossebarn. Hon blev piga hos en fru Lindestam i Wretgatan 18. Hon fick erkänna sitt ”lönskaläge” inför domkapitlet och ”absolverades” 30/9 1882. Hon flyttade 5/12 1887 till Nicolai församling i Stockholm, 26 år gammal. Hennes vidare öde i Stockholm okändt.

Dottern Johanna, född 1865, utflyttad till Uppsala 25/10 1882, bodde tillsammans med en Maria Stina Andersdotter, född 27/11 1865 i St. Kil. (Kom till Uppsala från Östra Emtervik) hon stod i Feiths bagarbod i Uppsala en tid, men flyttade till Wendel 24/4 1884.

I samma hus bodde en kakelugnsmakarelärling, Axel Theodor Almström, född 4/6 1859. Han var född i Lund. Om honom vet jag ingenting.

Släkten Almström från Almunge. Del 3

$
0
0
På Astris begäran har jag forskat lite grand i Uppsala Domkyrkoförsamlings arkiv för att taga reda på hennes farmor och faster, hvilka – som vi förut sett – flyttade från Nysätra in till Uppsala den 5/4 1862.

Vi finna henne – Christina Catharina Almström – antecknad som boende i ”Ladukvarteret n: is 11, 12 & 13”, sedermera Nedre Skolgatan 7.

Hon blev änka 12/4 1858, då Alfred Theodor var 3 år gammal. I Uppsala stannade familjen emellertid inte länge, ty den 10/11 1864 (då Astris pappa var 9 år) flyttade den till Gävle och blev kvar där ända till 17/11 1879, då utflyttning antecknades från Heliga Trefaldighets församling. Om Astris pappa stannade kvar i Gävle till 24 års ålder, har jag inte konstaterat. Hvilket år han begav sig till sjös, har jag kanske hört av min moder, men jag har ingen anteckning därom. Dock ser det ut som om han gått i skola i Gävle. Troligt är att han aldrig återvände till Uppsala, ty hvarken han eller de äldre bröderna finnes antecknade såsom boende i Nedre Skolgatan 7.

Hvad dottern Alma Lovisa beträffar – Astris ”faster Alma” – kom hon till enkefru Sophia Charlotta Lovisa Tullberg, född Ridderbielke, enka sedan 12/7 1853 efter professor O.T. Tullberg i Uppsala. Hon ägde och bebodde huset Svartbäcksgatan 12 i Uppsala. Gumman var gammal – hon var född 24/3 1815 – och således vid återflyttningen från Gävle 64 år. Hvad Alma Lovisa gjorde hos professorskan Tullberg vet inte jag. Förmodligen var hon någon sorts ”sällskapsdam”, ty guvernant kunde hon näppeligen vara, då inga barn i skolåldern gärna kunde finnas där. Alma och Ellen ha förmodligen brev som klargöra detta. Professorskan Tullberg dog 21/2 1885.
(Professorskan T och Farmor voro barndomsvänner. Alma dog i Örebro på väg till Värmland.(Astris anteckningar i marginalen)).

Alma Lovisa levde till 6/6 1888 och blev blott 35 år gammal. Då hon dog var Astri blott knappt 4 år. Hon kan sålunda knappast ha något starkare minne av sin faster, även om hon vid något tillfälle skulle ha hälsat på i familjen.

Astris farmor hade en fosterson, Carl Hugo Hjortén, född 2/9 1869. Han står antecknad på Christina Catharinas hushåll i Uppsala. Han var döpt ”i okända föräldrars namn” och utflyttade till Nikolai församling i Stockholm 1890. Han var bokbindare och lär ha förärat Astris pappa en fint inbunden bok. Sedermera for han till Amerika, och ingen lär senare ha hört någonting från honom.

Christina Catharina hade som bekant en yngre syster, Carolina Mathilda Kamph, född 28/7 1836. Hon bodde en tid också på Nedre Skolgatan 7 i Uppsala. Hon står antecknad som sjuksköterska och hon kom från Tierp 1877. Om hennes närmare öden vet jag ännu ingenting.

Om Alfred Theodor står antecknadt att han var ”sjöman” och utflyttade från Uppsala till Maria församling i Stockholm den 5/1 1883. Det var väl då han andra gången bodde hos vår mormor i hemmet Badstugatan 3 och strax efter gifte sig.

Hvar han bodde första gången, då han gick på navigationsskolan, har jag väl hört flera gånger, men kan inte erinra mig. Han tog sin kaptensexamen den 9/5 1882, hvilket står graveradt i boetten på den silverklocka han fick i premium.

Hans färder till sjöss måste sålunda ha ägt rum före inträdet på navigationsskolan.

Hos Christina Catharina bodde också Mathilda Almström, född 6/8 1861 i Almunge. Då det är tänkbart att hon var kusin till Astris far, skola vi söka taga reda på henne.

Släkten Almström från Almunge. Del 2.

$
0
0
Nu fattas i Carl Johan Almströms släkt blott hans mammas föräldrar och far- och morföräldrar.

Hon hette som förut nämnts Lovisa Lagerström, och var född i Pilhamn på Värmdö, 7/6 1794.

Hennes föräldrar voro:
Båtskepparen och torparen Hans Lagerström i Skepparviken på Värmdö, född 1754 och inflyttad från Grinda 1794. Hans hustru hette Britta Andersdotter och var född 1759. Hon står antecknad som ”Westmans dotter”, hvarföre hennes far säkerligen hette Anders Westman.

Beträffande Lagerström är det tyvärr så, att kyrkboken för 1754 just saknas, hvarför hans föräldrar äro mycket svåra att hitta. Brita Andersdotter kan inte hittas i dopboken för 1759, så uppgift om hennes föräldrar kunde ej erhållas. Förmodligen är hon icke född i Värmdö.

Vi torde nu vara färdiga med Alfred Theodors faders släkt, och övergå till hans moders släkt.

Modern hette som förut nämnts Christina Catharina Kamph, och hon var dotter till f.d. ”sjömannen”, sedermera arrendatorn på Ryda Kungsgård i Nysätra, Swen Kamph, född i Vaxholm 17/11 1792, och hans hustru Catharina Margareta Linge, född i Vaxholm 16/7 1795.

Vi ha alltså:
Astris farmors far:
Swen Kamph
Astris farmors mor:

Catharina Margareta Linge.
Bägge föräldrarna voro födda i Vaxholm, och sonen Carl August Kamph, var född där, år 1817.
Dottern, Christina Catharina var emellertid född i Stockholm 1819. Likaså dottern Carolina Mathilda, den 28/7 1836. (hon konfirmerades emellertid i Nysätra 1851, då det står antecknadt, att hon fick en bibel). Familjen Kamph kom till Nysätra troligen 1850.

Vi ha således kommit fram till:
Astris farmors farfar:
David Kamph
Astris farmors farmor:
Magdalena Åkerblom.

David Kamph kom troligen från Stockholm, ty där föddes dottern Stina Lisa 1/5 1781.
Familjen bodde i Vaxholm i ”Söderhamnskvarteret”. David Kamph, som var född 1756 (datum ej kändt), dog 22/3 1795, alltså vid blott 39 års ålder. Hans hustru var då 35 år, sonen Swen 3 år, dottern Stina Lisa 14 år. Familjen flyttade 4/4 1796 till Stockholm.

Magdalena Åkerblom föddes 29/10 1760 i Vaxholm.
Föräldrarna voro:
Johan Åkerblom och hans hustru Magdalena Hellström. Bägge i Vaxholm.

Vi ha härmed:
Astris farmors farmors far:
Johan Åkerblom
Astris farmors farmors mor:
Magdalena Hellström.

Hvad Johan Åkerblom hade för sig i Vaxholm har jag hittills icke lyckats utröna och icke heller hans eller hans hustrus födelseår. Däremot har jag hittat året för deras bröllop, som stod 15/8 1742. Så deras födelseår måste ligga i närheten av 1715 – 1720.

De hade en hel rad barn, av hvilka här kunna antecknas:
Sonen Mattias, född 8/3 1744
Sonen Johan Fredrik, född 20/7 1745
Sonen Andreas, född 18/10 1746
Sonen Carl, född 30/1 1748
Dottern Catharina, född 14/9 1751
Sonen Daniel, född 29/5 1757
Dottern Magdalena, född 29/10 1760 (se ovan)
(Hon fick till bröllopet i morgongåva 50 plåtar).

Magdalena Hellströms fader var stenhuggare. (Hans namn var i kyrk(vigsel)boken stavadt Hälgström, säkerligen oviktigt. Denne var med all säkerhet född på 1600-talet.

Vi känna således:
Astris farmors farmors morfar:
Stenhuggaren Hellström (förnamn okändt)

Hvad som nu återstår av Astris släkt på sin faders sida är hennes farmors mors släkt.

Christina Catharina Kamphs mor hette som förut nämnts Catharina Margareta Linge. Hon var född i Vaxholm 16/7 1795. I dopboken står hon inskriven som Caisa Greta.
Föräldrarna voro:
Borgaren i Vaxholm, Christian Fredric Linge (eller som det står på annat ställe: Christian Friedrich), och hans hustru Magdalena Frimodig.

Christian Fredric hade vad vi vet en syster, Caisa Stina, född i Vaxholm 16/5 1754. Förmodligen var också Magdalena Linge (som var fadder då Christina Catharina döptes) en syster till Christian Fredric.

Vi ha således nu:
Astris farmors morfar:
Christian Fredric Linge
Astris farmors mormor:
Magdalena Frimodig

Christian Fredric Linge var borgare i Vaxholm och född 30/11 1755
Föräldrar voro:
Borgaren i Vaxholm, Christoph Linge, även rådman, samt hans hustru Caisa Edholm.
De fingo sedermera dottern Caisa Stina, född i Vaxholm 16/3 1757.

Vi få således nu:
Astris farmors morfars far:
Christoph Linge
Astris farmors morfars mor:
Caisa Edholm

Om rådman Linges föräldrar finns inga uppgifter.

Caisa Edholm var född i Vaxholm.
Föräldrarna voro:
Astris farmors morfars morfar:
Anders Edholm
Astris farmors morfars mormor:
Stina Kruslock.

Nu återstår Christian Fredric Linges hustrus (Magdalena Frimodig) släkt.

Magdalena Frimodig föddes i Vaxholm 16/11 1767
Hennes föräldrar voro:
Astris farmors mormors far:
Eric Frimodig, född 22/11 1740
Astris farmors mormors mor:
Margareta Falck

Eric Frimodigs föräldrar voro:
Astris farmors mormors farfar:
Erich Frimodig
Astris farmors mormors farmor:
Gustava Catharina Broms (Bröms?)
Årtal för dessa är mycket arbetsamt att leta fram. Vi äro emellertid mycket nära år 1700.

Erich Frimodig och Caisa Broms hade en dotter, Anna Brita, död som liten, år?
Vidare hade de en son, Abraham, född 20/10 1743. (en borgare, Abraham Frimodig, dog i Vaxholm i lungsot 23/5 1772, 36 år gammal. Det kan nog inte vara denne Abraham, ty då skulle han ha dött 1779 i st. f. 1772)
En dotter, Catharina, född 3/10 1745.

Släkten Almström från Almunge. Del 1

$
0
0
Astris far:
Alfred Theodor Almström Föddes i Hammarby by i Nysätra socken, Uppland 1/11 1855. Föräldrar: Inspektoren, sedermera byggmästaren Carl Johan Almström och Christina Catharina Kamph.

Astris farfar:
Carl Johan Almström Föddes i Sollentuna 26/3 1819.
Föräldrar: Arrendatorn Peter (Pehr) Almström i Sten i Sollentuna. Lovisa Lagerström. Carl Johan Almström står antecknad som måg och inspektor på Ryda Kungsgård, som arrenderades av f.d. sjömannen Swen Kamph. Han kom från födelsesocknen Sollentuna troligen till Sewalla, ty där föddes sonen Swen Johan, den 27/2 1848. Som Carl Johan var född 1819, så var han 29 år, då ”farbror Swen” föddes. Sonen nr 2, Carl Gustaf, var född i Nysätra 15/9 1849, så flyttningen från Sevalla till Nysätra skedde väl troligen mellan åren 1848-49.

På Ryda Kungsgård finns antecknad som inspektor hos Swen Kamph, åren 1848 – 50, sonen Carl Aug. Kamph, född i Vaxholm 18/2 1817. I dopboken står antecknadt om Carl Aug. Kamph att hans föräldrar voro ”sjömannen” Swen Kamph och hustru Catharina Margareta Linge.

Arrendatorn Swen Kamph och hans familj voro mantalsskrivna i Stockholm för åren 1848 och 1849, så det ser ut som om familjen inte kom till Ryda Kungsgård förrän omkring 1850, samma år som Carl Aug Kamph dog – 4/3 1850.

Carl Augusts hustru hette Maria Bernhardina Gylling, född i Södertelje 9/12 1819. Hon kom 1844 från Södertelje och gifte sig antagligen detta år. Och efter makens död flyttade hon till Stockholm 5/7 1852.

Efter Carl Aug. Kamph kom som inspektor till Ryda Carl Johan Sjöholm från Hammar invid Askersund. Han var född 26/2 1826 och kom 1852 till Ryda från Hällestad, 26 år gammal.

Mellan 1859 och 1852 kanske Carl Johan Almström var inspektor på Ryda. Arrendatorn ”Herr” Swen Kamph, född 17/11 1792 i Vaxholm, kom flyttande till Nysätra från Erstavik redan 1842. (I deras betyg för 5 personer finnes icke antecknadt, om de äro vaccinerade eller haft smittkoppor).

Till Nysätra inflyttade sålunda följande personer: Swen Kamph, född 17/11 1792 i Vaxholm. Hustru Catharina M Linge, född i Vaxholm 16/6 1795. Deras son Carl August Kamph, född i Vaxholm 18/2 1817. Deras dotter Christina Catharina Kamph, född i Stockholm 30/7 1819. ”Herr Kamphs dotter” Carolina Mathilda, född i Stockholm 28/7 1836. Ynglingen Erik Gustaf Thunell, född i Bromma 28/7 1836. Rättaren Gustaf Larsson Rosengren, född i Ödeshög 9/8 1800, inflyttad från Erstavik, död 17/11 1842. Drängen Carl Johan Almström, född i Sollentuna 26/3 1819, också inflyttad från Erstavik. Flyttade till Stockholm 21/11 1843.

I husförhörsboken för Nacka och Erstavik för åren 1839 – 1841 finner man följande anteckning: ”Polisgewaldigern” Sw. Kamph, född 17/11 1792 i Vaxholm arrenderade Erstaviks kvarn, som ägdes av viktualiehandlaren K L Lundström i Stockholm. Familjen kom inflyttande till Erstavik från Stockholm 1839. I mars 1841 flyttade den till Nysätra.

Kamph står antecknad som arrendator av Erstavik till mars 1842. ”Pupillen” Eric Gustaf Tunell, född 11/12 1824 i Bromma, fick följa med till Ryda Kungsgård (se ovan, där han angives född 28/7 1836).

Hvad beträffar Carl Johan Almström, finner man, att han kom inflyttande i oktober 1841 från Tyresö till Erstaviksgodset som dräng hos ”Capitain” Carl Herman af Petersens (född 21/5 1801). Han tog i maj 1842 utflyttning till Salem men om han någonsin kom dit, torde vara ovisst, ty 1843 kom han till Nikolai i Stockholm för att genomgå Teknologiska Institutet.

Carl Johan Sjöholm flyttade från Ryda till Engelsberg i ”Västra Wåhla”, antagligen 1855, då familjen Kamph flyttade till Hammarby, där f d arrendatorn ägde gård. Familjen flyttade sedan, den 5/4 1862 till Uppsala. Om Swen Kamph då levde – hvilket inte observerats – så skulle han ha varit 70 år gammal.

Om Carl Johan Almström ägde gård i Hammarby eller ej har jag icke kunnat bestämdt utröna. Jag har emellertid antecknadt att Almströms hade pigan Anna Greta Andersdotter, född i Nysätra 1834, pigan Johanna Carolina Hjerpe från Thorstuna, född 1833, pigan Maja Lotta Tunell från Erstavik, född 1831, drängen Carl Johan Gelin från Dalingsta, född 1825 (3 års straffarbete för 3dje resan stöld och 2dra resan inbrott), samt tjänsteflickan Anna Gustava Ersdotter från Erstavik, född 1837. Det är möjligt att Swen Kamph ägde gården och mågen brukade den.

Utom de nämnda sönerna Swen Johan och Carl Gustaf hade ”byggmästaren Carl Johan: Dottern Alma Lovisa, född i Nysätra 24/8 1853, samt Sonen Alfred Theodor, född på Hammarby 7/11 1853 (i dopboken, som torde vara riktigast 1/11).

Alfred Theodor föddes således, sedan familjen kom dit (till Hammarby). Carl Johan flyttade 12/7 1856 över till Finland och dog där 12/4 1858 (halsböld och lunginflammation). Det var meningen att familjen skulle flytta efter till Finland, men den hann aldrig komma dit. Då Astris farmor fick brev med underrättelse om dödsfallet – med en hårlock i till minne – så var han redan begraven. Han ligger begraven (17/4) på Helsinge kyrkogård nära Helsingfors.

Enkefru Christina Catharina Almström finns kvar i Hammarby till 1861 då hon med alla barnen flyttade in till Uppsala. Jag har antecknat att Swen Johan och Carl Gustaf gingo i Uppsala Katedralskola, ”faster Alma” gick i flickskola i Uppsala och Alfred Theodor, som vid flyttningen till Uppsala bara var 6 år, hade helt naturligt ännu icke börjat i någon skola. Jag lämnar tillsvidare denna familjen här. Men återkommer senare, sedan jag fått undersöka kyrkoböckerna i Uppsala stad.

Jag övergår nu till nästa generation.

Astris farfarsfar
Pehr (Peter) Almström Föddes i Norrsunda socken i Uppland å gården Wärka, den 8/7 1791. (I husförhörsboken står 8/4). Föräldrarna voro: Johan Almström, född i Almunge 6/10 1747 Och hans hustru Greta Andersdotter, född i Norrsunda 23/3 1768 (obs! den stora åldersskillnaden)

Förutom Pehr hade Johan Almström också följande barn: Dottern Greta Stina, född på Wärka i Norrsunda 26/2 1793. Sonen Carl Gustaf, född i Fresta 18/3 1797. Dottern Fredrika Carolina, född i Fresta 1802. Fosterdottern Charlotta Malmberg från Stockholm, född 25/6 1796 (kom från Stockholm 1812 – vid 16 års ålder). Gift 18/2 1816 med mjölnaren Hellström.

Familjen Johan Almström kom flyttande från Norrsunda 1796 till Fresta, där pappan Johan blev arrendator och mjölnare på Sköldnora Qvarn, tillhörande någon fin adlig familj, jag har glömt hvilken (Tersmeden). Sköldnora qvarn är ju bekant från skönlitteraturen! (min farbror Johan har också varit mjölnare där).

Det står antecknadt att familjen år 1816 utflyttade till Husby-Odensala (se vidare längre fram). Men sonen Pehr hade redan 1815 utflyttat till Täby. Hvad han gjorde där är inte utforskadt, men han står antecknad i Sollentuna som f.d. mjölnaren och arrendatorn och bodde å hemmanet Sten. Han fick dottern Margareta i Sollentuna den 29/9 1817. Han bör således vara gift omkring 1816 – 17. Hans hustru hette Lovisa Lagerström, född 1794. Då sonen Carl Johan föddes, 26/3 1819 var hon 25 år. Utom de båda barnen Margareta och Carl Johan hade de tidigare fostersonen Erik Gustafsson, född i Fresta 1813, samma år som Pehr Almström inflyttade från Fresta.

Astris farfars farfar
Johan Almström Född på gården Moga i Almunge 6/10 1747. Föräldrar voro: Landtbrukaren Eric Almström och hans hustru Lisken Nilsdotter å gården Moga i Almunge. (Lisken är diminutiv för Lisa = lilla Lisa = Lischen = Lisken)

Astris farfars farfars far
Eric Almström Föddes å gården Moga i Almunge den 9/7 1725. Föräldrarna voro: Erich Ersson i Moga och hans hustru Margeta.

Den 24 maj 1729 föddes å gården Gränby i Almunge en flicka Lisken, dotter till Nils Jansson och hans hustru Martha. Det torde vara denna Lisken som blev gift med Eric Almström i Moga. Det finns emellertid även en annan Lisken, född den 14/10 1726 å gården Söderby och dotter till Jan Ersson och hans hustru Anna. Men hon kan nog inte komma ifråga, ty hon står i kyrkboken antecknad som död (icke dödfödd).

Den 7/1 1748 föddes i Almunge en flicka, Annika, dotter till Pehr Jansson i Marma och hans hustru Kjerstin. Bland dopvittnena står antecknad en trädgårdsmästare Petter Almström (äldre bror till Eric Almström, som en tid bodde på Hagby). Vi ha nu kommit fram till:

Astris farfars farfars farfar
Erich Ersson i Moga i Almunge och hans hustru Margeta. Det torde nog vara rätt svårt att komma längre. Och med Erich Ersson ha vi troligen nått 1600-talet. Margeta var född den 20/6 1701, och hennes föräldrar voro Isac Ersson och hans hustru Brita i Moga. Att få tag på Erich Ersson är inte lätt, alldenstund Almunge icke synes ha äldre kyrkböcker än till 1700.

Det har inom Almströmska släkten gått en muntlig tradition att släkten härstammade från Almunge och att namnet skulle vara taget därifrån. Och nu ha vi fått se, hvem som tog sig namnet. Det var antingen Eric Almström, eller den förut omnämnde förmodade brodern, trädgårdsmästaren Petter Almström.

Några strödda anteckningar:
På Gränby bodde 1783 – 1789 Tolfman Nils Gregerzsen född i Almunge 1716. Hans hustru hette Ingrid Pehrsdotter. En Elisabeth Pehrsdotter var gift med skattebonden Eric Johansson Almström i Moga. Denne finns nämnd i en bouppteckning i Stockholm efter avlidne åldermannen vid lofliga tenngjutareembetet, Daniel Björkman, som avled i Stockholm 27 maj 1753. Kan denne Eric Johansson Almström vara son till sockenskräddaren Johan Almström, som bodde i Lilla Ellinge i Almunge 1786 – 1789 med hustru Stina Lundberg (Fanns i Lilla Ellinge till 1790)

På Gränby bodde 1783 – 1789 sockenskräddaren Johan Almström, född i Almunge 1750. Hustrun Stina Lundberg, född i Almunge 1751. Dotter Cajsa Stina, född 6/12 1785, död 15/1 1786. De flyttade från Gränby till Lilla Ellinge. Den 27/1 1750 föddes på Moga Erich Janssons och hustru Kjerstins son Johan. Kan det vara sockenskräddaren som tagit namnet Almström? Och hvem var salpetersjudaren Mårten Almström som ½ 1764 var dopvittne, då Eric Ericssons och hustru Karins son Eric föddes? Han kan ej hittas i Almunges dopbok.

En generation som kommer i jämnhöjd med Eric och Lisken är föräldrarna till Johan Almströms hustru, Greta Andersdotter, född i Norrsunda 23/3 1768. De hette Anders Pehrsson i Sölderby och hans hustru Margareta Jansdotter. Deras födelseår har jag ännu icke hittat.

Fortsättning följer...

August Strindberg och Edla Heijkorn

$
0
0
ur Tjänstekvinnans son

(Morfars kommentarer inom kursiv parentes.)

”… I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till Norrtullsgatan. Där var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar voro skolkamrater. Trädgården hade fadren icke mera, och Johan sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings liv. Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om söndagarna, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd frestade honom synnerligen…”

”…Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. (Strindberg var född 1849, alltså 1849 + 15 = 1864. Men det året var Edla Heijkorn 26 år, icke 30, som Strindberg skriver, ty hon var född 1838. GH)

Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i botten osund. Ren kärlek är en självmotsägelse, om man nämligen i begreppet ren inför betydelsen osinnlig. Kärleken såsom sinnlig, om den skall vara sund. Såsom sinnlig måste den älska kroppen. Under det ruset pågår ackommodera sig själarna, och sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Därför utbryter vanligen antipatien, när det sinnliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men ordet sinnlig har igenom kristendomens kadaverösa moral fått en låg betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och giv anden fri. Nu är likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet, dödar man anden.

Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty könen äro födda fiender; och förblir alltid motsättningar, positiv och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och kvinna äro genom samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; därför kan vänsklap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, där intressena bliva de samma, men då endast så länge kvinnan ägnar hela sitt intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon ägnar sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och kvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. Därför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens slaveri, och därför förestår äktenskapets snara upplösning.

Femtonåringen förälskade sig i en kvinna på trettio år (Hon var 26 år. GH) hade det varit ren, sinnlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var osinnlig.

Hur kom han att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda.

Hon var värdens dotter, hade som sådan en överordnad ställning, och huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde vara värdinna, förde konversationen, omgavs av herrarna, som alla ville bli uppmärksammade av henne. Därtill var hon emanciperad, utan att vara fiendtlig mot männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Därjämte var hon trolovad med en man som fadern hatade och som han ej ville ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skrev sällan. I huset umgingos en häradshövding, teknologer (brukspatron Alb. Bergström på Bosjön. GH), en litterat, präster, borgare. Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styvmodern fruktade henne, bröderna uppvaktade.

Johan höll sig bakom alla andra och observerade henne. Slutligen en kväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog hon sig trött in i ett förmak där Johan satt.
- Gud, hvad jag är olycklig! Sade hon för sig själv och kastade sig på soffan.
Johan gjorde en rörelse och blev sedd. Han ansåg sig böra säga något.
- Är ni så olycklig som skrattar jämt? Ni är bestämdt inte så olycklig som jag ändå.
Hon tittade på pojken, tog upp samtalet, och de voro vänner.

Sedan talade hon helst med honom. Detta nöjde honom. Han var förlägen när hon lämnade en krets av vuxna män för att sätta sig bredvid honom. Han började nu gräva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt mycket. Han fick övertaget och blev hennes samvete. När hon skämtat för livligt en kväll, kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började herrarna bry henne för pojken.

- Kan ni tänka Er, sade hon en aftonstund, de påstå att jag är kär i Er.
- Det säga de om alla av olika kön, som äro vänner.
- Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och kvinna?
- Ja, det är jag viss på, svarade han.
- Tack, sade hon och räckte sin hand. Hur skulle jag som är dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk (Edla Heijkorn var en strålande skönhet, enl. porträtt som jag sett. GH), kunna vara kär i Er, och så är jag förlovad till!

Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful kvinna kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta naglar, små fötter och smäckra ben med starka vader, och ännu bevarade ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark, när hjärtat är såradt. Att Johan däremot skulle älska en trettioårig kvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var nästan orimligt

Men efter den betan tog hon övertaget. Hon blev moderlig. Det grep honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.

De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga saker på ett främmande språk. Därpå började han skriva franska krior för henne, som hon rättade.

Fadrens beundran för den gamla flickan avtog, och det där fransktalandet vidrare styvmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre bröderna prerogativ på franskan var också därmed neutraliseradt, hvilket förargade fadren så, att han en dag säger åt Johan, att det var obelevadt tala ett främmande språk i närvaro av personer, som ej förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X, som skulle vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men hjärtats bildning var icke detsamma som bokbildning.

Hon var icke tåld numera i huset och de blevo ”förföljda”. Därtill kom att familjen flyttade till granngården (Norrtullsgatan 12 GH), så att umgänget blev mindre livligt.

Första dagen efter flyttningen var Johan uppriven. Han kunde icke leva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke leva utan detta stöd, som flyttat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skriva brev. Och nu öppnas en korrespondens som räckte ett år. Styvmoderns syster, som avgudade den intelligenta och glada flickan, lämnade breven i hemlighet, och brevskrivningen gjordes på franska att i händelse av konfiskering förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna betäckning. Hvad breven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om livet, döden, kärleken, vänskapen, tvivlet. Ehuru hon var läserska, umgicks hon med fritänkare och led av tvivel, tvivel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes straffade son.

Långa utredningar och bevisföringar hade de även rörande sitt förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. Det var icke heller modren han precis dyrkade, ty han längtade aldrig att lägga sitt huvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, hvilket han däremot ville göra med andra kvinnor. Han hade nästan fasa för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan avsmakens. Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också(understruket av GH; Strindberg säges ju ha haft en kvinnlig själ i en extremt maskulin kropp) för att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna därför endast äga rum mellan mer eller mindre asexuerade, och där de finnas skall man alltid observera något onormalt. De bästa äktenskapen, det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just de med ”mal assortis”

Antipati, olikhet i åsikter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste barnen, hvilka ärva bådas anlag."

(Edla Heijkorn var dotter till stadsmajoren Gustaf Adolf Heijkorn, och levde mellan 1838 - 1876.Gift 1871 med en sjökapten Franz Kramer.)

Merituppgifter om Bergsingeniör Gösta Heijkorn, Västerås

$
0
0
Studier och avlagda examina
  • Studentexamen på reallinien i Stockholm 1899;

  • Kompletterat för överbetyg i matematik;

  • Fullständig avgångsexamen från Kungl. Tekn. Högskolan, dess avdelning för bergsvetenskap, den 30 januari 1904;

  • Specialkurs vid Tekn. Högskolan i metallografi och allm. metallurgi samt materialprovning, läsåret 1914-1915;

  • Kommersiella studier för min konsulterande verksamhet i Stockholm 1918.

Praktisk verksamhet
  • Praktik som brukselev (och större delen av tiden som avlönad arbetare) vid Avesta järnverk sept. 1899 – aug. 1900. Praktik huvudsakligen vid hytta och martinverk, delvis som hjälpsmältare;

  • Praktik som brukselev vid Horndals järnverk under tre månader 1902, huvudsakligen som avlönad arbetare vid martinugnsombyggnad, samt något i valsverken;

  • Montangeologiska undersökningar i Nerike och Östergötland 1904 – 1905;

  • Tjänstgjort å Kommersekollegii gruvkartekontor 1906;

  • Gruvingeniör och platschef vid Fredriksbergs koppargruvor 1906 – 1907;

  • Studieresor i Tyskland, Belgien och Frankrike 1907;

  • Egen konsulterande byrå för gruvundersökningar och mätningar, expertutredningar, gruvvärderingar etc. 1907 – 1910;

  • Biträdande valsverksingeniör vid Forsbacka järnverk 1910, huvudsakligen sysselsatt med spårseriers uppläggande och bränslekontroll vid vällugnarna;
    - Smidesingeniör och avdelningschef för manufakturverkstäderna 1911 – 1914;
    - Tillika järnverkets gruvingeniör och gruvföreståndare för bolagets egna strögruvor och anrikningsverk 1912 – 1914;
    - För järnverkets räkning utfört geologiska undersökningar i Nord-Norge 1911;
    - Järnverkets konsulterande ingeniör för gruvundersökningar å skilda håll;
    - Järnverkets materialprovare 1914 – 1915;
    - Studieresor för planering av Forsbackas nya stora laboratorium 1915;
    - Vikarierande martiningeniör 1915;
    - Vikarierande kemist 1915;
    - Järnverkets metallograf vid det nyinrättade stora laboratoriet 1915 – 1917;
    - Ordnat järnverkets utställningar i Malmö 1914 och San Francisco 1915;
    - Utlagt egnahemsområden och utfört därför erforderliga avvägningar mm;
    - Ledare av div. forskningsarbeten rörande bergborrstål och dess behandling;

  • Tyvärr lämnat Forsbacka, lockad av tredubbel lön och femårigt kontrakt, sommaren 1917.

  • Chef för malmavdelningen hos Emissionsbolaget Hallström & Co, Stockholm, 1917 – 1923. Under denna tid verkställt undersökningar av något femhundratal gruvor och gruvfyndigheter i såväl Sverige som Norge. Nästan ständigt på resande fot för undersökningar; åtskilliga studieresor såväl inom- som utomlands;

  • Samtidigt egen konsulterande verksamhet som prospektor, med kontor i Stockholm; Hela denna verksamhet, som tyvärr var kristidsbetonad, sprack 1923 efter kriget. Ingen återgång till järnverken eller gruvorna möjlig på grund av järnhandteringens bottenkonjunkturer under ett flertal år;

  • Extraarbeten hos Sveriges Geologiska Undersökning 1923. Utfört stora geologiska kartor för Göteborgsutställningen;

  • Tillkallad sakkunnig i Kungl. Skolöverstyrelsen för standardisering av ritmaterial och ritningsarbeten för kompendier mm.;

  • Utfört omfattande mätningar för en större fiskevattensdelning å ägor och vatten tillhörande Forsmarks bruk;

  • Utfört mätningar för ett planeradt villaområde å Ingarö.

  • Anställd 1923 som biträde åt stadsingeniören i Nyköping, till en början sysselsatt med utredningar för fastighetsregistrets uppläggande och registerkartans upprättande;
    Sedermera fått övertaga hela mätningsverksamheten i staden och utfört åtskilliga hundra tomtmätningar, mätning av kvarter för tomtindelningar, avstyckningar etc;
    Utfört undersökningar och avvägningar för nya vägars framdragande;
    Under slutet av denna period erhöll jag även mätningsmannakompetens;
    Efter 8 års oförvitlig tjänst och ytterst omsorgsfullt utfördt arbete för Nyköpings stad entledigad på grund av byggnadsnämndens förmodan, att mätningsverksamheten i staden skulle bli staden billigare, om den överläts till distriktslandtmätaren, hvilken därefter utförde alla arbeten åt staden mot taxa, hvilket så småningom blev för staden en tämligen dyr missräkning;

  • Flyttade då till Malmö med uppdrag att för Malmö stads räkning sammanställa en plankarta, dels efter redan befintligt kartmaterial, dels efter egna nymätningar. Denna karta, som omfattade inte blott Malmö stad, utan även Arlöv, Husie, Fosie, Skrävlinge, Limhamn etc., innehöll stadens alla stadsplaner, alla vägar och gator, alla spårvägar, alla bangårdar med rangerbangårdarnas tusentals växlar inlagda, alla hamnspår, hamnkranar, alla brandskåp, all vegetation i parkerna, alla hus ända ut i de nyinkorporerade områdena. (Kartan, som var utförd i skala 1:4 000, ritades under förstoringsglas – den upptog en hel lång vägg – och tog nära tre år att färdigställa. Betyg för mitt därunder utförda arbete har jag aldrig begärt och kan inte här förete. Jag har inte haft för vana att begära intyg över utfördt arbete. En bergsingeniör brukar i vanliga fall erhålla full sysselsättning utan betyg.

  • Efter uppehållet i Malmö till slutet av 1935 har jag varit sysselsatt med gruvmätningar och gruvundersökningar i mindre skala, men nu på sistone slagit mig på triangelmätningar och samhällsmätning, hvartill jag som gammal van gruvmätare hade goda förutsättningar.

  • I Västerås har jag mätt åtskilliga hektar nymätningar i anslutning till det nya triangelnätet, som jag var med om att lägga upp, samt massor av polygontåg.

  • I Filipstad avverkade jag en större balans, som kvarstått sedan flera år tillbaka.

  • Jag läser utan ringaste svårighet tekniska arbeten på tyska, engelska och franska.



Anteckningar från min lefnad - Efter Forsbackatiden.

$
0
0

Torsdagen d 28 juni 1917.

_DSC0860fp[3] Denna volym är afsedd att herbärgera mina anspråkslösa anteckningar om det förflutna, för såvidt de röra min obetydliga person. Redan vid flera tillfällen förut har jag börjat med dagboksanteck-ningar, med växlande framgång. Utan tvifvel äro de roliga att ha och kunna måhända äfven besitta ett visst värde, icke blott för en själf i sena tiders dagar, utan äfven för de efterlefvande. Utom de fakta som meddelas, och hvilka väl till största delen äro föga förtjänta att bevaras och läsas af andra, tillkommer ett moment, som jag dock måste sätta ett visst värde på. Jag menar den stilistiska öfning, som med tiden måste sätta frukt i en viss färdighet att uttrycka sig och ge en lämplig form åt de tankar och betraktelser, man ju då och då får i sitt hufvud.

Alltnog, jag har ånyo fattat en föresats att nedskrifva spridda anteckningar från det upplefda och icke nog med det, utan jag har äfven beslutat, att det denna gången icke får spåra ur, som det så ytterst gärna vill göra och äfven för mig gjort, så som jag antydde här ofvan. Visst är tiden knapp och sätter allt som oftast en gräns för min förmåga att verkligen kunna få något på papper; en annan sak är mitt nervösa lynne, som så många gånger sätter stopp.

Äfven om dessa anteckningar ingalunda kommer med några som helst pretentioner på form och innehåll – i min ställning och med mitt yrke, som ligger författarens tämligen fjärran, har jag knappast några förutsättningar. Därför så kräfvas nog i de flesta fall, att man begagnar sig af de tillfällen då man känner sig i någon mån upplagd för att lägga sele på sina tankars sprakfåle. Detta gör, att någon barnslig, pedantisk noggrannhet i fråga om tiden icke kan komma ifråga. Jag får passa tillfällena, närhelst de gifva sig och söka i grofva drag skildra det väsentligaste.

För den tid som hittills förflutit, lång och viktig nog och delvis väl förtjänt af uppteckning, har jag tänkt att vid lämplig tidpunkt och sinnesro skrifva några ”memoarer”; - det låter något det. Det hittills upplefda kan nog gifva stoff till nog så tjocka volymer, äfven om det icke blifve något av allmänt intresse, så som när en mer ”offentlig” person ger sig till att skildra sina storartade upplefvelser. Jag skall emellertid en gång i tiden försöka bevara i skrift äfven den delen af mitt lif, ehuru det för tillfället måste träda i bakgrunden, då ett sådant företag kräfver vida större lugn, arbetsro och sinnesjämvikt än hvad den nuvarande tiden kan skänka mig. Dessa anteckningar däremot äro afsedda att gifva en bild af jäktets period, det brusande nuets. Memoarer måste ha ett skimmer af ålder öfver sig.

Forsbacka 20– Att jag väljer just denna tidpunkt för startandet af dessa ”allvarliga” försök till åstadkommandet af sammanhängande lefnadsskildringar har nog sina särskilda orsaker. Jag anar dels, att jag nu definitivt trampat ur barnskorna – när man blifvit barnafar till såväl en förhoppningsfull arftagare till namnet som en dotter, som väl i sinom tid också skall ha en ”karl”, så ställer nog lifvet sådana kraf på en, att barnaskorna bli allt för trånga – och dels torde jag väl icke alldeles utan skäl få anse, att den verksamhet i hvilken jag nu inträder, betecknar en så afgjord brytning med det föregående, att den mer än väl kan få sättas som ett skiljetecken, ett tankstreck, en milstolpe för den redan tillryggalagda vägen.

Alltså, flyttningen till Stockholm i nådens och krigets år 1917 torde få bilda epok. Forsbackatiden – nära sju långa år - har nog icke varit utan sin nytta, jag erkänner det gärna, men å andra sidan vill jag icke neka till, att lärdomen, därunder förvärfvad, står i allt för dålig proportion till den afsevärda del av min lefnad – och därtill i min bästa och kraftigaste ålder -, som där förrunnit.

Att ha gått däruppe och släpat i sju långa år, för en sådan lön som jag hade där, åtminstone de första åren, stöter nästan på skandal för en högskoleingeniör och kränker ens värdighet. Men nöden har ingen lag, och i nödtider måste man hålla tillgodo med hvad som bjudes.

Jag vill nämna något om orsaken till att jag kom från Forsbacka. Först och främst var det naturligtvis det gjorda erbjudandet från Hallin, som ju just under de förhandenvarande omständigheterna icke var mycket att fundera på. I Forsbacka trifdes jag ju inte, hvarken med arbetet eller ”miljön” eller orten. Arbetet hade nog gått an ändå, om samarbetet hade varit oklanderligt, men ett sådant var icke gått att etablera. Och så en sådan sammanställning: metallograf och grufingeniör! Hvardera sysslor hvar för sig är nog så intressant och har mina lifliga sympatier, men sammankopplingen är alltför olycklig. På så sätt blir det ju hvarken hackadt eller malet!

forsbacka1 Metallografien är som vetenskap synnerligen intressant. Jag hade gärna arbetat därmed, om jag rönt någon som hälst uppmuntran. Men med ett sådant laboratorium, som det jag fick dragas med, och utan det ringaste intresse från chefernas sida var det sannerligen icke roligt att hålla på. ”Qvintessensen” i hela min ställning förstås bäst, då jag säger att i Forsbacka var metallografien ett nödvändigt ondt, tillsvidare mest en sorts dekoration, därför att andra järnverk skaffade sig sakkunnigt folk. I Forsbacka hade jag inget anseende, ingen ställning, var helt enkelt femte hjulet under vagnen. Jag vet nog, hvar knutpunkten ligger!

Jag var rakt ingen brukskarl. En brukskarl skall vara kraftig, kunna svepa sina groggar med en viss fermité och förstå sig på fina cigarrer och punsch. Vidare skall han kunna spela kort som en kortoxe och hälst vara laddad med historietter af det lättare slaget. Då är ens framgång gifven. Då får man tillhöra ”brukssocieteten” och får anseende som en fin karl. Kan man så dansa mekaniskt som ett urverk och är slängd i konsten att säga fadaiser i riklig mängd till disponentens döttrar och andra tongifvande spetsar, ja, sedan går det öfriga nästan af sig själft.

Min begåvning ligger ju knappast åt det hållet, och därför kom jag häller ingenstans. Gamle Zetterlund hade nog uppfattat saken riktigt, då han sade: ”Lär Er spela kort, ty det är nyckeln till framgång inom brukslifvet. Eljest kommer Ni ingenstans.” Han hade också i sin dagar fått pröfva på detsamma. Han pekade på Carlsson i Fagersta som ett illustrativt exempel. De hade varit kamrater i Amerika.

Afskedet från Forsbacka kan jag ju gå litet närmare in på.

Då jag hösten 1915 blef sänd till Stockholm för att sätta mig in i metallografi och i samband därmed hade ett samspråk med disponent Sjögren om mina framtidsutsikter, så voro såväl bostadsfrågan som löneförmånerna på tal. Hvad den första beträffar så yttrade disponenten att ”det är ju klart att vi få bygga”. Det fanns ju då ingen bostadsmöjlighet mer än ”Ebenezer”, och den skulle vi ju få slippa ifrån, ty det är ju just ingen ingeniörsbostad. Alltså skulle byggas. Strax förut hade K J Jonssons – verkstadsingeniörens – villa blifvit uppsatt. Den kostade med sina små trånga utrymmen icke mindre än 35 000 kr, men var då förstås utrustad med alla moderna bekvämligheter. Äfven om vi inte hörde till societeten i lika hög grad som den familjen och följaktligen inte kunde göra räkning på en sådan gentil bostad, som den fick - fast jag vet då inte precis hvarför metallografen skall ha sämre än verkstadsingeniören, om det inte möjligen kan vara för att den senare är absolut och ögonblickligt nödvändig och oumbärlig för järnverket för reparationernas skull, under det att metallografens arbetsresultat inte syns och omedelbart göra sig gällande – så hade jag likväl en förhoppning på att få någotsånär trefligt i bostadshänseende och bli jämställd med öfriga tjänstemannafamiljer i rang och värdighet.

Hvad återigen lönen beträffar, så hade jag bestämdt löfte att vid min återkomst och sedan jag kunde göra nytta med mina nyförvärfvade kunskaper få densamma ökad till 6 000 kronor, sannerligen i dessa dyrtider en icke alls för stor lön för familj i vår ställning.

Astri och jag anträdde alltså resan till Stockholm – den 5 okt. 1915 – med glad tillförsikt för framtiden och till följd däraf med ett fastare grepp kring mina arbetsuppgifter, än jag haft på länge. Anapicierna voro ju – tycktes det – icke numera så oäfna. Nå, jag skall tala om hur det gick.

Den 1sta mars 1916 återvände jag till mitt arbete i Forsbacka. Astri blef ju kvar i Stockholm till början af maj för den förstföddes skull. Det talades om ett stort, stiligt laboratorium, till hvilket jag fick nöjet utarbeta ett förslag, grundat på iakttagelser under en studieresa till en del bruk – Hagfors bland annat – som jag fick företaga vid tiden strax före midsommar. Nå, laboratoriet torkade ju in – ännu ett helt år därefter står ju förslaget på samma punkt, om man undantager, att arkitekt Hökerberg utarbetat, som jag tycker, särdeles vackra ritningar. Då mitt instrument kom, inlogerades jag – till en början provisoriskt i den då sjuke Wahls rum – Wahl låg nere i Säfsjö -, men sedermera flyttade jag ner i ett par rum som iordningställdes nere i ruinröset. Hos ”oljekungen” Nordström. Nå, detta var ju överkomligt i och för sig.

Forsbacka-6 Så inträdde så småningom året 1917 och därmed löneregleringen för det nya året. – ja, kronologiskt måste jag först tala om bostadsfrågan så som den sedermera blef löst vid Astris hemkomst med Kaj från Stockholm. Redan vid ett tillfälligt besök före juli Forsbacka, meddelade mig disponenten, att han köpt gubben Sörlings stuga i byn till bostad åt oss. Det blef alltså ingen villa af! Förhoppningarna fingo första knäcken. Visserligen blef ju den nya bostaden ett ofantligt framsteg framför den förra i ”Zion”, men det var ju fortfarande ingen ingeniörsbostad, och det sätt hvarpå det meddelades mig eller – rättare sagdt – icke meddelades, att vi skulle ha denna bostaden samt sättet hvarpå de bemötte oss i fråga om den nödvändiga inredningen och reparationerna, kunde ju i och för sig reta gallfeber äfven på en person med lugnare temperament än mitt.

Nå, så småningom fingo vi det ganska nätt och trefligt tillfölje ”vår så kultiverade smak”, men klass-skillnaden kändes nog lika tydligt för det och kändes så mycket mer på grund af det sätt, på hvilket vi fullkomligt ignorerades af så godt som alla. Och så på hösten denna rysliga långa vägen genom byn i smörja, som inga galoscher i världen kunde rå på! På sommaren åter hade vi det ju igen, ty då var det trefligt att bo ifrån bruket.

Nu återgår jag till lönefrågan. Då den 11 februari lönerna för året offentliggjordes i och med Rydbergs lista, befanns det att allesamman utom gubben Lund och jag hade fått sina löner ökade, mer eller mindre förstås i proportion till rang och värdighet och Tomander med icke mindre än 4 000 kronor i ett svep – lika mycket som en annan stackare hade i årslön. Men jag fick inte ett öre! Nu ramlade förhoppningarna om en framtid vid Forsbacka helt och hållet. Hur kunde det vara möjligt att stanna nu och prestera någon sorts arbetsro och arbetsglädje? Allra hälst med de forna löftena bakom ryggen! Visserligen armbågade jag mig fram till att få så som jag blifvit lofvad, men under hvilka omständigheter?

Tomander, som det året synes hafva haft befogenheten att bestämma lönerna, hade för disponenten framhållit att jag aldrig visat något resultat af min verksamhet och att jag följaktligen vore mera än nog betald med den lön, jag hade förut. Han sade sig icke veta om något löfte. Och då disponenten efter en lång pinsam ovisshet visserligen ger det han lofvat, men samtidigt på ett ofint sätt låter förstå, att jag icke är värd den lönen, utan att han ”om de såge att jag icke motsvarade de ökade fordringar han med hänsyn till den ökade lönen kommer att ställa på mig, naturligtvis skulle få se sig om efter någon annan.”

Skulle en person med något till själfaktning taga emot ett sådant direkt slag för örat? Hvad var väl då naturligare än att jag skulle gripa första bästa tillfälle i flykten att söka mig ifrån ett ställe, där jag blifvit så behandlad? Och till på köpet ett sådant tillfälle, då jag erbjöds att komma till Stockholm med en själfständig och vida bättre tillskuren befattning i hvad lönen angår.

Det var väl icke mycket att välja på?

Viewing all 100 articles
Browse latest View live