Söndagen den 8 juli 1917.

Ja, nu har jag inte varit ordentlig med min skrifning. Det har inte blifvit utaf på hela åtta dagar. Förra söndagen var jag på en cykeltur till Ekerö- och Munsölandet och badade i Björkfjärden. Hela föregående vecka var jag en smula krasslig; min mage krånglade. Till en början försökte jag med diet o.s.v., men då det inte hjälpte, tog jag ingen hänsyn, utan stjälpte i honom hvad som hälst, och det blef åtminstone inte sämre. Nu synes defekten vara häfd.

Nu sitter jag ånyo vid det lilla skrifbordet i mitt rum i stugan i Siljansnäs. Oaktadt en bra lång tid förflutit och en del saker hänt, som väl för fullständighetens skull borde nedsksrifvas, så är det väl bäst, att jag återknyter berättelsens tråd, där jag förut släppte den. D.v.s. vi hade nyss anlänt hit till vår sommarbostad i Siljansnäs.

Vår stuga kunde ligga mera sympatiskt. Den ligger hvarken ensam eller i byalag. Midt på gärdet ligger hon och gassar sig. Halfvägs vid en väg, som från stora landsvägen åt vänster viker af och sluttar nedåt sjön, midt för det ställe, där Alviksholmen lagt sig på tvären i Byrviken. Någon trädgrönska finnes icke. Utanför matrummets fönster står en blommande buske – jag vet icke nu hvad sort, och i sluttningen nedanför ett par rader fruktträd, men de äro nyligen satta, så de förmå ej gifva minsta skugga. Säden böljar sina ax rundt om, och det är icke häller det fulaste man kan få se. På aftonen håller kornknarren på i ett, och hela dagen hänger lärkan drillande i luften öfver fälten.

Rundt om blåa bergen. Öfver Tasbäcks by i öster – utsikten från mitt rum – reser Knytberget två punkter öfver horisonten. Knytberget är bjässen bland Leksandsbygdens berg. Några påfallande skarpa former har det icke, men då man färdas genom hagarna vägen fram mellan Slättberg och Lindberg – jag gjorde det i fredags kväll – så får man nog en föreställning om läget bra mycket närmare himlen! Öfverst på den kala hjässan ligger en turisthydda, synlig ända hit för den som hvet hvar den ligger. Utsikten därifrån är Leksandstraktens vidsträcktaste. Icke nog med att man ser hela Siljansområdet, utan man ser äfven söderut, öfver Falun och Tunaslätten med deras kransberg. Men låtom oss lämna Knytberget och följa synranden. Därnere öfver Fornby by höjer sig i horisonten det mäktiga, branta Åsledsberget, samt längre bort, midt öfver Tasbäcks holme, Skissberget och Romberget. Det sistnämnda bakom Roma by, ej långt från Hälla, där Rönnells äfven denna sommar bo. Käringbergets hvita torn glimmar i solskenet, men af själfa Leksand ser man intet, ty det skymmes af skogskanten vid Rexelbackarna.

Från Astris fönster mot söder har man en ändå grannare utsikt. Där glimmar Byrvikens hela vattenspegel med dess vikar och holmar. Granberget höjer sig därbakom med sakta sluttande granskogsvidder, och bakom Alviks by med dess i solen så bjärt röda stugor ligger Morkberget. Sedan bölja därbakom blånande vidder med en och annan fäbod hängande på någon liten grön fläck. Där ligger Skorpberget, Tafsberget, Blåberget, Bortberget, Buffilsberget, Förberget, Fårberget och allt hvad de heta dessa kedjor i sydväst, som på kartan se så lockande ut att intränga i. längre väster ut följer så Klockarberget med sina fäbodar och sitt höga brandvakttorn. Norrut se vi icke så långt, ty där ligga byarna på Björkbergets sluttning samt kyrkan, som verkligen har ett dominerande läge.

Jag skulle väl också nämna något om själfva stugan. Hon har 2 rum och kök neruti samt 2 rum och en hall öfvanpå. Vi ha hyrt stugan fullt möblerad med köksattiralj och sängkläder. Gumman Danielsson ha ganska bra saker. Möblerna äro inte så dumma och sängkläderna snygga. Beda tyckes ha fullt upp med grejor i köket. Vattenledning och slaskaflopp finnes i köket samt telefon. Vi äro alltså icke alldeles utom civilisationens råmärken. Och en härlig luft få vi gratis. Astri klagar på, att det alltid blåser och drar, men nog är luften frisk. Och ungarna tyckas också må bra. Kaj har fått så solbrända labbar. Men så är Dadda också ute och åker med honom i hans vagn hela dagarna. Maj-Kerstin är ännu för liten, men hennes tid kommer väl också.

Själf var jag däruppe öfver midsommaren och njöt friheten i mångdubbla drag. Man skulle ha kunnat frukta, att semestern i år torkade in, då platsombytet kom just så i skarfven, men lyckligtvis fick jag åtminstone midsommarveckan. Och det må man i alla fall säga är hyggligt att låta en nyanställd börja sin verksamhet med semester.

Redan första kvällen bekantade jag mig med de olika byarna rundt omkring.

Näsbyggebyn är vår egen by, men nästan hopbyggd därmed ligga Hallen, Backbyn och Björken. Tasbäck ligger ett stycke åt bryggan till och Almo och Alvik på andra sidan Alviken. Björken är den af byarna som kanske mest af alla bibehållit sina ålderdomliga drag. Där finnes ännu åtskilligt gammalt. Men få byar torde redan genom sitt läge ha så gynnsamma förutsättningar att göra sig, som det heter på konstnärsspråket. Den ligger där uppflugen högt uppe på Björkbergets gröna sluttning med sina i gammal äkta rödfärg strukna stugor flockade på gammalt Dala-manér. Det är något visst med den stämning, som hvilar öfver dessa gamla byar, som icke gärna kan beskrifvas och som icke återfinnes på andra håll i vårt land se dessa präktiga gamla gaflar med sina fläder- och olvonbuskar, och de obligatoriska humlestörarna, så ogement dekorativa äro icke de! Det är detta gammaldags byggnadssätt som gör det till stor del, denna ”avighet” mot yttre intrång, samtidigt med denna samhörighet i ett byalag. Gårdarna äro ofta förbyggda med uthuslängor som dölja själfva boningshusen för obehörigas blickar, och det är ofta först genom ett öppet portlider som man oförhappandes råkar att få en inblick i härligheten. Tänk att få växa upp i skydd af ett sådant hem! Här måste skaps ett släkte med friska, oberörda nerver! Måtte Dalafolket, medan ännu något finnas kvar, få ögonen öppna för det gamla härliga arf, som deras förfäder lämnat dem.

Tyvärr finnes på de flesta håll icke mycket av det äktgamla kvar. Det skall vara i dylika afsidesliggande byar, som den nya tiden icke lyckats utröra det gamla trots bästa vilja, ty kärnvirket har stått för bofast på fädernetorfvan! De s.k. Dala-konstnärer och dets frosseri i färger, som Siljansbygden i så rikt mått skänker, och som slagit ner sina bopålar här, - i Tällberg, Leksand, Ullvi, Siljansnäs och Mora för att icke glömma allas vår Carl Larsson i Sundborn – de borde kunna öppna ögonen på dalfolket och lära dem att konservera sina skatter, innan det blir för sent. Jag tänker att nog har Ankarkrona med sin verksamhet i Tällberg och Leksand gifvit ett godt föredöme för många, äfven om somliga fått för sig, att det är enbart snobberi. Äfvenså har väl Karl-Erik Forslund väl äfven här icke varit utan sina insatser.

I Björken har Mas-Olle slagit sig ner, och hans hem där har tillvunnit sig mitt nådiga gillande. Så skall man ha’t! Det enda jag har att anmärka är att hans gård är för mycket inbyggd, men det lär väl kanske mera bero af hans grannar än af honom själf. Nu håller någon på och bygger en eländigt anskrämlig loge midt för hans gårdsplan på andra sidan landsvägen.

På sin gård har Mas-Olle och hans Aina en rikedom på blommor som bara de kunna göra en glad i själen. Två stugor har han på sin gårdsplan, visserligen nya, men med de distinktaste färger, som underbart harmoniera med sin omgifning. För nyfikna turisters utestängande har han omgärdat hela sin tomt med skarpspetsade, omålade störar. Det är möjligen ej så vackert precis, men kanske nyttigt. Det verkar gärdsel för djurgård eller måhända palissader kring en negerhöfdings hydda. Man skulle kanske vänta sig få se något grinande turisthufvud spetsadt på en dylik påle.

Redan första kvällen var jag som sagt ute och ”tittade på sta’n”. uppe på höjden bortom kyrkan ser man öfver åt Olsnäsviken och de blå bergen bortåt Gesunda. Det var en varm vacker afton. Följande morgon – det var väl då den 21 – tog jag cykeln och svängde iväg västerut. I hagarna kring uppförsbacken vid Salberget lyste an midsommarens blomster i en ymnighet som är nästan ofattbar för en Forsbackabo. Den ena gläntan efter den andra öppnar sig i skogskanten med utsikt öfver gammal slåtterlada och därbakom hvälfves en blånande bergås – allt oförlikneliga taflor, så karakteristiska för just denna natur.

Jag snodde snart iväg, först till Drömyra fäbodställen och sedan åt höger, aftagsvägen till Limåsen, Bergsbolagets gamla bruksdomän, där några flottare stodo dåsiga i det öfversvallande solskenet och skötte sina hakar vid timmerrännan, där Limåns vatten i ilande fart faller ut i Limåviken med krusiga böljor och pärlande skum. Men det bar vidare genom skogen fram till Lundbjörken längre ut på Limåvikens södra strand. Några karlar höllo på vid en brygga, och yxhuggen störde tystnaden emellanåt, en katt solade sig på en trapp och en killing lekte i det flödande solskenet, men eljest dåsade hela byn under den heta värmeböljans tryck. Jag sökte mig ner till Siljans strand, en långgrund stenig vik, och tog i öfvervägande, om inte ett bad just nu skulle vara det enda möjliga. Men det blef nu icke af, utan jag blef sittande på en sten vid stranden och såg på hur ett par små kullor med uppkaflade byxor och kjolarna under armarna arrangerade hoppspringning ute i vattnet, medan deras på stranden kvarlämnade lillasyster galltjutande tillkännagaf sitt missnöje med prestationerna eller med något annat.

Så hem igen till den väntande sköna middagen. På hemvägen tog jag en annan väg och besökte Gamla Sågkvarnen med dess silfverglittrande kaskad vid dammluckan mellan ruinerna efter någon gammal anläggning, där flottare höllo på vid timmerrännan. Jag satt där en stund på kanten af en gammal mur, med benen dinglande utöfver det svarta, framilande vattnet med dess skum som af stelnadt glas, ifall man nu toge en ögonblicksfotografi. Det är för märkligt hvilken egenartad stämning man får öfver sig vid en dylik siesta vid ett vattenfall undangömdt så där inne i skogen!

Jag var sedan äfven vid Tasbäckskvarnen med dess långa timmerrännor och idylliska läge, innan det slutligen bar iväg hemåt. Dylika taflor med något af vildmarkslif äro pärlor i mitt minne. De sitta där länge fixerade.

En annan dag var jag hos Rönnells i Hälla. Det var en av dessa orimligt varma dagar som föregingo midsommaren. På en timme tar man sig ledigt dit, 45 gå åt till Leksand, och då får man trampa bra. Och sedan går det åt minst en kvart à 20 minuter. Vägbanan är utmärkt, fast åtskilliga svåra backar förekomma.

Hos Rönnells var det i år svår förstämning. Rundt om i samma by hade sharlakansfebern kommit, och ett flertal dödsfall hade förekommit, t.o.m. inom Rönnells syskons familjer. Så att de voro nu nästan betänkta på att fara hem igen, trots att de redan betalt in hyra för sommaren och dragit med sig till Dalarna så mycket saker. För öfrigt mådde de bra, om blott denna ängslan vore borta. Jag medger att scharlakansfeber är ingen angenäm granne, allra hälst inte i en sådan där ihopbyggd by som Hälla, Roma Ullvi, etc. och dessutom har ju folket på landet inte minsta känsla och intresse för hygien, utan gå i hus och ur hus som vanligt. – Astri var något till ängslig för sina småungar, då jag kom hem och hon fick veta, hur det var ställdt. Men dels hade de ju inte själva haft scharlakansfeber i sin familj, och dessutom borde väl bakterierna blåsa af på vägen under 20 km. för öfrigt bytte jag kläder omedelbart efter hemkomsten och hängde ut dem på vädring. Så mera kan man ju ej begära.

Sent på fredagseftermiddagen kom telegram från Ragnar och Signe att de skulle komma samma afton. De hade förut skrifvit och bedt få komma och äfven fått tillåtelse. De kunde emellertid inte gärna taga sig ut till Siljansnäs på kvällen. Tåget var ju dessutom försenadt och kom ej förrän ½ 12-tiden. De skulle således troligen bli tvungna att övernatta i Leksand, och detta visste jag, hvadan vi inga särskilda åtgärder vidtogo för att möta dem. För säkerhets skull satt jag dock uppe och väntade på dem till inemot ½ 12-tiden. Jag hörde då tåget i Leksand och förstod, att de omöjligt kunde komma. Så gissade jag, att de skulle komma med ”Gustaf Wasa” kl 8 på morgonen, och detta visade sig också riktigt. Ty då jag vid 9-tiden cyklade iväg nedåt bryggan för att möta dem, så kommo de kånkande med sina väskor bortåt smedens till. Det blef nu först frukost utaf, men sedan rustade vi oss omedelbart för en tur upp på Björkberget. Vädret var på midsommaraftonens morgon soligt men rätt blåsigt. I alla händelser var det vackert då vi voro upp på Björkberget, men det såg osäkert ut i luften, och på spridda ställen kommo åskskurar. Efter nedkomsten från berget fingo vi också vår beskärda del. Vi sökte under en av de värsta skurarna klockaren – jag tror han hette Wahlström – och bådo om nyckeln till kyrkan, ty vi önskade celebrera midsommaren med en privatkoncert därstädes. Medan vi inne hos den vänliga klockarfrun, som hade ”savour vivoar”, väntade på sakernas ”allt i allom” – ty jag antar, att klockaren äfven här är ett faktotum, åtminstone hade han hand om brödkorten – så spelade Signe ”pierre” på en filt på golfvet med en af småflickorna, som dock öfverglänste henne oerhördt, och det dröjde en god stund, innan potentaten behagade infinna sig. Så fingo vi nyckeln och fingo äfven tag i en pojke som varit uppe i tornet och klämtat och nu förklarade sig villig att komma i trampen.

Orgeln var ju gammal, men inte så dum; den var af Åkerman & Lunds tillverkning, visst med 8 eller 10 stämmor, tror jag. Det var ju en rätt treflig stund, äfven om inspirationen icke blef densamma som en midsommarnatt för 14 år sedan. I Fryksände kyrka. Mais c’est une autre histoire.-

På eftermiddagen skulle vi göra oss till och fara ut till holmen med kaffe och fruntimmer. Ragnar och jag foro i förväg för att se ut en lämplig plats, och funno äfven en sådan. Men så kom en liten skvätt ur skyn, och därmed var kvinnornas mod bortblåst – det började nu förresten blåsa rätt tappert – och så blef den utfärdens saga all. I stället fingo vi dricka vårt kaffe hemma.

På kvällen blef vädret ändå omöjligare för ett rättroget midsommarfirande. Det rägnade den ena skuren efter den andra och dessutom blåste det gräsligt kallt. Vi firade midsommar i gumman Danielssons kök vid den ljufva musiken af hennes grammofon och vi fingo egendomligt nog Astri med oss dit. Men det var mest ungherrskapet som var uppe och visade sig på styfva linan. Jag var uppe ett tag och trådde steppen med gumman Danielsson, men utan nämnvärt resultat.

Beda hade gumman Danielsson redan på eftermiddagen varit ute och skaffat en karl till och sändt iväg till Leksand. De kommo hemcyklande vid 2-tiden på natten, men jag kan knappast föreställa mig, att det kunde vara något egentligt nöje i det vädret. Uppe i en loge hos Mas-Olle brukar vara dans äfven, men äfven här syntes det bli rätt sparsamt med lifsglädjen, ty när ungherrskapet vid 10-tiden aflade ett besök däruppe, började de som först syssla med majstången och det hela såg enligt deras utsago ut att föra en rätt tynande tillvaro.

Midsommardagen blef bättre, morgonen ingick visserligen mulen, men det rägnade intet vidare. Vi voro hemma tills kyrkdags, eller rättare tills efter kyrkdags. Beda och Maja hade fått fritt redan till kl 11 för att få begapa stassen vid ett bröllop, som skulle bli i kyrkan, men då de kommo dit, var ståten redan förbi, ty den hade skett redan kl. 10. Vi kommo dit ungefär vid ½ 1-tiden eller något förr, och jag spelade en hejdundrande bröllopsmarsch efteråt till bondgubbarnas stora förundran. Läktaren var full av folk och hela kyrkan var förresten rätt fullsatt, sådan sed är i Dalom, åtminstone och framför allt vid hälgerna. Efter gudstjänstens slut gick brudparet med följe gatlopp genom byarna för att visa sig och vederbörligen beundras.

Efter middagen gjorde Ragnar och jag en mycket lyckad utflykt. Vi cyklade nämligen först till Tasbäckskvarnen, där vi ställde maskinerna och tågade så upp mot Klockarberget i akt och mening att äntra brandtornet. Uppför bar det genom frodiga löfängar och brokiga hagar. Till en början valde vi galet vid ett vägskäl, men sedan hittade vi bättre, ehuru den sista biten måste tagas på måfå i branten. Mycken linnea växte däruppe, och vi pustade ut för ett ögonblick på mossan i en dylik oas af mer än vanligt ymnigt förekommande sådan. Här var åter ett stänk af ödemark. Vi äntrade på långa stegar det rödfärgade tornet, som hade två plattformar. Tillfölje den rätt skarpa blåsten gingo vi ej allra högst upp. Men hvilken härlig utsikt. Här är man på ett visst afstånd från kulturen. Några byar finnas ej inom närmaste håll utan endast större eller mindre fäbodställen. Utsikten är ju på sitt sätt vida mer storslagen än exempelvis den från Björkberget; åtminstone ger den mer av naturkänsla. Här breda sig stora skogsområden åt alla håll. Norrut ser man ju långt ut öfver Siljan och ända upp till Elfdalen och dess porfyrkupoler, men utsikten västerut håller jag här styfvare på. Där är blott skog och berg och tjärnar så långt ögat kan nå. Visserligen med någon fäbod på ett eller annat ställe, men denna stör ej helhetsverkan

Vi försökte orientera oss efter kartan, men det hade sig inte så lätt. Gesundaberget är ju charmant genom sitt isobreda läge, men icke högst. Redan Fjällberget är högre. Men såvidt jag kan förstå är Säljträberg det högsta. Det är uppemot 600 meter medan Gesundaberget är ca 500. Jag trodde mig kunna skönja Högrisåsen långt ner i Järna bortåt Mora-Vänern-järnvägen, men det är nu inte lätt att afgöra, om det var riktigt. Söderut vidtager den högtbelägna, intressanta fäbodtrakten kring Norrskog och Brändskog, som på kartan ser så inbjudande ut, och i hvilken jag några dagar senare skulle intränga och erövra för mitt medvetande.

Nervägen från berget är från västra sidan. Vi ta oss ner till Klockarbergs fäbodar, härligt belägna bland midsommarens alla blomster. Och sedan vi efter en rundtur utmed Limån kommit tillbaka till Tasbäckskvarn och våra cyklar dröjde det ej länge förrän vi åter voro hemma. Vi satte skarp fart och använde visst knappast mer än timmen hem. Och så var detta midsommarminne ”ett minne blott”, men ett ovanligt vackert sådant. Mulet hade det varit förut hela dagen, men just då vi voro i fäbodarna sken solen upp i all sin varma glans och lyste så innerligt vackert på stugornas röda gaflar och midsommarblomstrens brokiga matta. Hvad är väl Dalarnas midsommarblomster utan sol?

Kvällen afslutades med en repetition av föregående aftons dans hos Danielssons, där grammofonen hasplade ur sig den ena biten efter den andra. Dock mest på Signes begäran: ”Under Afrikas himmel”. Musiknjutningen är minimal, men hvad skall en fattig sate göra, när ej bondspelemän finnas att tillgå?

På måndagen reste nyförlofvade herrskapet tidigt för att hinna med morgontåget från Leksand 7.46. Jag hade nu ej många dagar kvar. På onsdagen var det min mening att afresa för att inrätta mig i tjänst i Stockholm. De båda återstående dagarna ägnades dels åt familjelif, dels åt ytterligare ett par utflykter.

Familjelifvet erbjuder ju en sådan här sommar föga omväxling. Astri är ju bunden som aldrig förr, och hon tager också sin uppgift med alltför mycken oro och ängslan. Hvartenda steg af Kaj skall bevakas så att han inte går och trillar utför trappan eller ramlar baklänges med ett nattduksbord och en karaffin öfver sig. Och ombyte af barnens dress alltjämt, alltjämt. Det är ett ständigt bytande än på den ene, än på den andra. Och så skall Maj-Kerstin ha sin mat hvar tredje timme, så nog har Astri sitt bestämda göra och behöfver inte gå i villrådighet om, hur hon skall få tiden att gå.

Det är rätt underbart, huru fort hon ändå repat sig efter den senaste persen. På nionde dagen fick hon ju gå upp, och nu är hon som en ung flicka igen, fraiche i hyn och med samma flickmidja som förr. De två barnen synes inte ha ansträngt henne öfver höfvan. Visserligen klaga hon öfver rynkor, men de synes mig inte värst stötande, och dem torde hon nog, om hon sköter sig, kunna få bort. Hennes hår, som visade sig rätt illa medfaret, har nu igen börjat växa och återfå sin forna glans och luftighet. Hennes hår är dock vackert, synd bara att det alltmer mörknat med åren.

Söndagen den 15 juli 1917

Jag är öfvermåttan trött och slö. Hemkom i går afton vid 11-tiden från en två dagars tur nedåt Södermanland och dess residensstad. I fredags morgse bar det iväg ner. Jag löste biljett till Löstringe stn i afsikt att därifrån cykla vidare. Det var en het dag av dessa så olycksaliga dagar sommaren 1917, då gräset förtvinade under den glödande solens obarmhärtiga strålar och sädesstråna stodo ett och ett på den afbrända gråa leran. Det är en tröstlös syn som väcker onda aningar för kommande vinter. Hvad skall det svenska folket få att lefva af? Ja, i sanning var det tröstlösa syner! Och uppe i skrefvor och torrlänta ställen i bergssluttningarna ha björkarna redan i midten av sommaren börjat gulna. Tänk ändå hvilken skillnad mellan Södermanland och Dalarna! På det sistnämnda stället råder ingen jämförelse. Där ha ändå under hela sommaren kommit den ena åskskuren efter den andra, och grönskan är därför där tämligen oskadt och på sina ställen rent af frodig. Men arma människor söderut! Måtte Himlen snart gifva oss rägn, innan de sista resterna alldeles brändts bort.

Jag åkte i en sommarvagn med uppdragna fönster och följde med uppmärksamhet med i landskapet efter STF.s resehandbok. Det stod ej länge på förrän vi voro i Järna och sedan utefter den nya banan ner till Lästringe. Där sadlade jag min gångare, band fast rock och kappa på styrstången och beredde mig med uppkaflade skjortärmar på en dust med solskenet. Jag hade ej det till Lästringetrakten hörande kartbladet med mig och ännu efter hemkomsten och sedan jag studeradt kartan noga, har jag icke full klarhet i huru jag åkte.

Alltnog blef jag visad vägen till Bälinge kyrka, som passerades, men sedan är jag icke fullt öfvertygad om, att jag icke tog omvägar och åkte onödigt långt. Den stora stråkvägen Stockholm – Nyköping förbi Vagnhärad, Västerljung, Lästringe och Sättersta har jag cyklat en gång förut, nämligen för jämt tio år sedan vid ungefär samma tid. Det var 1907, då jag från Pålsundet gjorde turen fram och åter till Nyköping. Att jag nu passerade Lästringe gamla tornlösa kyrka har jag inget minne af, men däremot Sättersta. Och Svärdsbro med dess mejeri kommer jag också ihåg. Men hur och hvar kom jag ut från Bälinge kyrka på stora landsvägen. Det kan jag inte utfundera, ty jag tyckte inte det var värst lång tid, under det att kartan anger öfver halvmilen, och den vägen mynnar just vid Lästringe, som jag inte minns. Detta mysterium måste jag lösa på ett eller annat sätt.

Alltnog kom jag så småningom efter passerandet af åtskilliga ointressanta trakter ner till Runnviken och dess omgifningar, platser som ju äro rätt vackra och som inristat taflor i mitt minne redan från föregående visit.

Näsby Slott ligger där, inbäddadt i sin grönska (Det har i dagarna just öfvergått till dir. J. Bernström). Och längre norrut skymtar man Löfsund, högt beläget öfver vattnet. (Det bebos nu af en löjtnant Doivie). Jag gjorde en afstickare dit, ehuru det kostade mig bortåt en mil extra, och var hela allén upp ända upp på planen nedanför slottet. Istället för att vända om samma väg tillbaka neråt Svärtavägen, fortsatte jag för omväxlings skull norrut till vägskälet vid Enebylöt och tog den andra stora landsvägen, Björnlunda – Nyköping, hvilken väg förenar sig med den föregående strax nedom Svärta kyrka.

Något sevärdt erbjöd just icke fortsättningen. Jag trampade på i ett kör ända förbi Svärta kyrka och rastade först vid Vreta grufvor, som var ett af ändamålen för hela denna resa. En god stund gick jag där och spankulerade i backarna och tog diverse malmprof. Sedan flög det i mig, att jag borde passa på tillfället och införlifva äfven Förola grufvor ”wid mitt medvetande”. Man bör ju icke lämna något tillfälle obeaktadt att rikta sin erfarenhet.

Äfvenså ämnade jag bese Långgrufvan i samma svep. Men då hade jag förut valt en olämplig väg, ty nu måste det bära iväg uppåt igen, förbi Svärta gård. Tydligtvis hade cykeln nu också förloradt tålamodet, ty knappt hade jag passeradt Svärta Gård, förrän bakringen gick ned med ett enda tag. Det fanns ingen hjälp annat än att ställa sig i dikeskanten och taga fram reparationsgrejorna. Nå, ringen höll fram till Förola. Hur det gick i fortsättningen blir en annan historia.

Det var i alla fall roligt att få se Förola med dess mängder af anrikningsgods. Det hade varit något att släppa herrar Hallin och Hallström på. Men den saken är man nu för sent ute med. Percy Tham har ren (enl. Dahls utsago för 400 000J inköpt fältet af ing. von Post, som i sin tur – med andra pengar bakom ryggen – förvärfvat det av dess förra ägare. Dahl påstår att von Post gifvit 150 000. De förra ägarna voro visst Åkers Styckebruk för ¼, samt ett par privatpersoner – jag minns nu ej hvilka, fast jag hörde det igår. Percy Tham har nu emellertid byggt anrikningsverk för de vidlyftiga varpens tillvaratagande, men ämnar också sätta grufvan igång – efter två års stillastående. De höllo nu på med en lafve. Dessutom pågick diamantborrning på en parallellförekomst där de efter utsago af en arbetare på platsen skola ha påträffat både mycken och god malm.

Jag ämnade presentera mig för ingeniören för arbetet för att af honom få en del detaljer samt kanske bli ledsagad genom verket. Han hette Eriksson, var en ung karl, som jag såg genom fönstret. Men han var så upptagen af ett par arbetare, som han tydligen inte var riktigt sams med, och dels var dagen nu tämligen framskriden och magen började göra sina kraf påminta. Dels tänkte jag, att jag måhända kommer åter till dessa trakter och då kanske får tillfälle se verket igång. Det skulle igångsättas i sommar; den elektriska kraften fattades, men de höllo visst på med dess framdragande.

Alltnog, jag vände stäfven mot Nyköping. Men det visade sig stöta på åtskilliga svårigheter. Bakringen syntes nu alldeles ha tappat sugen, antagligen var den alldeles ”utpumpad” och jag tvangs inte mindre än tre gånger på den lilla biten till Nyköping ställa mig och flå af bakskenan och börja plåstra. Det fordrades hela min kända tålmodighet för att kunna tåla en dylik förolämpning. Och åtskilliga fula svärord blefvo nog frammumlade, mot min vana. Till sist nådde jag väl Nyköpings stad, men den lilla biten tog väl närmare två timmar att tillryggalägga.

Jag skulle tro att det smakade att få draga av sig de svettblöta skjortorna, taga sig en grundlig afrifning och sedan få sätta sig i matsalen och inmundiga en större middag à 4.15.

Eftermiddagen ägnades åt studier af Nyköpings stads fysionomi. Jag besökte slottsruinen, och åhörde en kostlig predikan af en liten gumma, som erbjöd sin tjänst och sitt historiska vetande. Det är i alla fall egendomligt att tänka sig, hvad dessa gamla murar skulle kunna förtälja från äldsta tider och tills nu, ifall de hade den gåfvan att kunna meddela sig med sena tiders barn.

Här nere skall man just gå ensam en ljum sommarkväll och lyss till det historiska suset omkring de gamla murarna med dess vördnadsbjudande träd och blommande buskar.

Staden erbjuder ännu många vackra gamla partier, särdeles kring ån med dess pittoreska grönska och halfruckliga gamla kvarnverk. Jag har redan förr gjort samma turer och vetat att uppskatta det idylliska draget. Det är ändå för märkvärdigt, hvilken betydelsefull insats ett sådant där vatten genom en stad förmår skänka åt stadsbilden. Hvad är en stad utan vatten? Jag tänker på Örebro, med dess sägenomsusade gamla slott, Linköping, Karlshamn, ja, Uppsala och Norrköping, fastän i de sistnämnda moderniteten förkvävt det mesta af just det idylliska drag, jag menar. Säg då bättre Trosa med dess å!

Framemot mörkningen äntrade jag berget bakom Helgonakyrkan, just där den pittoreska röda klockstapeln står. Därifrån har man en så präktig utsikt öfver hela staden och långt utan stadsfjärden. Där utmed ån och tillstötande gränder fångade mitt öga många bilder som nog sitta där i minnet en afsevärd tid. Nyköping är verkligen rätt tacksamt för dylika stunder.

Dagen därpå var jag uppe i otta. Redan ½ 7 var jag uppe och före 7 satt jag i sadeln på väg mot Tunaberg. Vägbanan var ovanligt fin. Det var torgdag (lördag), och massor av åkande kommo på sin väg till torget. Gladeligt trampade jag på, och det gick lätt nog. Snart öppnade sig Marsvikens blånande vatten, och långt bort öfver fjärden reste sig någon tandpetare högt i luften. Jag erfor sedan att det var skorstenarna på Couperapparaten vid Oxelösunds järnverk.

Naturligtvis åkte jag här fel, trots kartan, och hade jag icke så småningom råkat en gammal gubbe i en dikeskant och af honom blifvit upplyst om mitt misstag, så hade det icke stått många minuter på, förrän jag varit nere vid Bråvikens strand vid själfa Näfvekvarn. Emellertid vände jag och lyckades så småningom leta mig ner till Tunaberg och dess åldriga koppargrufva, där arbetet återigen pågick, men blott med 4 gamla gubbar. Jag träffade en gammal grufarbetare, som varit med och arbetat i alla kringliggande hål, både Dammgrufvorna och Kärrgrufvorna m.fl. enligt hans utsaga skulle nu ingenting mera vara att hämta utom möjligen i en grufva där zinkstsorken gick fram, men den grufvan hade brukspatron (Sederholm).

Min finaste upptäckt på detta håll var att det fanns ett välignadt ställe med mat, näml. Koppartorps skjutsstation där jag omhändertogs af en välvillig husmora, som i en hast satte fram ägg och smörgås, härligt nybakadt bröd (utan brödkort!), stekt skinka samt mjölk och kaffe med härligt hvetebröd, allt detta ”lukulleri” till det enastående priset af 1 krona. Jag kände det ungefär som om jag gjort en bättre affär.

Men nu blef det tid att vända. ”Broder Dahl” skulle komma med tåget kl. 10.46, och jag borde vara inne till den tiden. Vi skulle gemensamt besöka Sjösa och Wreta grufvor.

Vi fingo efter mycken väntan en droska med två hästar. (pris för 3½ timme 14 kr! Hvad säges? Och vi besågo först Wreta och så Sjösa.

Wreta underkastades nu en närmare besiktning än dagen förut. Jaggick omkring med magnetometern samt tog diverse malmprof i en påse. Jag måste säga, att jag verkligen blef en smula imponerad. Wreta är ju under nuvarande förhållanden en afsevärd possession! Denna grufva går f.n. att göra mycket pengar på. Malmen är ju fattig och full af oarter i dagen, men den kan ju både bli rikare och renare längre ned. Jag skulle så nästan tro. Och utsträckningen är verkligen betydande! Jag blef rent förvånad däröfver. Af kartan synes ju en hel del, men man får bättre begrepp om saken vid utstegning på platsen. Här måste ett företag igångsättas och det snart! Det kan bli stora pengar af!

Vid Sjösa gjordes blott en kort visit. Vi togo vägen förbi herrgården. Den kvantitet, som Oxelösund tagit af varpen, hade ej nämnvärt förminskat högen. Jag stakade ut den kvarvarande högen till 25 meters längd, 6 à 7 meters medelmäktighet samt 20 meters bredd. Varpen föreföll rätt fattig, men torde löna sig att sända genom ett sofringsverk.

På eftermiddagen afslutade jag denna Nyköpingsvisit med en liten afstickare till Oxelösund. Det är 13 km dit, och färden tog ungefär en timme. Jag var ej nere vid hamnen, utan for direkt till Gamla Oxelösund med lotsutkiken. Efter erhållen vederbörlig tillåtelse äntrade jag den höga utkiken med dess otäckt långa och branta stege. Den är rätt arbetsam att gå upp i; åtminstone kräfves både vana och en del nerver. Uppe i toppen är ett litet skåp, hvari ej rymmes mer än högst 3 personer. Man har en obeskrifligt vacker utsikt häruppe, speciellt om man som nu gynnas af ett så strålande klart väder. Hela hafvet från trakten af Landsort till Arkö ligger utbredt framför en, med en orimlig massa små undervattensgrund och skär. Häfringe, som ligger på 7 min. afstånd synes synnerligen fint i långkikaren, med hvilken man obehindradt såg folk på den distanden och äfven torde igenkänna dem på gången om så vore. Längst åt höger stack Arkö båk upp sin karakteristiska profil och äfven Arköbådan med dess höga kummel sågs ovanligt tydligt.

För öfrigt ser man ju äfven långt inåt Bråviken. Någon zeppelinare kunde inte för tillfället skönjas på hela horisonten, eljerst äro de enl. lotsförmannens utsago ingalunda sällsynta. Nästan hvar och hvarannan dag syns dom åtminstone från Häfringe, men äfven ofta från denna utkiken.

Det var rent af svårt att slita sig från denna hänförande tafla. Särskildt svårt för mig som har så stark dragningskraft till hafvet och dess oförlikneliga skönhet, som gör sig så mycket mera intryck, som det nu är så länge sedan jag hade tillfälle förnimma den. Jag minns ännu de oförgätliga intryck jag fick om kvällarna på Wiskär, där jag brukade sitta uppe i lanterninkransen, slängande med benen öfver bråddjupet, och letande med långkikaren ut öfver horisonten efter de stora ångarna från och till Oxelösund. Sådana taflor sitta länge i minnet!

Men verkligheten kallade! Jag måste åter till Nyköping för att taga tåget där kl. 8.4. Hemåt gick det om möjligt ännu fortare än på bortvägen.

Tåget kom precis, och vi ångade åter mot Stockholm, lämnande staden och dess nya vackra stationsanläggning bakom oss.

(Samtliga fotografier från Riksantikvarieämbetet, Kulturbild. Klicka på bilderna för länkar)

Måndagen den 16 juli 1917

Jag går tillbaka ett stycke i tiden och återvänder till Dalom. Jag hade just slutat min skildring omedelbart efter midsommar. På onsdagen den 27 hade jag bestämdt mig för att resa till Sthlm för att på allvar tillträda min plats. Man fick vara nöjd och belåten med denna vecka tillsvidare.

Emellertid ville jag ännu en gång ut i vildmarken, och så godt som hela tisdagen ägnades häråt. Det var då jag gjorde utflykten till Nordskog och Brändskog. Söderut från Tasbäckskvarnen går en dålig kärrväg upp i fäbodmarken bakom Fårberget och Skogsberget. Den bär ständigt uppför ända till Högsvedjan, som ligger rätt fritt med utsikt åtminstone norrut och västerut. Åt söder ser man ännu ej så mycket, men fortsätter man ytterligare ett stycke till Brändskog, så ligger utsikten äfven söderut tämligen fri. Det var ånyo den mest förtjusande dag man kan tänka sig. Himlen var djupblå och molnfri, men det var ändå en viss friskhet kvar i luften efter midsommarens oväder. Blomstren rent af täflade i prakt och färgrikedom i de frodiga ängarna. Vid Norrskog gjorde jag ett långt uppehåll och resonerade länge med mannen på stället, en koltorpare under Limån och Bergslaget.

Jag satt dels på ett säte framför stugan, dels på källartaket där Epilobium åstadkom den intesifvaste violetta färgprakt, och dels äfven på bergknallen bakom stugan. Det är väl få ställen förunnadt att ha en dylik utsikt omedelbart från fönstren. Hela norra Siljan ligger utbredd framför en som en tafla. Sollerön och Mora samt Wåmhus ses skarpt och klart och längst i bakgrunden torna Elfdalens porfyrmassor upp sina underliga konturer. Västerut har man hela skogshafvet! Endast i öster skymmer Fårberget bygden, men det är i detta fallet mera till fördel, ty det afgränsar en mera till den rena vildmarken. Rätt norrut aftecknar sig Gesundabergets charmanta blåa buckla samt litet sydligare därom de imposanta Stenarna. Som ett silverstreck såg man djupt i dalen här och där bitar af Limån, Brasjön osv., och på andra sidan Klockarberget med sitt torn, där vi voro midsommardagen, och som nu inte var såvärst stort, sedt härifrån. Moran bjöd på hembryggdt dricka som smakade härligt, medan jag betraktade ett par små killingar, som skuttade omkring på gräsplanen framför, oemotståndliga i sin smånäpna lustighet.

Men jag fortsatte till Brändskog, ytterligare ett stycke söderut. Här är det hufvudsakligen utsikten mot söder som dominerar. Där blinka åtskilliga skogssjöar fram och gifva relief åt ödemarkstaflan, och bakom hvälfver den höga Skinnaråsen sin blå ås. Här ser man äfven Ljusbodarna med dess många fäbodar – det är visst det största fäbodstället i Dalarna! – samt en massa blånande linier söderut, som det är rätt svårt att definiera äfven med karta. Långt ner i Gagnef och Järna och Floda är det i alla händelser säkert att man ser, ty nog ser man mer än dubbelt så långt som till Skinnaråsen. Men nu måste jag lämna mina kära blå berg och återvända till verkligheten i mindre eterisk form.

På onsdagsmorgonen sade jag farväl till maka och barn. Det var första gången sedan jag i februari 1916 reste till Sthlm, som jag för någon längre tid lämnade Astri ensam – till på köpet i ”främmande land” – och det tog nog betydligt på henne, ty hon var mycket ledsen. Men en tids skiljsmässa gör nog å ömse håll bara godt, det vet jag. Man sätter större hvärde på hvarandra sedan, än då man dag ut och dag in går och sliter på hvarandra. Och Astri har ju sina båda härliga småungar, som hon så vackert säger, och omsorgen om dem håller henne nog vid lif och verklighet.

Afresan från Siljansnäs blef just inte så angenäm äfven i ett annat afseende. Jag skulle ha en stor väska med mig och att taga den på cykeln var ingen lätt sak. Skjuts ville jag spara. Jag tog väskan på ryggen och allt hade väl ändå gått bra, om det dels icke börjat rägna – det rägnade inte måttligt häller! – och dels icke bakringen på cykeln hade mankeradt. D.v.s. den höll att åka på 200 meter efter hvarje pumpning och antalet sådana blef då, som man kan förstå, rätt stort. Visserligen var tiden rätt bra tilltagen, men det blef ändå inte mer än nätt och jämt, som jag lyckades taga mig ner till stationen i tid. Genomblöt både ut- och invändigt af rägn och svett. Och inte fick jag byta förrän i Borlänge på hotellet.

I Borlänge var uppgjordt med Georg Berggren i Nordanbäck, Kvarnsveden, att jag skulle möta honom för att vi sedan gemensamt skulle besöka Gåstjärnsgrufvan i Silfberg. Till en början var jag icke mycket lifvad därför tillfölje det så hotande rägnet. Men det klarnade verkligen på, så efter frukost på Jvgshotellet gåfvo vi oss af till Ulfshyttan och efter verkställd cykelreparation på stationen vidare till Norbo by, hvarifrån vi fortsatte fotledes.

Vägen upp till Gåstjärnsgrufvan är sommartiden icke vidare förstklassig. Till en början är det visserligen inte så dåligt, men efter passerandet af ett par gårdar blir det sämre och sämre och slutligen har man knappast någon väg alls, åtminstone inte den sista kilometern. Men på vintern går det ju bra att köra ner malm, och grufvan är kanske värd att i dessa tider pröfva på. Vi undgingo icke en ordentlig åskskur medan vi voro uppe i skogen men vi klarade oss.

På eftermiddagen fortsattes hemresan till Stockholm. De återstående dagarna i denna vecka ägnades åt att göra kontoret i Hamngatan 1 A i ordning. Af de två rum jag där disponerar, iordningställdes till en början endast det inre. Jag har där ett stort skrifbord, en amerikansk skrifstol, ett kortregister med fyra lådor samt ett dokumentskåp med rulljalusi. Tapeterna äro grå, vackra, mattan blågrå. Möblerna äro från Continentals Skrifmaskinsaffär på Kungsgatan, mattor och gardiner från Ditzingers. Kontoret blef ett rätt trefligt krypin. Det skulle emellertid icke ligga åt gården. Jag delar våning med bankir- och mäklarfirman Bernhardt o Co, som förestås af en kapten Rolf Bernhardt med biträde af någon sorts bankdirektör David Lundvall. Dessa voro ju här före mig, och togo naturligtvis de bästa rummen åt Berzelii park i besittning först. Emellertid är ju kontorstiden så kort, 10 – 4 eller i vanliga fall 10 – 5, då jag går hem till lunch, och dessutom är jag ju rätt mycket ute och reser, så hur kontoret är situeradt, spelar ingen egentlig roll.

Lördagen den 30 juni gjorde jag på eftermiddagen en tripp på cykel rundt Djurgården. Har man en cykel, så är det ju ingen konst att på en kort stund förfoga sig utom stadens hank och stör. På 20 minuter kan man ju komma ända ut till Blockhusudden, ifall vägen tages öfver Gärdet och där är ju härligt att sitta och se utåt sjön på alla ut- och inglidande båtar. För öfvrigt kan man ju komma ut åt alla möjliga håll, Ulriksdal, Haga, Stocksund, Drottningholm.

Påföljande söndag, det var följaktligen den 1 juli, tog jag just vägen till Drottningholm, dit man på cykel ledigt kan komma på ¾ timme. Men jag fortsatte och ville ”röddraga” landsvägen ett godt stycke utåt landet åt detta håll på min karta. Jag fortsatte förbi rullstensåsen vid Ekerö kyrka, där man har så grann utsikt öfver Mälarfarleden och förbi Rastaborgs egendom ett godt stycke bortåt Munsölandet. Genom skogs- och bergsmark tog jag mig så ned till Björkfjärden, som fick bilda vändpunkten.

Det var den allra härligaste söndagsförmiddag och solen glittrade så utomordentligt fint på de talrika, djupt inskurna Mälarvikarna åt detta håll. Jag passerade ju alla broarna på denna väg. Tappströmssundet och hvad de allt heta, och flera utgående båtar följde min väg.

Ute på Björkfjärden var svalkande. Stranden var ohyggligt stenig, men jag kunde inte motstå frestelsen att gå i och skölja bort svetten. Vinden låg på rätt kraftigt från Adelsöhållet, vattnet var tämligen kallt för att vara i juli månad. Midt emot låg Björkön, den månghundraåriga, i söder Bockholmssundet med sitt tegelbruk och långt ute i fjärden stäfvade en ångare, troligen en Örebrobåt eller möjligen Västeråsare. Det hela var söndagsfridfullt och härligt.

Men tiden led och middagen lockade. Synd blott att min mage troligen blifvit förkyld och började krångla sedan på hemvägen. Den fortfor sedan under hela den kommande veckan att visa hvad den går för, när allting inte är bra som det är. Den kom helt enkelt sedermera i ett ”voldsomt oprør”. Men det hör ju inte hit. På eftermiddagen voro Modern och jag till Djurgården.

Tidigt påföljande morgon – det var tisdagen den 28 (augusti 1917) – förde mig tåget till Boden för v.b. söderut. Jag hade tröttnat på Norrland för denna gång och längtade att komma ”hem”, d.v.s. f.n. till Siljansnäs, till maka och barn. Ett försök att telefonledes komma i förbindelse med dem hade på måndagen fullständigt misslyckats. Det hördes ingenting. Astri hade skrifvit p.r. till Luleå. Det stod ju väl till, men nog väntade hon min hemkomst med största ifver.

Alltså, jag lämnade den i dimma alldeles inhöljda staden Luleå, för att anträda den långa resan söderut. Om resan är ej mycket att säga. Vid frukosten i restaurationsvagnen träffade jag ing. Carlgren, med hvilken under resan några ord växlades – han kom från Narvik.

Jag fick en bra plats i en III klassens sofvagn, af den nya modellen. Jag ville nämligen på nerresan söka spara in lite hofva. Och i bra III klass vagnar åker man lika fint som i II kl. jag fick en halfkupé med skinnstoppade säten och armstöd, spegel och toalettställ etc. och reste bekvämt nog. Men resan blir i alla fall tröttsam. Man följer icke landskapet med samma intresse på nerresan som på uppresan. Man slöar betänkligt.

Långsele erbjöd en omväxling trots den obehagliga oredan och förvirringen. Tåget är ju ovanligt långt och väl befolkadt, fullt med utlänningar. Belysningen på stationen är ju dålig, och det är ett spring och ett jäkt utan like. Tåget rangeras ju här om till nattåg. De flesta passagerarna få byta sina vagnar, och att med en massa bagage förfoga sig ifrån kanske ena ändan af tåget till den andra, och leta rätt på sin nya plats är i all denna folkträngsel icke alltid en så lätt sak.

Därtill kommer att man i Långsele måste förskaffa sig sofvagnsbiljett, den som skall ha sofvagn. Det var en obeskriflig trängsel och köbildning vid luckan och afgångstiden var för längesedan inne, innan jag lyckades få min biljett och fick min tunga väska m.m. bortknogad till den rätta platsen. Vi voro tre i denna halfkupé, eller rättare sagdt fyra, ty en af herrarna hade en halfstor grabb med sig på samma soffa. Det blef alltså inte många kbm luft per individ för den natten.

Jag skulle af i Storvik, och ankom dit vid 6-tiden. Min biljett blef där påskrifven för fortsatt resa, och jag besteg Leksandståget. Om uppresan till Leksand är intet att säga. Då man rest förut en hel dag och en hel natt, så är man inte vidare pigg.

Jag följde med ”Rättvik” till Siljansnäs, kvarlämnande min tunga väska i Leksand. Fick naturligen gå från bryggan.

Hemma voro de friska, sånär som på Astri, som hade något åt magen, troligen orsakadt af blodbrist och nervositet i förening. Med kväljningar och tryck i maggropen.

Allt var nu packadt för afresa, och Astri hade t.o.m. redan beställdt skjutsar för påföljande morgon kl. 5. Hon var alltså bra angelägen att komma iväg.

Inget ytterligare scharlakansfall hade inträffadt under min bortovaro, och som inkubationstiden för vidare smitta ren för längesedan var utgången, så borde man vara tämligen trygg, åtminstone för tillfället. Men Astri kände sig ju klen. Maja S hade blifvit hemskickad, och hon stod ensam med Beda att sköta båda barnen. Som jag nu inte kunde komma så ofta och det börjar lida mot mörka kvällar, så blir det naturligtvis en smula kusligt att kvarstanna i Dalarna. Jag erkänner det, fastän det icke ingått i min beräkning att betala en så rundligt tilltagen hyra för den korta tid som det nu blef. Att betala 300 kronor för 2 månader och 10 dagar är ju vansinnigt.

Jag hade beräknat tiden ända till 1 oktober och under sådana omständigheter hade det väl ändå blifvit någon fason på det hela. Nu blef ju gumman Danielsson alldeles oskäligt gödd, hon som är så tjock förut. Hvad som retade mig mest var emellertid, att hon icke skämdes att fordra betalt för veden, till på köpet för mer an hvad vi faktiskt bränt upp. Vid uppgörelsen nämndes inget bestämdt om att veden skulle ingå i hyran, men det tog jag för gifvet. Jag frågade också om vi fingo ved, hvarpå den finurliga gumman svarade att ”nog skulle vi få ved”. Men sådana äro de. Men veden är icke betald än, och ännu få vi väl talas vid ett tag.

Sista kvällen vi voro i Siljansnäs, rägnade det som spön och blåste tillika den värsta storm. Skulle det vädret fortsätta öfver natten, så blefve det ogörligt att taga ut ungarna, och resan måste uppskjutas. Det var kusligt värre, och vi lade oss rätt tidigt. Vi skulle ju upp kl. 4 redan. Något egentligt sofva blef det icke af, men man hvilade väl ändå något. Dessbättre slog vädret om under nattens lopp, och ehuru det icke blef klart, så blef det i alla fall uppehållsväder och märkvärdigt varmt efter ett sådant oväder som varit. Det var precis som beställdt.

Kl. 4 började Maria och Beda att röra på sig; strax därefter var äfven Astri uppe, medan jag låg till bortåt ½ 5-tiden. Men jag hade ej mycket att göra. Mina båda väskor voro ju i ordning förut. Vi stängde våra koffertar, slängde i oss en smula välling och voro så färdiga.

¼ före 5 åkte bagageskjutsen, och omkring 5.15 Astri och Maria med barnen, inhöljda i stora bylten. Jag stannade en god stund till, ty jag skulle cykla med gumman Danielssons lånta cykel, och jag åkte ju ledigt in på timmen.

Jag gjorde en efterrond i de tomma rummen och såg till om något var glömdt. Men så lämnade äfven jag denna bygd, som borde ha blifvit så treflig för Astri och barnen som sommarnöje, men som icke blef hvad jag ämnat och hoppats. Inte komma vi dit nästa år! Men vackert var det då i Dalabygden! Många vackra taflor ha där inetsadt sig i mitt minne.

Vi kommo till Leksand 7.10 – en halftimme och mer före tågets afgång, men likväl var det icke möjligt att få ordentliga platser på tåget. Fruntimren voro för tröga i vändningen, medan jag var fullt upptagen med att lösa hela trafvar af biljetter – af hundra kronor hade jag 10 kvar, sedan Astri fått alla biljetter samt 30 kronor till handkassa. Det går åt pengar under sådana omständigheter. Men iväg kommo vi i alla fall, och resan gick lyckligt och väl.

I Borlänge skildes våra vägar. Astri och barnen skulle ju till Torsby, Maria till Stockholm via Kil, och jag till Stockholm direkt via Krylbo. Resan gick på alla håll bra, men jag blef lurad på konfekten, ity att ingen förbindelse fanns med mitt tåg. Jag fick vänta 4 timmar i Krylbo, och det var ju inga nöjsamma utsikter. Att vänta i Krylbo, hade jag denna sommar fått nog af.

Men jag fann på att stega ut till Avesta och gästa Gumӕlius för att inspektera hans nya villa. Och så gick ju tiden drägligt fram till kl. 5.

Gumӕlius bjöd på vermouth och vatten, och vi språkade en god stund uppe på hans arbetsrum en trappa upp. Sedan G gått fortsatte jag en timma nere hos damerna, som bjödo på kaffe i gengäld mot musik, hvaraf jag exekverade ett par nummer.

(G.s villa kostade under dessa ekonomiförhållanden 15 000 kronor, och genom att hyra ut ett rum, står honom hans egen hyra i 800 kronor om året för 6 rum och kök).

Kl. 5.2 skedde hemresan från Krylbo. Och Mor och Signe voro tillmötes nere vid perrongen. Det var skönt att få hvila efter hela denna ansträngande resa.

Lördagen den 15 september 1917

Hur jag bär mig åt, så kommer jag ohjälpligt på efterkälken! Nu ha återigen mer än 14 dagar gått. Sommaren tycks nu vara slut; det förut så strålande sommarvädret – så ovanligt varmt och skönt – har förbytts i rusk och oväder. Tänk t.ex. ett så gräsligt väder vi hade i går afton! Jag hade planerat att anträda min andra Lapplandsresa som i går, med uppehåll i Forsbacka för att ordna om min flyttning. Men resan blef uppskjuten till söndagen.

Under dessa 14 dagar har jag mest idkat kontorsarbete. Två kortare resor har jag företagit, bägge till Wreta och Nyköping. Den första resan företogs den 7, den andra den 11.

Den första resans ändamål gällde att komma öfverens med jordarrendatorn vid Wreta om rättigheten att få taga mark i anspråk för blifvande brytning före begärd utmålsläggning, vid hvilken ytterligare mark skall lösas.

Resan företogs på dagen från Stockholm och åter. Åkte till Svärta gård och promenerade till fots i stark värme till Wreta, där jag genast träffade arrendatoar Jansson. Han och jag sprungo i backarna ett par timmars tid och letade efter linier och rösen för utmålen. Jansson ställde sig mycket tillmötesgående beträffande användande af mark.

Vid 3-tiden på eftermiddagen var besöket ändadt vid Wreta, och jag gick den långa vägen in till Nyköping, lastad med en stor påse svamp, som jag under springet i skogen hopsamladt – en rätt vacker kollektion! Jag var förkyld under denna resa, hade snufva och starkt nedsatta krafter, hvarföre jag blef väldigt trött af den jämförelsevis obetydliga marschen in till staden.

Väl ditkommen gjorde jag i mathänseeende en lyckad upptäckt i Hushållsskolan, som serverade en ytterst riklig middag med kaffe för 1.25. Detta var annat än Stadshotellet, där samma mat nog kostat 3.25 eller mer.

Eftermiddagen tillbragtes hos fru och fröken Andersson, gamla bekanta från Juresta i Floda, hvilka jag uppsökte i deras fina bostad i Kungsgatan 3, ett nummer och en gata, som de goda Nyköpingsborna tycktes sakna hvarje kännedom om, att döma af hur många gånger jag blef visad fel.

Här bjöds jag på godt kaffe och konjak till – i anseende till min förkylning! Deras hem var fullt af skolflickor – Ahlstrandare och Juvellare – som ville höra musik, och jag sökte tillfredsställa dem så godt jag kunde på ett till det yttre synnerligen storslaget Fennich-pianino, hvars inre emellertid ”hade sett bättre dagar”.

8.4 gick mitt tåg tillbaka till Stockholm, och jag följdes till stationen af hela flickhögen.

Den andra resan företogs i sällskap med den nye gruffogden för Wreta, den f.d. öfvergruffogden, J.A. Andersson från Kinna, numera bosatt i Hjo och pensionerad från Kinnabolaget. Han hade svarat på min annons i juli, och sedan Nordström afsagt sig att komma, tog jag denne på grund af hans fina rekommendation från Dr. Lundbohm. Jag tror det blir en förmåga, fast det är möjligt att han har anlag att slå på stort.

Villkoren för en sådan man äro numera inte så dåliga. 300/mån, samt fri bostad och vedbrand.

Nåväl, Andersson och jag reste ner till Nyköping på tisdagskvällen. Vi lågo öfver i staden, där A har en bror, verkm. Vid N.K.s verkstäder, samt gingo följande morgon tidigt ut till Wreta, samt sedermera till Svärta gård, där vi skildes åt hvar sitt håll.

Andersson tyckte mycket om kompassdraget och malmen. Han ansåg att det vore ”ingen fara att här nedlägga pengar”. Han bestämde sig för att antaga platsen och bo i Nyköping till en början. Platsen skall tillträdas 1 oktober, och bestämde vi till en början, att jordrymningar skola företagas på tre särskilda ställen för utrönandet af malmförhållandena.

En kväll – den 10/9 – var jag ute vid Storängen för att göra bekantskap med vår blifvande värd, överstelöjtnant C.G. af Wetterstedt. Jag ville närmare bese villan och resonera med honom om ved, koks, lampor m.m.

Jag blef synnerligen vänligt och förekommande emottagen, blef bjuden på grogg och cigarrer, samt kvarbjuden på the, hvilket jag dock afböjde.

Vi besågo tomten, trädgården och hela villan, in- och utvändigt. Helt säkert komma vi att få synnerligen trefligt – hade blott icke bränslefrågan kräft så oerhörda omkostnader. Man skall betänka att enligt öfverstelöjtnantens uppgift åtgår normalt för villans uppvärmning ca 175 hl koks och med nuvarande pris på koks à 5.10 hl kan man så lätt räkna ut hvilka utgifter vi få dras med blott för värme.

Själfva villan är ju eljest så treflig och bekväm, som man kan önska i ett så litet hus som vårt. Rikedom på vatten och lyse – icke mindre än 42 el. lampor sammanlagt. Hvilka utrymmen sedan, med källare, tvättstuga o.s.v., allt under samma tak! Toalettrum och badrum.

Jämfördt med stadsförhållandena anser jag hyran, 2 000 kronor resonabel, särskildt då man betänker trädgården och tomten och de fördelar dessa erbjuda. Vore blott värmefrågan icke så kuslig, så skulle jag vara mycket belåten.

I trädgården blef i år inte mycket frukt, men däremot hade de stor rikedom på blommor. Och grönsaker bör man inte kunna få så lite.

En hel del skulle vi få öfvertaga, delvis utan ersättning, såsom blomstsäll, gardiner, rullgardiner, all trädgårdsattiralj, redskap, m.m. en uppsättning el. lampor likaså.

Söndagen den 21 oktober 1917 

Så långt ha vi alltså nu kommit, och inte en rad har blifvit skrifven på öfver en hel månad. Men så skall man också betänka, att under denna tidsrymd ägt rum åtskilligt, som verkligen varit giltig orsak till skolkning från dagboken! Så t.ex. hela den vidlyftiga flytten från Forsbacka och inflyttningen i Storängen. Så stöket att komma i ordning därstädes, för att nu icke nämna den stora Lapplands- och Norgeresan. Det torde följaktligen vara för mycket begärdt af nerverna att tillåta så mycket lugn som behöfves för författande.

Jag skall nu söka skildra det mesta, som ägt rum under den period som förflutit, sedan jag sist rörde pennan i denna bok. Det var ju i medio av september. Tittar jag i min almanacksmemorial på mitt kontor, så finner jag för den 15/9 följande anteckning:

”Langsӕter underrättas.” Langsӕter är den norske stadsingeniören i Horten, den lilla staden i Kristianiafjorden, och denne man har erbjudit Hallström & C: o kopparfyndigheter i Skaalefeltet, liggande i Grongdistriktet. Redan i augusti öppnade han sin korrespondens därom, men jag sköt upp undersökningen till medio af september. Jag måste således nu söka hålla mitt löfte.

Till den 15 eller dagarna närmast efter kunde jag likväl knappast företaga resan till Norge, ty dels måste jag till Gellivare i samma vefva och dels måste jag till Forsbacka för att styra med flyttningen. Det sistnämnda var emellertid det mest afgörande för planeringen, ty till den 21 var vagnen beställd till Forsbacka station, och den kunde inte gärna ändras, utan måste passas. Allt detta hörde ju ihop på ett obehagligt sätt, alla tre sakerna voro viktiga och brådskande, och det var icke lätt att planera.

Emellertid fann jag det nödvändigt att först ställa tillrätta med flyttningen. Och därnäst måste Gellivare komma, ty Strandberg kunde inte lämnas fria tyglar under så lång tid som resan till Norge kräfvde. Denna sistnämnda fick alltså anstå till sist, ehuru det ju var önskvärdt att komma till dessa fjälltrakter så snart som möjligt.

Planeringen blef alltså nu följande:

• Söndagen den 16:e, afresa till Forsbacka.
• Måndagen anskaffning af expresskarl från Gefle för packningen. Samtidigt börjar jag packa.
• Tisdag morgon kommer packmänniskan, och efter att ha lämnat honom nödiga instruktioner reser jag om möjligt tisdag middag till Bräcke och anländer torsdag morgon till Gellivare.
• Vänder därstädes torsdag afton och inträffar lördag kväll i Trondhjem.

I enlighet med denna plan tillskref jag Langsӕter, och förklarade mig ämna vara i Trondhjem, disponibel på söndagen den 23, hvarefter vi tillsammans skulle kunna resa på måndagen. Som svar på Langsӕters telegram af den 14 iltelegraferade jag på samma dag och förklarade att resan måste uppskjutas en vecka, hvarpå svarstelegram ingick.

Jag reste nu alltså till Forsbacka söndagen den 16/9 och valde vägen öfver Krylbo för att kunna utnyttja zontariffen hela vägen från Stockholm, ehuru detta tåg gick tidigare än Gefletåget. Om denna resa är intet att berätta. Vid ankomsten till Forsbacka var Ögren uppe för att hämta den nye byggnadsingeniören (Svensson hade fått afsked på grått papper), och jag kunde ju ha åkt med honom, ty det fanns plats, men jag ville inte stå i större skuld till T än nödvändigt, och föredrog därför att gå ner.

I förbifarten tittade jag in till Ax. Andersson i vår gamla bostad och satt väl öfver en halftimme där och språkade. Andersson ville bjuda på rågkaffe, hvilket jag dock afböjde. Däremot fick han förevisa sin ättelägg, som vad dimensionerna angår, torde träda i sin pappas fotspår.

Jag tittade också in till Tysklinds inom dörren, så pass att jag fick hälsa. Därefter flög det i mig, att jag skulle göra Skoglund den äran, och klef inom dörren äfven där, men det skulle jag inte ha gjort, ty där var fullt af främmande, bl.a. äfven fr. Renskak fr. Lansvik, och jag hade ämnat uppträda alldeles, eller åtminstone så mycket som möjligt inkognito. Detta sprack naturligen sen. Emellertid fick jag godt kaffe och dito bröd af gumman Skoglund, och det kunde ju vara värdt besöket.

Jag hade hos Eliasson brefledes bebådat min ankomst, och de hade snällt nog väntat mig till middag, hvilket de fingo göra förgäfves. Nu kom jag först sent dit. Sedan vi språkat en stund gingo Elia och jag upp i vår villa på inspektion. Det kändes rått och kallt i rummen, men f.ö. var allt sig likt. Jag ämnade ligga i Astris bäddade säng, men det var nog klokt at jag afstod från den föresatsen, ty det var kallt, och intet ljus fanns. Jag fick i stället ligga på Elias divan i salen.

På tisdagsförmiddagen satte jag mig genast i förbindelse med stadsbudskontoren i Gefle. Det var min afsikt att erhålla en viss man, som Valfr. Ericsson hade användt för sin flyttning – en mycket rekommenderad person. Till en början träffade jag inte honom, men hans stadsbudskontor lofvade att sända ut honom, och glad öfver detta löfte gick jag till arbetet med att börja packningen. Det fanns ju så mycket som jag kunde och borde göra själf. Jag var till handeln och förskaffade mig lådor, säckar, garn och papper, allt för den lilla smånäpna summan af 23 riksdaler – är det inte trefligt att få betala 1.50 à 2 kr. för en säck som förr kostat högst 25 öre, samt 2 kr för en gammal sönderspikad låda? För att inte tala om papper och snören.

Nå, min kära packare behagade inte komma. Hans kontor hade lofvat utan att fråga honom till – själf skulle han till Sthlm med en annan flyttning. Det blef nu ett fasligt spring och telefonerande. Bägge stadsbudskontoren förklarade att de absolut inte kunde hjälpa mig – det var för sent bestämdt.

Där stod jag nu inför utsikten att få stanna kvar och packa allt själf, och äfven om jag skulle ha kunnat gå iland härmed – hvilket jag betviflar, så hade hela reseplanen blifvit absolut förryckt, och jag hade knappast kunnat resa alls förresten, alldenstund jag inte hunnit tillbaka tills vagnen anländt till Storängen och måste lossas.

Där stod jag alltså inför bekymmersamma utsikter. Det var verkligen kritiskt. Jag hann emellertid packa det mesta af porslinet under denna kritiska måndag. Jag snodde som en liten röd hund upp- och nerför stegen till vinden, som jag ganska duktigt länsade på sin sågspånsfyllning, som jag använde som fyllnadsmedel. Hvad skulle T ha sagt om det? Nog var det säkerligen 20 – 30 hinkar fulla! Två stora lådor och en mindre blefvo på detta sätt packade under måndagen, och det var åtminstone skönt att ha detta gjordt.

Möblerna var långt värre att emballera. Det hade alldeles öfvergått min förmåga, och förresten måste man vara två som hjälps åt, då emballeringen ska ske på det sätt hvarpå den nu blef utförd. Allting skyddades med träull och säckväf samt papper i långa banor.

På måndagskvällen kl. 6 bjöd Haglund på middag, och antagligen för att visa att ingen brist förelåg, så blef denna synnerligen riklig, såväl hvad den fasta som den flytande beståndsdelen beträffar. Genever, sherry och madeira till maten, samt konjak till kaffet, kan vara nästan mycket till en hvardagsmiddag. Emellertid kunde det ju vara roligt att få språka en smula, och det gjorde vi ganska angenämt ända till öfver 10 på kvällen, så Eliassons blefve väl hjärtängsliga öfver mitt uteblifvande.

Medan jag var hos Haglunds kom en telefonpåringning från den ena af stadsbudskontoren, att nu skulle de i alla händelser hjälpa mig med och sända ut en man på tisdagsmorgonen.

På tisdag och onsdag arbetade vi nu styft båda två. På tisdagen togos alla småsaker, kökssaker, taflor, det resterande af porslinet. Jag langade fram, och ”Andersson” packade. Det gick med en viss ”tjangs”. Kristallskålen langade han med en viss nonchalans in i hörnskåpet – jag trodde aldrig att det skulle gå väl, men som det senare visade sig, så gick ingenting sönder – inte ens de perforerade frukttallrikarna.

Möblerna blefvo emellertid arbetsamma. Allt skyddades med papper, träull, gamla kläder och filtar, samt säckväf. Också blef mycket litet skrapadt under transporten.

Det var förskräckligt med skräp som hunnit samla sig under de tre år vi varit gifta. Min garderob för alltings uppbevaring var i synnerhet väl försedd med allsköns bråte. Men äfven Astri hade hunnit plocka på sig åtskilligt. Allt detta blef det nu icke tid att sortera, utan det var bara att vräka ner i lådorna.

Fram på onsdagsmiddagen voro möblerna klara, och det återstod inte såvärst mycket att packa. Packmänniskan reste därför hem med 4-tåget. Det som resterade ansåg han sig hinna med då han på lördagsmorgonen återvände för att ombesörja inlastningen i vagnen. Denna skulle nämligen komma ner till huset på fredagskvällen, skulle lastas på lördagen och afgå på måndag afton. Den beräknades vara i Storängen på lördag (men kom redan under fredagen).

På eftermiddagen fortsatte jag litet smått med eftersyn och nedpackning af småsaker. Det var med en viss hvila och tillfredsställelse man den kvällen gick till ro. Elias och jag voro i den sena kvällen öfver till Thunberg för att säga farväl och bjödos på grammofonmusik af hans hemmagjorda tröskverk till grammofon, allt under en cykellykta sparsamma sken. Stjärnorna blinkade kallt på hemvägen.

På torsdagsmorgonen var jag uppe i otta. Dels afröjde jag det lilla potatislandet, som jag satte i våras, men däraf blef ingen behållning. Jag fick nämligen inte mer än stort en hink full, och ungefär lika mycket satte jag i våras. Men så hade inte landet blifvit skött och kupadt som det skulle, och så var nog jorden för fet och öfvergödd. Det lilla vi fingo var emellertid utmärkt bra potatis, som vi hade godt utaf den första tiden i Storängen, medan vi väntade på vår sommarpotatis från Siljansnäs som kom först 14 dagar efteråt.

Inseende, att en smula ved skulle vara utmärkt att ha vid framkomsten, så att vi skulle slippa köpa omedelbart af den dyra varan, grep jag mig så an med att packa in en del, då vi ju hade vedboden full med torraste, finaste vara, som legat där öfver sommaren. Det var måhända begärliga blickar som kastades på denna vedhög. Snart sadgt den enda fördelen med Forsbacka var ju dess fria ved. Vi hade i vår bod ett antal tomma sockerlådor, ankomna från Gefle med diverse varor under tidernas lopp. Jag insåg genast fördelen af att packa dessa fulla med ved, då vi ju hade god plats i finkan.

Sagdt och gjordt! Jag snärjde på af alla krafter, packade veden så tätt som möjligt, och hade ett fasligt sjå att skaffa lämpligt virke till lock till alla lådorna. Men det gick, och den ena sköna vedlådan efter den andra blef inburen i köket. Tillfredsställelsen kändes ökad med hvarje låda. Inalles fick jag 13 eller om det var 14 lådor, och detta blef till lika många brasor. Jag tog ett ömt farväl af det kvarvarande vedförrådet. Det hade passat vida bättre i vår nuvarande källare. Emellertid var jag glad att omedelbart slippa börja köpa. Dessa lådor räckte väl 1½ vecka. Och hade vi genast haft den sedermera inköpta spisapparaten ”Snabbkokaren” så hade denna kvantiteten säkert räckt 14 dagar, ty vår nuvarande spis är en otäcka ifråga om att draga mycket bränsle.

Framåt 11-tiden var jag färdig med hela jobbet, och jag vände nu ryggen (kanske för sista gången) åt vårt hem under 1½ år, det hem som sett vår Lill-Kaj taga sina första stapplande steg, och vår ”Majtjitti” födas. En hel del minnen dväljs ju ändå kvar inom dessa väggar.

Oktober 1917

Efter afskedet från Eliassons, som utöfvat ett gästfritt värdskap under denna stök-tid, som ju blef längre än från början afsedt var, anträdde jag min vandring upp till stationen, för att med 12-tåget följa till Storvik för anslutning med uppgående dagtåget till Östersund. Jag fick Olsson i sällskap, och vi hade god tid. Vackraste väder rådde, nästan full sommar (fastän på nätterna varit frost) och då vi i björkallén uppåt stationen mötte Kjellberg med en flock granna kantareller, slogo vi oss ned en stund i dikeskanten och njöto af den begynnande höstfärgen.

Så kom jag till Storvik, och om resans vidare fortsättning kan jag göra mig kort nog. Vädret var det härligaste, och utsikterna genom särskildt Hälsingland mycket vackra, men som jag så snart förut gjort samma tur blef inte intresset nu detsamma. I Bollnäs blef uppehåll för middag, som förra gången, och jag försökte göra mitt bästa af den myckna goda mat som bjöds.

I sena kvällen anlände vi till Bräcke, och man kunde nu märka, hur tiden framskridit sedan förra gången, ty det blef mycket hastigt mörkt. Dessutom hade det vackra vädret upphört, och det hade börjat rägna.

Jag fick emellertid ett skapligt rum och fick en smula ro för den kommande dagens långa resa. Jag fick nu inte samma eleganta kupé som på förra uppresan. Det var mycket folk, och trångt, och jag fick minsann sitta i en vanlig III-kl. vagn, allt medan rägnet tröstlöst silade ner i det norrländska landskapet.

På det hela taget blef denna resa ointressant. Från Boden låg jag skafföttes med en annan. Anlände tämligen ruffig till Gellivare strax före 4, som förra gången, men nu var det fullständigt mörkt. Dock var det godt att få krypa upp på hotellet och försöka sofva en smula efter nattens skakning.

Dundret erbjöd nu på morgonen en helt annan anblick än förra gången. Björkarna voro nu alldeles gulnade och utgjorde ett färgrikt inslag i sluttningen, och de kala höjderna ofvan trädgränsen voro lätt skvattrade med nyfallen snö, som dock längre fram på dagen fick ge vika för solen.

På morgonen var emellertid kyligt nog, flera grader skulle jag tro, och jag erfor ingen som hälst olägenhet utaf min tjocka beklädnad. Strandberg hade jag träffat som hastigast på gästgifvaregården, där han spisade sin sill och potatis. Jag åkte en smula i förväg för att icke behöfva fara så fort. Men jag hann ändå fram innan Strandberg anlände, ja, jag åkte t.o.m. för långt och befann mig helt plötsligt på väg ett gott stycke mot Muorjevaara, innan jag upptäckte misstaget. Vädret blef vackert, men huru ödsligt verkar icke detta landskap.

Vid Ferrum var nu cementarbetet färdigt, men det skvalade på sidorna ganska friskt, om också icke på långa vägar så mycket som förut, och det obehagliga stänket öfver hela botten var nu aflägsnadt. Det syntes mig som borde cementeringen ha fortsatt ännu en meter, ty vattnet steg på ena sidan öfver kanten och silade ner rätt kraftigt. Emellertid hade vattentillströmningen, enligt de mätningar vi utförde, nu minskats från 250 liter ner till c:a 67 à 70 minutliter. Det är ju en horribel skillnad.

Hvad malmen beträffar fick jag nästan ett sämre intryck än gången förut. Det skall bli roligt få se om vi komma att fortsätta, eller om det visar sig resultatlöst. Icke kommer företaget att lämna förtjänst på länge. Man borde måhända icke ha inlåtit sig på detta afsides belägna företag.

Sprängningen skulle nu börjas på allvar. Strandberg fick en profvecka på sig och skulle sedan på torsdagen meddela resultatet i malm, hvilket han emellertid helt och hållet uraktlät.

Jag blef ej länge i Ferrum. Tänkte pröfva en ny väg, och ämnade öfver Nautanen taga vägen via Koskullskulle till Malmberget, där jag ämnade tala några ord med Fagerberg. Jag kom också mycket riktigt till Nautanen genom skogen, i det jag följde vägen af arbetarna som skulle den vägen. Strandberg cyklade ikring. Det var ju intressant nog att ha sett denna plats, ehuru väl nu inte mycket återstod att se. Det hvilar ingen glad stämning öfver ett dylikt sköfladt gruffält, där skrotsamlarna gå och falka efter rof.

Vi gingo där kanske en timma bland minnena, beskådande utsikten i blåsten och plockade höstens sista frusna blåbär. Kramer bjöd på kaffe och smörgås i sin barack, hvilket smakade skönt i kylan. Vildmarkens primitivitet trängde sig på oss.

Då vägen till Koskullskulle skulle vara backig och lång och det skulle bli för sent att se något egentligt i Malmberget, så uppgåfvo vi tanken på denna väg och vände i stället om till stora landsvägen, samma väg vi kommit.

Jag åt vid hemkomsten en stadig middag och hade senare en konferens med Strandberg. Så försökte jag njuta en smula hvila före nattens resa och sökte sofva på schäslongen, hvilket dock icke lyckades. Det var kallt utaf 1000:an och alla rockar jag hade till mitt förfogande räckte inte till att hålla kylan på vederbörligt afstånd.

Hösten 1917

Vid 2-tiden på natten reste jag söderut. Hade kostat på mig lyxen af sofvagn, låg bra, men sof intet – efter vanligheten.

Det är dyrt att betala 7.50 för knappt 5 timmars resa. Men hvad skall man göra?

När blir nästa Gellivareresa? Måtte den nu dröja!

Vid ½ 7-tiden blefvo vi uppkörda, alldenstund sofvagnen skulle vara uppbäddad före ankomsten till Boden. Denna dag blef en rägnvädersdag af första ordningen. Degerbergets kupoler voro höljda i ett vått töcken. En genomtrist stämning hvilade öfver allt och alla.

I Boden kopplas restaurangvagnen in. Och får man inte sofva, så måste man åtminstone äta. Jag förfogade mig fördenskull till restaurangvagnen och magsaftens organ började redan vid blotta tanken på mat att funktionera. Men det går inte alltid som man tror här i lifvet. Vagnen var redan i förväg besatt med ryssar, som ankommit med Haparandavagnarna, och hvilka som gamar äntrade den redan innan den satte igång.

Jag och en oändlig massa folk fingo vackert stanna i farstun. Det var en varierande samling folk dessa utlänningar! Alla möjliga utseenden och fasoner. Eleganta damer af parisiskt snitt i utseende och elegans, med tuschade ögon och sminkade läppar och litet för mycket juveler på fingrarna för att kunna vara parisiskor.

Herrarna likaså af varierande typer. Profeter med böljande långt hvitt skägg och patriarkaliska later. Unga snobbar af ”highest english fashion” med monokel och långa behandskade fingrar, tjusiga i synen. Affärsmän, bankirer, statsråd, mer eller mindre ”verkliga” officerare, flyktingar af alla kategorier. Åtta olika tungomål talades samtidigt i vagnen, däribland äfven japanska och italienska.

Alla hade dock en gemensam trängtan: mat, och mycket mat! Glupande aptit, och de flesta med mer eller mindre aptitliga manér. Hela korridoren stod full af folk som hänsynslöst trampade hvarandra på hälarna i ifvern att komma först. De gingo somliga t.o.m. så långt att de trängde sig fram och ställde sig bakom stolarna på dem som redan sutto och åto, för att ögonblickligen kunna som fiskmåsar dyka ner på de ledigblifvande platserna.

På detta sätt hindrade de ju serveringen, som gick mycket långsamt. Af konduktörerna utfösta ur matsalen trängde sig en massa ut i köket hvarest de lika mycket hindrade trafiken.

Kallt, blåsigt och rägnigt var det, och föga angenämt att stå i kö. Men i kö måste man stå om man skulle ha någon utsikt att få frukost. Ändtligen, efter 2 timmars väntan från Boden, lyckades jag få komma in och få min del af hvad som möjligen kunde vara kvar af maten.

Lika eländigt blef det med middagen. Tre sådana serverades. Jag ville vid frukosten tinga plats till tredje middagen kl. 5, men det fick jag inte. Hofmästaren förklarade att han skulle gå genom vagnen och taga upp beställningarna som vanligt. Emellertid hördes ingen hofmästare af, och då jag framåt min tid gick att höra efter, förklarades att alla platser till alla tre middagarna blifvit tingade redan i andra ändan af tåget. Han kom aldrig fram till vår vagn någongång. Sköna utsikter! Mat måste man ju ha om man ska stå rycken! Emellertid fanns ingen möjlighet att få någonting till lifs på hela dagen. Först på kvällen, inemot Långsele, lyckades jag komma i besittning af en omelett aux fines herbes.

Resan var olidlig i trängseln och det genomtrista rägnet. Sömnlöshetens sviter gjorde inte tillvaron angenämare. Jag försökte läsa, men äfven det blef tråkigt. Jag åkte också i en III kl. sofvagn, som ingalunda liknade den, jag gången förut hade så mycket nöje af. Denna var snuskig, luktade illa och var dessutom belamrad med en massa bråte, förutom all folkträngsel. Thy åtföljande svenska folkets lukt.

I Långsele blef ett virrvarr utan like. Jag skulle ju inte längre än till Bräcke, så jag måste byta vagn. Och vägen till Bräcke blef onekligen lång. Det var en lisa att ändtligen fram på natten få komma fram och få taga ett rum i besittning. Jag fick denna gång ett ganska snyggt rum, utan vägglöss!

Följande morgon – det var måndagen den 24/9 – hade såväl landskapets som väderlekens fysionomi skiftat om. Det var strålande klart, om än kallt i luften. De gulnade höstlöfven och de röda rönnbärsklasarna stodo så fint mot den blå hösthimlen. Det var en härlig, upplyftande, befriande känsla efter den föregående nedtryckande dagen.

Hösten 1917

Nu skulle resan till Norge anträdas! Från Bräcke fanns två tåg att välja på. Ett godståg tidigt på morgonen och så persontåget vid frukostdags. Det sistnämnda var naturligtvis det bästa, men jag måste i Östersund ordna min passfråga, försåvidt jag öfverhuvudtaget skulle kunna komma in i Norge. Alltså måste jag resa med första tåget, och det var ändå ingen säker utsikt till att kunna erhålla ett pass på den korta tiden – vid pass en timme – som stod till buds, innan persontåget anlände till Östersund.

Jag skyndade vid ankomsten till Östersund genast till residenset, där jag framvisade mitt flyttningsbetyg, och anhöll att jag måtte kunna få passet utskrifvet på den korta tiden. Till en början skulle det inte gå för sig; betyget gillades visst inte, ehuru jag icke hörde något om orsaken därom. Men så småningom ljusnade det hela, och de blefvo mycket tillmötesgående.

Under tiden, medan jag väntade på passet, var jag på Stadshotellet och fick i flygande fläng en improviserad frukost. Det hela aflöpte emellertid utan svårigheter, och när persontåget löpte in på Östersunds västra, var jag fix och färdig att åka ut på nya äfventyr.

Det var en strålande dag! Östbergets silhuett aftecknade sig så fint och skarpt mot himmeln, och Oviksfjällens lätt hvitpudrade hjässor skimrade i solen! Men kallt var det! Och blåsigt. Ytterrocken behöfde sannerligen knäppas upp under hakan.

I Mörsil fingo vi första skymten af Åreskutan, sagolikt skimrande i nyfallen snö. Mödosamt och stånkande arbetar sig tåget uppför Hjärpens backar. Vi passerar den härliga Undersåkersdalen, ändå härligare nu i sin höstprakt. T.o.m. det oansenliga Vällista var synnerligen njutbart i sina fina höstfärger, blått och brunt i alla nyanser, sammetslent och mjukt! Och så den stolta anblicken af Skutan. En syn för gudar att komma från dalens vissna sommar och så helt plötsligt få hela anblicken af Åreskutan i sitt vintriga majestät, lysande af nyfallen snö i bländande sol! En sådan syn då och då är ett lifselixir, som gör lifvet värdt att lefva.

Färdens storslagenhet ökades sedan alltmer som vi kommo uppåt fjällregionen. Särskildt anblicken af Bunnervikens fjäll och StorSnasen med deras helt hvitskimrande hjässor, var magnifik. För att intet tala om Sylarna! Sådana syner se icke vi ”Söderns folk” särskildt ofta.

Vid ankomsten till Storlien möttes vi af den föga angenäma uppgiften om, att tågförbindelse med Trondhjem denna dag icke stod att vinna. Först följande dag kunde jag komma till Trondhjem. Det blef att finna sig i sitt öde. Efter en i hast intagen middag på järnvägrestaurationen ville jag göra bekantskap med omkringliggande fjällvärld och företog fördenskull en exkursion med toppen af Skurdalshöjden som mål. Det strålande solskenet fortfor och efter alla tecken att döma borde det bli en första klassens solnedgång.

Vägen upp till Skurdals- och Solhöjderna går upp strax bakom Sanatoriet. Häruppe finnes ju ingen annan vegetation än glesa fjällbjörksbestånd, men äfven dessa ha ju sitt behag för sig. Utefter en djup erosionsklyfta slingrar sig vägen ideligen uppåt. Ormbunkar och blåbär skyla de nakna kullarna, och ett litet vattenfall, kalladt ”Niagara” ger lif åt den i öfvrigt öde taflan.

Kommen ett stycke upp på fjället fick jag höra brandsignal ljuda nere i samhället, och med tanke på att det möjligen kunde vara stationskomplexet, som var hotadt, vågade jag icke fortsätta min väg uppåt fjället, då ju mitt bagage representerade ett visst värde. Jag vände därför ett stycke nerför. Men då jag ingen rök upptäckte, antog jag att det endast hade rört sig om ett tillbud, och återvände därför uppåt höjdernas renare luft.

Längre uppåt, ofvanför björkregionen vidtog som vanligt myren, som var rätt blöt, men på vägen kunde man ändå hålla sig skapligt torrskodd. En rätt kall vind blåste. Men tänk hvilka utsikter i den dalande solen! Särskildt Sylmassivet var väldigt imponerande, så alldeles helt och hållet snöhvita, som hela fjällsluttningarna voro.

Äfven Helagsfjället syntes, äfvensom Glucken, och alla fjällen i Norge. För att icke nämna Snasarna! Äfven de voro så godt som alldeles snöhöljda, och då nu den nedgående solens strålar föllo härpå, uppstod de gudomligaste, för hvarje minut skiftande, färgstämningar och belysningar. Jag njöt i fulla drag af panoramat och dess härlighet.

Allt högre nådde jag; det började redan skymma så smått. En egendomlig ensamhetskänsla bemäktigade sig en ovillkorligen. Vildmarken förfelar icke sin verkan. Uppe på Skurdalshöjdens topp, vid röset och hyddan öppnar sig utsikten åt alla håll. Man ser sågodt som hela den jämtländska fjällvärlden från Oviksfjällen till gränsfjällen mot Norge. Man skulle nere vid Storliens stationssamhälle knappast kunna tro sig ha ett dylikt magnifikt panorama så tillgängligt inom närmaste räckhåll. Utsikten torde väl kunna mäta sig med den från Åreskutan, åtminstone hvad fjällvärlden beträffar. Jag skulle t.o.m. vilja påstå, att den överträffar densamma.

Västerut synes en mera kultiverad bygd; det är Meråkerdalen, med dess blånande bergåsar, den ena efter den andra. En blåaktig rök stiger lodrätt i höjden. Det är från smältverket invid Kopparåsen, på norska sidan. Norrut ligger en ytterst öde fjällvärld, enformig och dyster. Myrar och tjärnar spegelblanka.

I skrefvorna invid den lilla paviljongen ligger stora drifvor av nyfallen snö. Om någon vecka håller vintern sitt intåg i dessa trakter, och snön eröfrar icke blott fjällens toppar, utan äfven dalarna.

Solen sjunker emellertid, och ensamhetskänslan tränger sig ändå mera inpå lifvet. Jag begynner nerfärden under det skymningen omärkligt fördunklar fjällhorisonten i söder. Men längst glöder toppen på Storsylen, där hon sänder sin himlasträfvande tinn mot skyn.

Nere i Storlien gjorde sig fotogenbristen högst märkbar. Egendomligt nog har icke ett så stort samhälle, uppvuxet ikring en Statens institution, ännu blifvit elektrifieradt, ehuru det finns godt om vattenkraft rundt om i fjällen. Hela stationskomplexet låg försänkt i mörker, sånär som på expeditionen, där en stor fotogenlampa var den enda ljuspunkten. Enda sättet var att krypa till kojs och låta mörkret husera som det ville.

På natten blåste en storm upp, fönster och luckor slängde och smällde, vinden tjöt i knutarna, och jag trodde med säkerhet att det var full snöyra och att vi skulle få ett herrans vinterväder den följande dagen. Det blef emellertid inte så farligt. Snö blef det ingen, endast rägn, och äfven blåsten lugnade sig framåt morgonsidan.

Det var ännu icke dager, då godståget gick på morgonen. Endast på Storsnasens topp skönjdes en ljusning. Ett trist rägn föll emellertid, och det var ingen vidare glad stämning med hvilken man stufvade in sig i den norska vagnen.

Nu kom den norske passkontrollanten, som tog sig å tjänstens vägnar en lång – onödigt lång – funderare öfver passets uppgifter. Vidare såväl den svenske tullsnoken som den norske, den förre för att hindra otillåten export, den andre import.

Det är mycket med det jordiska i dessa dagar.

Hösten 1917

Hela resan utför till Trondhjem miste sitt intresse genom det ideliga rägnandet. Endast en ljuspunkt fanns på hela färden. Det goda kaffet med verkligt kaffebröd som serverades på Movikens station under uppehållet där. Kaffe är en sällsynt vara i Sverige i dessa dagar, där man lefver på maskrosor och rågknallar. Det riktiga kaffet blir därför verkliga minnen, för att icke säga upplefvelser, och därför har det äfven kommit med i denna skildring.

Trondhjemsfjorden var trist äfven den. Den stora tyska hjälpkryssaren Berlin låg kvar på sin plats i Hommelvik, bevakad som förut af fyra vaktposter i hvarsin båt rundt fartyget. Det gör ett sorgmodigt intryck. Manskapet synes dock ha en viss frihet att röra sig i land. De fingo t.o.m. resa in till Trondhjem, jag tror t.o.m. utan särskild uppsikt, ty inne på stadens gator såg jag flera gossar af ”die Kaiserliche Marine”, röra sig, dels ensamma, dels i grupper, till synes fritt och otvunget. Men jag hörde också berättas att minst 300 man redan rymt sedan interneringens början, ifall det nu kan vara sant. Norrmännen tycks emellertid ta det hela med ro och voro nog inte så mycket emot, att få mindre folk att försörja. Ty de ha det nog inte så godt själfva.

Trondhjem är en riktig rägnhåla. Förra året, då jag också var där, skvalade det likadant. Och man blir inte vidare glad af det. Jag kånkade genast min tunga väska upp till Hotell Scandinavia, ej så långt från stationen, ett mindre hotell, och likaledes ett mindre godt dito. Snuskigt och otrefligt. Men jag tog in där, emedan ing. Langsӕter förklarat sig ämna bo där. Emellertid befanns det, att inget rum där stod att få, utan jag flyttade mig öfver till ett närliggande, med det vackra namnet Standard. Detta var dock icke mycket bättre. Men man fick vara tacksam öfver att få något, ty trångboddheten var stor i Trondhjem, som i Stockholm.

Langsӕter hördes icke af på någondera stället, utan jag gaf mig ut att titta på staden under tiden, först och främst i det vällofliga syftet att få tag i ett lämpligt och billigt matlokus. Ty billligt önskade jag fara fram. Till en början sprang jag väl en timma efter Frimurarlogen, som utpekats som ett godt matställe. Det befanns emellertid att all matservering upphört där för ett eller annat år sedan. Slutligen hamnade jag på en III-klassens matfabrik, kallad ”Middagsbörsen”, där alla Trondhjems knoddar tycktes inta sin middag., ty så såg publiken ut. Maten var hvarken särskildt riklig eller billig, men vida billigare var den alla fall än på ett hotell, där samma middag säkerligen kostat dubbelt mera. Ty maten är dyr i Trondhjem; det är en erfarenhet som jag gjorde redan förra året.

Så småningom uppenbarade sig Langsӕter, boende på Nornen, ett ställe, af uppgången att döma, stående på åtskilliga trappsteg ännu längre ned. Jag förundrade mig storligen öfver att en sådan man som Langsӕter ville ta in där, men troligen var han mindre nogräknad.

Vi kommo nu öfverens om att gemensamt åka med Sunnan-tåget kl. 8-tiden påföljande morgon. För öfrigt disponerade hvar och en sin kväll som han bäst ville. Och jag för min del flanerade igenom hela staden, såg på hus och människolif, var uppe på Christianstens fästning och beskådade utsikten öfver staden och fjorden, men var äfven åt motsatta hållet, samt utåt hamnen. Ett ganska rörligt folklif utvecklade sig på stadens hufvudgata, och jag fann ett ganska stort nöje att anställa en Hanåns betraktelser, och beskåda stadens fysionomi genom dess fönster. Det är ju allatid en hel del som är olikt svenska förhållanden, och som därför kan vara roligt att se.

Men det vardt afton äfven på den kvällen och framåt ½ 10-tiden drog jag mig tillbaka till mitt rum för att njuta hvilan. Men hvilken hvila! Nu först uppenbarade sig hotellets karaktär. Mest hela natten pågick ett slammer utan like. Man slamrade med buteljer och glas i de närliggande rummen. Och ute på gatan slamrade hjul mot stenläggningen. Den tjocke, sliskige portieren upplyste mig om att det var ”budningsdag” i staden, hvilket yttrade sig på detta mindre sympatiska sätt. I hotellet utvecklades det sig fram på natten till ett riktigt röfvarlif. Skrål och skratt, hesa röster, och klang af buteljer. Det blef min musik, och sömnen höll sig fjärran under hela denna natt.

Samtliga bilder (utom kaffesurret) från Trondheims byarkiv på Flickr. Klicka på bilderna så kommer du till originalet.

Hösten 1917

Så blef det emellertid morgon äfven af den nya dagen. Lika rägntung och dyster hvilade gråstämningen öfver hustaken, då jag på morgonen fällde upp min rullgardin. Förhoppningen om de vackra utsikterna längs Trondhjem fjord gingo därmed om intet. Men det var att finna sig i sitt öde.

På vägen ner till stationen slank jag upp i ”Ungdomslagets Kaffistova”, belägen ej långt från hamnen. Där fick man godt kaffe till skapligt pris och goda smörgåsar. Detta var det enda som i Trondhjem kunde uppbringas så tidigt på morgonen.

Nere vid stationen var Langsӕter före mig. Han meddelade den upplysningen att nattåget från Kristiania var ¾ timma försenadt, samt att Sunnantåget naturligtvis skulle vänta därpå. Det var följaktligen ej annat att göra än att spankulera på perrongen af och an. Ty att uppsöka något frukostställe var det dock knappast tid till.

Medan jag gick här på perrongen, lade jag märke till skillnaden i uppträdande mellan norsk och svensk järnvägspersonal. En plattform skulle afstängas medelst en kedja, för beredandet af plats för bagagevagnen från nattåget. I Sverige mötes man härvid för det första af stora vanprydande, i ögonen fallande, anslag om förbud eller befallningar. För det andra ryter en stationskarl här: ”Undan här!” eller ”Se upp!” eller något dylikt. Den norske kollegan däremot gjorde honnör och frågade i bedjande ton, om ”ikke de reisende skulle ville vӕre så snilde og gaa ad siden”. Detta måtte vara frukten af en mera demokratiserad uppfostran.

Omsider kom vårt tåg, och nu begynte färden inöfver invid fjorden, en färd som skulle ha bjudit på en mångfald vackra utsikter, därest ej rägnet och dimman skymde bort fjällens konturer. Vi passerade ånyo Hommelvik och kryssaren Berlin och uppnådde Hell, där Sunnanbanan grenar af från Merakerbanan. Vägen slingrar nu i tusende bukter, än utmed fjordstranden, än längre in i landet. Än utmed lodräta, svindlande fjällstup, än öfver mera släta, odlade bygder, ”Indheredsbygden”.

Trondhjemfjorden med dess många vikar, sund och öar är dock öfverallt den bestämmande faktorn. Man ser den nästan ständigt, på större eller mindre afstånd. Nu var det ”fjӕre”, och de torrlagda stränderna voro inte alltid precis så vackra.

Vi befinna oss nu i en gammal bygd. Öfver Levanger gick ju förr den rätt beryktade samfärdseln med Sverige – genom Skurdalsporten – och Stiklestad är ju äfven för svenska öron ett namn af historisk klang. Härute i fjorden ligger ännu i dag ruinerna af ett gammalt kloster – Henevadsholm, tror jag det heter – en gång den stolte Trondhjemsbispens fasta borg.

Vi göra ett kort uppehåll i den lilla staden Levanger och kasta oss i väntsalen med glupande ifver öfver det kaffe med smørrebröd, som där presenterades. (I Norges land lefver man ännu öfverhufvudtaget mest på kaffe och smørrebröd). Men efter några minuter lämnar ve den gamla staden och dess ålderdomliga kyrka, för att arbeta oss vidare fram i terrängen.

Banbyggnaden har i dessa trakter haft många vanskligheter att öfvervinna. Det är icke blott branta fjällstup, för hvilka dyrbara utskärningar måst utsprängas, samt tunnlar, utan äfven dalbottnar med jäslera och jordskred där grunden erbjudit stora svårigheter, med fyllningar o.d. Vi passerar t.ex. genom en ytterst trång dal, där järnväg, landsväg och den lilla älfven alla tre får samsa sig på ett ytterst trångt område. Fjällväggarna stå branta på ömse sidor, och icke ett enda ljusknippe från himmelen når in genom kupéfönstret. I händelse af ras från bergväggen blir ju järnvägen totalt blockerad. Det var äfven här i närheten – i Vӕrdalen – som för nu åtskilliga år sedan ett stort jordskred inträffade, som kräfvde många människolif.

Slutligen förlorade vår gamle vän Trondhjemsfjorden, helt och hållet tålamodet och smet ifrån oss. Vi ankommo till Stenkjӕr, samt fjordens innersta ände och fortsatte i dalföret uppöfver. Det var icke utan att icke också vi förlorade tålamodet. Väglängden Hell – Sunnan är ju icke såvärsdt afsevärd. Och här hade vi suttit hela förmiddagen, långt in på middagen.

Det var därför med stor tillfredsställelse vi slutligen uppnådde banans treminus, Sunnan, vackert beläget vid Snaasenvandets sydvästra ände, där sjön i vackra forsar afbördar sitt vatten i älfven. Ett stycke promenad för oss ner till sjäfva ”vandet”, som här antager formen af en rund bassäng, vackert kransad af blandad gran- och björkskog, som nu speglade sina vackra höstfärger i den spegelblanka ytan.

(Klicka på bilderna för att komma till källan.)

Hösten 1917.

Här lågo vid bryggan två små båtar, den ena en ångbåt, den andra en motorbåt. Det blef den senare, en däckad, ytterst smal farkost, bärande namnet St. Olaf, åt hvilken vi nu för den återstående delen af dagen anförtrodde våra lif.

Hittills under dagens lopp hade vi blott uppehållit lifhanken med kaffe och smørrebröd. Men nu borde vi ha någon fastare föda. Någon sådan stod dock icke till att uppdrifva i Sunnan. Det enda matnyttiga vi i hela samhället kunde uppdrifva, utgjordes af långa ”plankor” af kaffebröd, ovanligt stora i förhållande till priset, hvilket vi med glädje konstaterade. Och utrustade med hvarsin påse återvände vi till St. Olaf, som strax därpå surrade iväg med sin puttrande maskin, ut på bassängens vattenspegel.

Snaasenvandet är en lång och smal skogssjö, någon mil lång. Till sin karaktär liknar den rätt mycket Fryken i dess öfre lopp, men höjderna äro vida högre. Utsikten uppåt vandet är utmärkt med dess krökningar och blånande åsar, som hvälfva sig, den ena bakom den andra, så långt blicken når. Bebyggelsen är företrädesvis på norra sidan, där under färdens lopp åtskilliga stora, välskötta bondgårdar med sina odlingar satte in ljusgröna fläckar i det allvarliga skogslandskapet. Bakom skogen kunde man redan nu se de bruna, kullriga ryggarna på några lågfjäll, men de voro ännu icke tillräckligt höga för att ge landskapet fjällkaraktär.

Det blef kallt efterhand, och den ena efter den andra af I-klasspassagerarna började finna det öfvervägande kusligt och kallt på däcket, med dess så ytterst begränsande utrymmen, och försvunno därför utför en krokig och brant liten trappa i skrofvets innandöme. Där fanns en liten, liten salong, och det var ej många som rymdes i densamma. Men vi bänkade oss så sällskapligt som möjligt. Och inom kort kom restaurationen med mat, skinka med speilägg, godt bröd och kaffe. Och vi som trodde att vår farkost var fullkomligt matfri! Nu mådde vi godt nog; det enda var den tjocka tobaksröken, som mot slutet blef rätt generande.

Framåt kvällen uppnådde vi slutligen Snaasenvandets andra ända, vid ändstationen Sem. Vi lade till vid en kolmörk brygga, och det var med möda vi kunde lotsa oss iland för allt bråte, som låg uppstapladt. Så uppför en mörk, brandt backe, och vi uppslukades af ett stort hus, i hvilket efterhand en massa ljus upptändes, så att det blef klart ekläreradt. Det var Sems skjutsstation och pensionat, och vi omhändertogos vänligt af en gammal gumma, som tände upp eld i kaminen och gjorde det bra för oss. Emellertid kunde hon knappast stilla sin nyfikenhet på hvad vi voro för slags folk. Hon gjorde sig mycket noga underrättad.

Langsӕter och jag fingo ett stort rum ihop, och trötta som vi voro af den långa resan och föregående natts besvärligheter, gingo vi omedelbart till sängs. Det smakade härligt skönt.

Följande morgon skulle landsvägsfärden taga sin början. Det är minsann inga småsmulor att tillryggalägga vägen upp till Lierne. Jag hade till en början trott att fyndigheten vi skulle bese, vore belägen i Grongdistriktet, men nu fick jag klart för mig, att vi skulle ända bort till Högfjällsprästens land, till Lierne, det hörn af Norge som en slapp gränskommission låtit tränga ett godt stycke in i Jämtland. På en höft kalkylerade jag väglängden till öfver 12 mil.

Vi skulle hela Sanddöladalen uppför först och främst och så ner igenom Sörli, ända ner mot svenska gränsen. Att tillryggalägga hela denna väg efter häst skulle bli både långsamt och dyrbart. Därför hade jag fått Langsӕter att redan i Trondhjem skaffa sig en cykel. Jag själf hade ju min med mig ända från Gellivare. Langsӕter köpte förresten sin, och gaf 70 kr för, och den summan torde han ha tjänat in på sin åkning. Ty det är som sagdt ingen liten väglängd.

Det var med visst intresse vi påföljande morgon – det var Dagmardagen, den 27/9 (1917) – rullade upp vår rullgardin. Ty af vädret voro vi nu synnerligen beroende. Rägn – naturligtvis! Det var knappast annat att vänta. Medan Langsӕter fick sin cykel en smula reparerad, åto vi en charmant frukost, med ägg, lax, laxöring och andra delikatesser, för att inte glömma den ymnighet af härligt godt bröd, som vi undfägnades med, lyckligt oberoende af alla kortsystem. Och ett öfverdådigt kaffe! Man uppskattar sådant i våra dagar.

Emellertid började nu cykelfärden. Klockan var väl c:a 9 på morgonen. Langsӕter hade inte på åratal rullat på en cykel, så farten blef inte från början såvärst mördande. Snarare tvärtom! Det var icke utan att jag med ett visst misstroende betraktade hans vinglerier från ena sidan af vägen till den andra. Jag för min del kände mig nödsakad kvarlämna i Sem såväl min väska som min stora vinterrock. Jag medtog i min ryggsäck endast det mest nödvändiga för ett par tre dagars resa. Vi voro ju inte fullt på det klara med huruvida vi skulle komma samma väg tillbaka, eller om vi skulle fortsätta till Sverige och genom Ströms Vattudal söka uppnå Östersund. Men Langsӕter lämnade allt sitt bagage, två stora väskor. Han medtog visst inte ens nattskjorta engång, blott en tunn rägnrock, som virades öfver styrstången. Själf hade L. endast en tunn sommarkostym, d: o hatt, samt eländigt tunna chevreauxkängor. Detta var ju ingenting att möta rägn och rusk och strapatser med. Men karlen måste ha varit mer än vanligt okänslig.

Vi fingo till en början en kollossal uppförsbacke att streta uppför, allt medan en utomordentligt fin utsikt öppnade sig under oss. Vi saxade oss i stora slingor uppför fjällsluttningen. Vägen blef så småningom fastare och mindre uppblött. Vi uppnådde en platå, och farten började också bli bättre. Fortare än man skulle ha väntat uppnådde vi Sandölaälfven, hvars dalbotten vi träffade efter passagen af en enorm utförsbacke. Här gör älfven en tvär krök och kastar sig i vildt raseri utför en serie afsatser, bildande den utmärkt vackra Formoforsen. Vi stodo en stund på bron och betraktade härligheten, men fortsatte så fram till Formofoss skjutsstation, där vi rastade väl en ½ eller ¾ timme under inmundigande af den härligaste mjölk och ”skaarne smørrebröd”.

Det blef nu spörjsmål om hvar vi skulle taga häst, om under detta skjutshåll eller nästa, men vi voro ännu föga trötta – det var ju midt på f.m. – och fortsättningen af vägen skulle vara utan backar. Vi beslöto oss alltså för att fortsätta nu med cykel, söka uppnå Eidet i Nordli med skjuts som ju kunde tagas i kvällningen.

Sagt och gjordt! Vi fortsatte, och solen t.o.m. tittade fram ett litet tag. Men det blef också blott ett litet tag!

Vi följde nu hela tiden Sandöleälfvens dalföre och vägen var verkligen fast och god, åtminstone till en början. Trakten är utomordentligt härlig, rik på växlande utsikter vid hvarje älfvens krökning. Dalsidorna äro ställvis alldeles stenbranta och ge knappast fotfästet för någon vegetation. Fjäll börja skymta på afstånd, om än ännu af lågfjällskaraktär. Höstfärgerna voro stiliga i alla nyanser af gult, brunt och rödt. Jag var under en stund rätt nöjd med tillvaron.

Men så blef det såsmåningom rägn igen, och detta ökades undan för undan. Efter ett par mil sackade Langsӕter ohjälpligt efter; han orkade inte följa, utan bad mig åka i förväg till Mortenslund, där middag var beställd, samt skjuts öfver Storlifjället, där vägen mindre ägnade sig för cykel.

Jag satte alltså så mycken fart som den uppblötta vägen tillät, och uppnådde snart skjutsstationen ”Statens fjeldstue”, där jag fullständigt bytte underkläder och pustade ut. Det var kallt och ruskigt efter svettdrifningen.

Langsӕter kom först bortåt en timme därefter, genomblöt och med de tunna sommarbyxorna dallrande runt benen. Jag begriper inte hur den karlen var konstruerad. Ingenting hade han att byta med, utan satte sig till den framsatta, efter förhållandena goda middagen, våt och olustig som han var. Men icke med ett ord antydde han någon sorts missbelåtenhet eller misstämning.

Vanligt folk hade nu alldeles gifvet stannat där. Vi hade ju åkt c:a 6 mil eller något dylikt, och detta fastän L. var något otränad och vägen uppblött af det myckna rägnandet. Men vi hade ju brådtom. Vi hade i Formofoss kalkyleradt med att få skjuts fram till Eidet, dit vi beräknade komma sent på aftonen, för att sedan påföljande dag hinna om möjligt både fram och tillbaka från grufexkursionen.

Det visade sig emellertid vara en högst afsevärd felkalkylering. Det började med att vi alls ingen skjuts kunde få från Mortenslund, fastän vi redan på morgonen hade beställt per telefon. Och af konkurrensafund hade de i Mortenslund uraktlåtit att varsko två returskjutsar till Sandmoen, hvilka godt kunnat vänta på oss en timme för att få oss med.

Men vi ville inte lägga oss kvar i Mortenslund, då vi ännu hade ett par timmar kvar af dagsljuset, och det till Sandmoen inte var mer än ca 22 km – låt vara att det bar öfver fjället. Hade vi haft en aning om hur det sedermera gestaltade sig för oss, så hade vi dock säkerligen stannat.

Klockan kunde väl vara 5 à ½ 6, då vi gjorde uppbrott från Mortenslund. Det rägnade fortfarande, ehuru ej så häftigt. Under c:a ½ mil gick det väl ändå an, ty vägen var jämn och utan åtminstone uppförsbackar. Vi närmade oss alltmer Storlifjällets fot med dess vilda raviner och skrefvor, i hvilka stundom skummande forsar susande störtade sig ned, bland annat en stor fors, som syntes på långt håll, redan långt nedom Mortenslund, och som verkade ytterst vild, där den med något hundratal meter kastade sig utför den vilda, blanka, namna fjällbranten. Jag trodde vi skulle få återse denna fors sedermera uppe i fjället, men den försvann alldeles, ty vägen måste ha gått åt ett annat håll.

Nu började våra strapatser på allvar! Vi måste nu sitta af och gå, ty vägen bar nu ständigt uppför, och slingrade sig samtidigt i tusende bukter rundt alla raviner och skärningar i fjället. Samtidigt började rägnet ökas allt mer, tills det uppe på vidden öfvergick i hällregn, som inte skonade några kläder eller skodon. Samtidigt började det också blåsa ju mera vi kommo upp på fjället, dess bättre dock på ryggen, ty eljest skulle det ha varit rent olidligt.

För full västlig rägnstorm sträfvade vi nu alltså upp på det nakna, vilda fjället, medan skymningen föll på, och inom kort svepte in oss i mörker. Vi sågo oss tillbaka, och kastade en sista blick på Sandöladalen där djupt nere under våra fötter – utsikten bör ha varit storartad vid klart höstligt solskensväder. Nu var allt insvept i ett grått töcken.

En egendomlig stämning smög sig på oss, en ensamhetskänsla utan like. Telefonledningen följde oss visserligen fortfarande, såsom ett civilisationens kännemärke, samt då och då en hög sten, rester af de vägmärken de resande förr hade att följa, innan landsvägen blef till. (Landsvägen är ju inte många år gammal, ty Ingeborg Maria Sick beskrifver ju i sin bok ”Højfjældspræsten”, hur hon med förare, som bar deras ”resetøi” färdades gående öfver gamla fjällstigar).

Stämningen blef inte muntrare därför att vi i tidningen på tåget hade läst om vargbesök i dessa trakter, och om rifna djur. Vargarna hade beskrifvits såsom ovanligt stora och vilda. Vi sträfvade oss emellertid framåt, meter efter meter, allt medan mörkret föll på så hastigt, att vi ett tu tre knappast sågo vägen framför oss.

Ja, vägen ja! Den var nu endast en samling större eller mindre pölar, i hvilka cykelhjulen döko ner kvartersdjupt, och hvilka krusades af vindilarna, så att skummet rök. Det var icke måttligt. Hela luften var fylld af ett haf af rykande vatten. Det fanns inga planer att skydda sig. För öfrigt använde jag icke längre min rägnkrage, som för öfrigt var alldeles tät, ty den var dels icke praktisk i ett sådant väder som detta, då den hindrade alla rörelser, och dels måste jag svepa den om min ryggsäck, som visserligen var "imprägnerad", men icke förty numera erbjöd ringaste skydd, för sitt innehåll af bl.a. ombytesunderkläder. Men fastän kragen nog gjorde sin nytta, kunde den icke förhindra vätan att tränga sig in. Faktiskt var innehållet vid framkomsten alldeles blött, eller åtminstone delvis fuktigt. Kartor och böcker tyckte jag synd om, dem skola vi tala tyst om.

Det hade väl ändå gått an, om Langsӕter kunnat hålla jämna steg med mig, men vi hade nu kommit upp på en platå, där det understundom gick att sätta sig upp på cykeln och komma framåt ett stycke. Som jag var ifrig att komma ifrån eländet, så satte jag understundom fart – i fall man nu kan tala om en sådan i ett dylikt väglag – och följden blef att L. ohjälpligt sackade efter. Jag måste således gång på gång hoppa af och invänta honom, och det tog ofta många minuter, innan han kunde skönjas i mörkret bakefter. Han kunde ju endast sällan bemästra cykeln i detta eländiga väglag, utan gick och ledde den.

Jag var arg som ett bi, och svor invändigt långa, långa haranger i ilskan. Situationen låter lätt tänka sig. Mina bastanta Sveziakängor voro nu som blöta trasor om tårna, och då jag rörde på dessa, pumpades vattnet ut och in med ett angenämt läte. Mina ”imprägnerade” vindbyxor voro våta omslag kring knäna och blottade deras välskapade former. Att man inte tog knäcken på denna färd, var mer än underligt. Men det var ju den ständiga rörelsen som höll lifhanken uppe. I själfva verket var jag lika blöt invändigt som utvändigt – af svett – ty jag var ju tämligen tjockt klädd, alldeles för tjockt för en ordinär cykeltur.

Bild från Digitalt Museum, klicka på bilden för att komma till källan.

September 1917

Det var sannerligen långa minuter under denna våta nocturne. Stundtals lättade skyarna en smula, och man kunde då öfverskåda vägen ett stycke framöfver. Vid hvarje ny krökning hoppades man att nerfärden från fjället skulle begynna, men alltjämt gäckades vi- fjällplatån tog aldrig slut, och djupt nere i dalen till vänster brusade den svarta Sandöla sin nattliga sång. Stämningen låter knappast tänka sig!

Efter uppgifterna skulle det vara 22 km mellan Mortenslund och Sandmoen. Däraf var det bortåt en 4 – 5 km innan fjällbranterna vidtogo. Vi tyckte att vi färdats en evighet på fjället, då vi ändtligen upptäckte ett ljus i fjärran. Hurra! Det måste vara det eftersträfvade Sandmoen! Vi lifvades af denna åsyn och satte en smula fart, värme, torra kläder och hvila vinkade! Vi närmade oss ljuset och upptäckte slutligen i dunklet en liten stuga, ett litet stycke till höger om vägen.

Men detta kunde väl inte vara Sandmoen? Ett litet eländigt kyffe, snuskigt och illaluktande, där i det knappa ljuset från en osande fotogenlampa i taket ett par gestalter kunde skönjas.

”God afton! Är detta Sandmoen?”

”Nei da, dette er Gosen!”

”Kvar langt er det til Sandmoen da?”

”Otte kilometer!”

Sköna utsikter! Nära en mil till i detta mörker. Och Gosen! Det landet Gosen! Det var då verkligen namnet! Skulle vi verkligen ha färdats blott 14 km? På så lång tid?

Det fanns alltså ingen hjälp. Vi måste ånyo ut i mörkret och vätan. Men humöret var inte änglalikt.

Ändtligen, efter ytterligare en god stunds sträfvan började vägen luta utför allt mer och mer, medan blåsten alltmer aftog. Vi närmade oss åter trädbeväxta och kultiverade trakter. Vägen blef till slut en enda lång utförsbacke, och som den nu dessutom blifvit afsevärdt hårdare, så satte vi fart så som knappast förut under dagens lopp, trots det eländiga tillståndet hvari vi nu befunno oss.

Ändtligen, efter sju sorger och åtta bedröfvelser, anlände vi till en gård, som visserligen inte var den efterlängtade skjutsstationen, men hvarest vi likvisst hugnades med upplysningen, att nu hade vi blott ½ km kvar. Alltså friskt mod och kalla fötter!

Sandmoens skjutsstation består af två byggnader, själfva huvudbyggnaden, den vänster om vägen, samt ett mindre, till höger. I den till höger brann ljus, och där, i ett och samma rum, sparsamt upplyst af en liten fotogenlampa, satt hela gårdens folk. Här gjorde vi vår entré som veritabla landsvägsriddare. Af ganska naturliga skäl höllo vi oss i närheten af spisen, och det följde nu en afklädningsscen i stor stil inför allt folket. Skodon, benlindor, strumpor, allt var som blöta trasor, och det var en njutning i sitt slag att befria sig från alla dessa våta omslag.

Gäststugan var nu kall och oeldad för säsongen, men vi fingo fruntimmerna att göra upp eld åt oss. Och det gjorde de också verkligen med besked. Den stora järnkaminen af den vanliga norska typen fanns också här, och den proppades full. Det dröjde häller inte långe förrän vi hade den nätta temperaturen af 30 grader i det jämförelsevis lilla rummet. Och oset från den otäta, svarta tingesten, blandadt med allsköns dofter af våta strumpor, kläder och skor gjorde atmosfären inom kort till något verkligt underbart i sin genre.

Langsӕter kröp tämligen snart i säng och ägnade sina våta paltor ett tämligen underordnadt intresse. Och dock hade han inte ens en tillstymmelse till ombyteskläder, stackars karl.

Jag däremot tog hand om mina kläder med rörande omsorg och vände dem rundt, oupphörligen rundt framför kaminen, så att det till slut nästan osade brändt. Men jag var besluten att såvidt möjligt ha torrt till dagen därpå. Genom detta manipulerande kom jag att oaflåtligt uppehålla mig alldeles intill kaminen. Och detta hade väl till följd, att jag fick stora kvantiteter os i mig. Som vi dessutom hade beordrat fram mjölk till enda supé, och fått blott ljum sådan, hvilken som bekant inte är särdeles lämplig att förhindra kräkning, ifall man för tillfället har anlag för sådant, så förstås situationen lätt, så jag relaterar, att min mage inom kort helt resolut tog sitt parti och vände sig ut och in. Hvilket inte precis försätter en i någon särdeles angenäm situation. Till all lycka gick ett fönster att öppna, så att den sköna middagen från Mortenslund fick tillfälle att göra sig en tur ut i det fria. En liten kålgård var belägen just utanför fönstret, men det hällrägnade ju, så det kunde ju betyda minus, om densamma fick en smula opåräknad gödning.

Ja, man har säkerligen varit med om angenämare situationer här i jordelifvet. Emellertid sansade sig slutligen denna plötsliga eruption, och mera stillsamma moment började inställa sig.

Den sköna hvilan väntade nu. Men, hast du mir gesehen! I sängen var det ungefär som sjögång. Somliga resårer voro totalt nerlegade, under det andra kavat pekade mot höjden. Och att under sådana omständigheter kunna komma åt att intaga ett passabelt jämviktsläge hade sig sannerligen inte så lätt, äfven om man hade rätt så goda kunskaper i statik. Och tråkigt nog ville det vanligen bli just den kroppsdel, som mest var i behof af hvila, som fick uppbära det värsta trycket från den hårda sängbottnen. Den nattens sömn var precis som en ekvation af andra graden, med flera obekanta. Ja, den natten glömmer jag sannerligen inte på länge!

Dagens facit, hvad väglängden beträffar, synes af följande tablå:

Sem - Formofoss 29 km
Formofoss - Mortenslund 31 km
Mortenslund Sandmoen 22 km
Summa 82 km

Som synes är detta en icke föraktlig prestation med packning och i ett väder och väglag som detta, och till på köpet med en följeslagare, som på många år icke suttit på cykel.

Följande dag – det var den 28 sept. (1917) – var väderleken växlande som under en aprildag. När vi bortåt 8-tiden hade klarerat våra nödtorftigt torkade persedlar och fått litet till lifs (naturligtvis kaffe och smørrebröd) toga vi skjuts fram till Eidet. Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor och ville nu hvila oss en smula. Det rägnade, och blåste fortfarande ilsket, lyckligtvis fortfarande i ryggen. Rägnandet gjorde dock nu mindre, ty nu kunde jag skydda mig genom min fullständigt täta rägnkrage. Men för Langsӕter borde det dock inte ha varit så värst behagligt, ty hans kläder och skor voro på morgonen ännu icke torra, utan tämligen våta.

Vi färdades nu förbi en serie sjöar af dyster uppsyn. Det märktes att vi voro i fjällens närhet. Den första var Skjeldbreivandet; därefter foro vi öfver en bro – där jag på ett hår när fått min hatt bortblåst och evigt förlorad – öfver till nordsidan af Mellomvandet och Bratlandsvandet samt senare Laksjøen. Naturen blef här en smula vänligare och en odlad bygd började framträda. Söderut öppnade sig en vidsträckt utsikt öfver Brandsfjeldene och andra fjäll, som nu ståtade i vinterns första snö. Det förfelar icke sin verkan att komma så från Kungsträdgårdens blomsterrabatter till Frostvikens snötäckta fjällmassor! Öfvergången är väl häftig.

Vi passerade skjutsstationen Støviken, 12 km från Sandemoen och närmade oss utefter sjön alltmer den odlade bygden kring Nordli, ”Högfjällsprästens” prästgård. högt uppe i en grönskande, brant sluttning, krönt af dyster barrskog samt bergsstup med skärningar och raviner, ligger prästgården. en rätt stor, hvitmålad byggnad, med sju fönster i envåningsfasaden åt sjön. En väg bär i slingor dit uppöfver. Utsikten mot sjön bör vara präktig därifrån. Och just nu, då vi foro därförbi, borde synen ha varit ståtlig, ty för en stund söndersletos molnmassorna och tilläto solen att titta igenom. Vattnet stod svartblått med fräsande hvita gäss, och väldiga vågor vräkte upp massor af skum på den sandiga stranden där nedanför. I bakgrunden syntes fjällens höga konturer, dock ännu lågfjäll med bruna och blå ryggar och höstens färger i björkskogen på sluttningarna. En klar, vacker dag borde det ha varit grannt!

Ett stycke högre upp i sluttningen ligger den lilla hvita kyrkan, rymmande kanske 50 personer, med sitt egendomliga torn. Jag förstår ganska väl stämningen, sådan den framgår af Ingeborg Maria Sicks bok. Författarinnan synes mig ha lyckats alldeles förträffligt med sin skildring. Det skall bli mig ett nöje att nu läsa om boken, sedan jag med egna ögon sett den yttre ramen för skildringen.

Inbyggarna häruppe lefva sitt eget lif, och måste ha gjort det i ännu högre grad på den tid boken skildrar, då landsvägen ännu icke var framdragen, utan man måste, för att komma hit, tillryggalägga långa sträckor till fots, samt låta ro sig öfver sjöarna. Då, på den tiden, fanns antagligen inte häller telefon, utan man var alldeles isolerad från yttervärlden. Det borde ett verkligt lefvande kall till för en rikt begåfvad präst att här bosätta sig för att utföra sin verksamhet.

Men sockenborna äro icke många, och prästen kan godt känna dem alla, och lefva med de sina, i alla deras sträfvanden och önskningar, deras intressen, i deras dagliga lif. Han kunde med ett ord vara en verklig själasörjare för sin församling, så som många nu för tiden hvarken kunna eller vilja hvara. För att icke säga så godt som alla.

Men vi hade icke tid att stanna i Nordli, och den för en stund förtätade stämningen kring högfjällsprästen rycktes sönder och försvann. Vi måste vidare på vår färd! Vi körde förbi handelsbod och telefonstation, läkarboställe och sjukstuga, och voro snart framme vid sjöns östra ända. Här ligger en liten såg vid ”eidet”, d.v.s. fallet mellan två sjöar. Här var en liten fors, där det för Norge så typiska smaragdgröna fjällvattnet under några meters höjd kastar sig utför skifferbranterna.

Sågningen var här igång, en hop karlar – de första vi sågo på en längre färd – uppmärksammade oss nyfiket, och en spetshund hälsade oss med sitt skall. Vi körde utmed den lilla älfven som förbinder de båda sjöarna och uppför en backe, hvarefter vi svängde in på den ödsliga gården vid Eidets skjutsstation.

Vi voro nu i fjällens närhet. Alldeles helhvita hjässor stucko upp öfver den dystra, svarta granskogen både i öster och söder. Luften var vinterns luft. Det hastiga ombytet af klimat förfelade inte sin verkan på kroppen. Väl preparerad genom morgonens långa åkning, i kall, fuktig blåst, frös jag obarmhärtigt, hvilket dock icke kändes så mycket förrän vi stigit af åket. Det kändes därför icke oäfvet att få komma inomhus. Vi skulle här äta frukost i väntan på den skjuts som skulle föra oss vidare, nu söderut till de ännu dystrare trakterna af Sørli.

September 1917

Mitt tillstånd efter föregående dags strapatser för att icke säga natten – med thy åtföljande sömnfrihet, var tämligen eländigt. Jag var ungefär halfdöd, och inte hade jag särdeles stor lust att ånyo sätta mig upp i ett åk för att tillryggalägga ytterligare 44 km ut i det okända. Ty nu kunde man inte alls på förhand beräkna hur man skulle få det.

Men tiden var knappt tillmätt. Det var nu fredag, och på lördagen skulle min flyttvagn från Forsbacka anlända till Storängen. Senast på måndag morgon borde jag åter vara i Stockholm för att omhändertaga densamma, för att icke pliktpengarna skulle stiga till för stora summor. Det var alltså helt och hållet denna omständighet, som så framtvingat hela denna så brådstörtade resa. Hade icke flyttningen legat för dörren, så hade vi naturligen sparat oss och rest i ett vidare makligare tempo. Men nu måste vi göra vårt bästa.

Emellertid fick jag af gästgifvaren i Eidet låna en björnskinnspäls och d:o mössa. Och hade jag ej blifvit hjälpt därmed, så hade jag säkerligen i detta mitt nedsatta tillstånd frusit ihjäl, ty kylan var afsevärd, och ombytet för hastigt. Vi fingo en pojke att köra oss till Aunet – ungefär halfvägs till Sørli. Det rägnade fortfarande, men blåsten hade något lagt sig.

Vi foro nu den ena branta backen efter den andra, ständigt uppför. Vägen gick genom småvuxen björkskog. Allt högre höjde vi oss öfver Sandsjöens vattenspegel, bakom hvilken Hartkjölens fjällmassiv sträckte upp sina hvitskimrande, olika toppar, som dock voro till största delen inhöljda i rägndiset. Insvept i björnskinnspälsen och med rägnkragen däröfver, satt jag mestadels i dvala, blott då och då kikande upp med ett öga.

Vi närmade oss nu alltmera fjällen, de verkliga fjällen, och inom kort voro de alldeles inpå oss. Jag vill minnas, att det var 19 km från Eidet till Aunets skjutsstation, och den biten gick väl då ändå an. Här skulle vi byta häst och körsven. I den stora backen strax hinsides skjutsstationen mötte vi dess skjuts med lappkvinnor nerifrån Arvaslien, tätt intill jämtska gränsen. Hur det var, befanns det bäst för oss att byta vagn med dem, hvilket byte förrättades på stället.

Resten af dagens färd blef en sannskyldig pina. Vi kommo omsider till Lenglingens strand, utmed hvilken vi foro en oändlig tid, efter hvad det syntes oss. Vi passerade Sørlis hvita kyrka – af ungefär samma fason som den i Nordli, hufvudbyggnaden, samt en del ytterst torftiga, gråa gårdar, uppflugna på den branta slutningen på sjöns västra sida. De lifliga getterna voro det enda, som förlänade taflan en smula lif. Eljest var det grått, trist, dystert öfver all måtta. Och vintern hängde i luften.

Så tog Lenglingen slut, och vi körde ånyo upp i skogen. Men slutligen, i skymningen, anlände vi till Rengens strand, och voro nu ej mer än stort milen från den svenska gränsen. Landsvägen blef här slut. Och sedan vi kört utför en försvarligt brant backe, styrde vi rätt på en liten torftig stuga, belägen alldeles vid sjöstranden. Här hade vi trott oss böra erhålla godt nattlogi. Gubben och hans gumma som mottogo oss, utan egentlig välvilja, hade åtskilliga svårigheter att andraga, men vi förklarade, att vi måste bo där, och att vi voro så trötta, att vi icke på villkor orkade förflytta oss still något annat ställe. För öfrigt fanns det ingen annan i trakten, som hade så ställdt, att de kunde mottaga oss. Vi stannade alltså utan vidare, trots den buttre gubbens miner. Skjutsgossen däremot måste draga sina färde och försöka sin lycka på annat håll.

Medan vi så gingo där, modstulna och hängsjuka och fröso i vinterkylan, kom dottern i huset hem, och nu blef det en annan rusch af. Hon gjorde upp eld, värmde mjölk åt oss, och gjorde sitt bästa ifråga om en kvällsvard. Under tiden anlände en motorbåt från svenska sidan, med några skogsmänniskor, samt från annat håll en resekolportör, så den lilla stugan blef i ett nu alldeles full af folk, som trängtade efter värme. Skogsmännen gåfvo sig snart af uppåt Sørli och Eidet, men gudsmannen stannade kvar hos oss och anhöll äfven han om tak öfver hufvudet öfver natten. Han gjorde det alltså ännu trångboddare för oss i den redan förut så hårt anlitade lilla stugan.

Jag fick emellertid till sist en egen liten kammare med en skaplig säng med mjukaste lammskinn i st.f. täcke. Och att det smakade gudomligt att få krypa till kojs efter all denna möda behöfver knappast framhållas.

September 1917

Påföljande morgon skulle vi tidigt i dagbräckningen göra exkursinen till den kopparfyndighet för hvars skull hela denna långa och dyrbara resa företagits. Vi ämnade oss nämligen sedan tillbaka till Eidet, hvarefter Langsӕter ansåg sig böra hinna Sandmoen och jag Gäddede i Frostviken redan samma afton.

Vi startade alltså redan kl. 6 på morgonen, innan det ännu var fullkomligt ljust. Det skulle icke vara så långt, förklarade Langsӕter. Men först fortsatte vi genom hela den långa Skaalebyn utmed Rengens strand, men sedan tog vägen alldeles slut, och vi marscherade in i skogsterrängen, som nu var totalt vattendrängt och sur efter det myckna rägnandet. Vi fingo i en af de sista gårdarna en vägvisare, och denna, som hade vattentäta lappskor, förde oss nu öfver den ena blöta och iskalla myren efter den andra, öfver berg och moras och kullfallna, våta stammar.

Det blef äfven den en färd som jag icke så lätt glömmer! Mina kängor blefvo åter som blöta trasor kring tårna, men det fanns ingen annan möjlighet än att bara klifva på, ifall vi ville uppnå vårt mål. Jag sökte i det längsta gå ikring alla myrarna, men det lyckades inte. Vi måste vada öfver med vattnet porlande högt upp på kängskaften. Hade det varit på sommaren hade det väl ändå inte betydt så mycket, men nu var vattnet alldeles isande kallt. Och samtidigt hade det nu igen tagit sig till att blåsa och snöa om hvartannat. Den ena snöbyn aflöste den andra. Fjällen på andra sidan om Rengen voro bländhvita.

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna sådana de voro efter de lämnade beskrifningarna. En smal zon om på sin höjd en meter (och ibland mindre) var inprägnad af fina hvita stänk af svafvel och kopparkis. Inprägnationen var visserligen ganska jämn, men rätt gles och fattig. Den brutna malmen kunde väl knappt hålla mer än ½ % Cu. Det kunde inte bli tal om ens minsta kvalitet stuffmalm. Allt måste gå till anrikning. Och för ett anrikningsverk här fanns icke tillräckliga kvantiteter – åtminstone icke blottade. Det var min ofrånkomliga åsikt.

Föga arbete var här utfördt. Vi fortsatte ännu ett stycke bort i skogen till – som det sades – det bästa stället, som att döma af det storståtliga namnet – Guldberget – borde vara något nie degewesenes. Här var en mindre bra skjärpning utförd i berget, men oaktadt malminprägnationen här var något rikare, var det ungefär samma historia.

Enligt min resolution, som jag strax hade klar för mig på stället, var det inte mycket att hoppas på. Och för öfvrigt skall man betänka läget! Den enda tänkbara vägen att utforsla malmen skulle bli den kanaliserade vägen utför Rengen in i Sverige, och så vidare med häst eller en blifvande järnväg till Hotagen, ner till Näldens järnvägsstation. Ty att frakta malmen först via Eidet till Frostviken och så vidare på båt efter den kanaliserade Strömsvattenleden kunde knappast falla förnuftigt folk in. Men Langsӕter hade sina spekulationer däråt, och trodde på företagets stora framtidsmöjligheter. Enligt hans föreställning torde naturtillgångarna redan vara så pass konstaterade i öppen dag, att det borde inte vara någon risk att genast här anlägga en kopparhytta! Så är det att vara optimist och sangviniker!

Mitt humör var efter och under denna utflykt icke det bästa. Men att plumsa i iskallt vatten och riskera en finare förkylning, kan ju knappast vara något nöje. Allra hälst inte, då utbytet af en så lång, länge planerad och dyrbar resa blir så magert. Också var jag föga älskvärd mot Langsӕter, stackars karl. Jag svor långa haranger invärtes. Öfver fyra timmar tog denna exkursion, och det var först vid 10-tiden som vi styrde våra steg ånyo mot den lilla grå stugan vid sjön.

Här hade nu vår vackra tös dukat upp en frukost, som efter omständigheterna rent af kunde kallas grandios – stekt, härlig laxöring, stekt i finaste smör, utomordentligt godt bröd i flera varieteter, charmant smör och dito ost, samt choklad och mjölk. Hvad kan väl en utsugen fjällvandrare mer begära? Också smorde vi kråset på ett synnerligen kraftigt och effektivt sätt! Ja, vi fingo ägg också, icke att förglömma! Och så torkade vi, så godt vi förmådde våra sura paltor framför spisen, men fullt torra kunde de ju inte hinna bli.

Så, fram på förmiddagen voro vi färdiga att anträda återfärden. Våra skodon voro visserligen ännu alldeles genomsura, men jag bytte ju strumpor. Dock skulle jag säga var det inget nöje att sätta sig upp och åka 4½ mil med våta fötter i denna kyla. Till på köpet uppstod nu på hemvägen ett fruktansvärdt snö- och blåsväder, som kom rätt framifrån. Det blåste så kraftigt att det var med möda hästen kunde pressa sig fram. Inom kort vardt marken alldeles hvit, och vagnshjulen rullade fram i tumsdjup snö.

Jag hade ju min björnskinnspäls samt dessutom rägnkragen och den tjocka mössan, som jag drog ner öfver öronen, så nog klarade jag mig nödtorftigt för den isande blåsten. Men med Langsӕter var det värre. Han hade blott sin tunna sommaröfverrock. Också började han snart att grymta så smått, men så var också nästan det enda uttryck af missnöje, som jag hörde på hela resan. Det var en öfverhöfvan tålig karl.

Emellertid gick tiden fortare på hemvägen än på bortvägen, trots att 44 km i blåsväder är en vägsträcka, som det allra flesta inte ha någon föreställning om.

Vi återkommo utan vidare händelser till Eidet, men det var nu rätt sent på eftermiddagen. Den utstakade resplanen var nu visserligen att cykelledes uppnå Frostviken samma afton, för att bli i tillfälle att följa med båten på Ströms Vattudal på söndag morgon, då jag möjligen skulle bli i tillfälle att komma med nattåget från Östersund på samma kväll och vara i Stockholm måndag morgon. Det var den simpla uträkningen. Men det går inte som man beräknar här i lifvet – de flesta gånger åtminstone.

1917

Då vi anlände till Eidet, uppstod för det första ett nytt våldsamt snöväder, som gjorde vägarna nästan oframkomliga, för cykel åtminstone. Och då vi lät telefonera till Gäddede, svarades, att båten inte skulle gå utför förrän måndag morgon. Det var ju därför ingen idé för mig att så forcera dagen, som nu dessutom genom den intagna middagen blifvit så långt framskriden, att man kunde räkna med att det blefvo kolmörkt, innan jag framkom till Frostviken.

Jag umgicks visserligen ett tag med planen att lämna båtresan alldeles ur räkningen och forcera mig fram till Inlandsbanan per cykel för att ändå nå Stockholm i tid. Men hur det var, så tog tröttheten ut sin rätt, och jag stannade.

Langsӕter däremot, som ursprungligen hade tänkt taga hemresan öfver Ströms Vattudal och Östersund – Storlien _ Trondhjem, ändrade sig i sista stund, och beslöt sig för att fara samma väg tillbaka, som vi kommit. Vi hade ju lämnat våra kappsäckar kvar i Sem, och jag dessutom min stora vinterrock. Och detta borde ju tagas hand om. Jag kalkylerade också ett ögonblick med att göra sällskap samma väg tillbaka för att via Trondhjem – Storlien uppnå Stockholm. Tåg gick nämligen tisdag morgon från Trondhjem, och jag skulle då vara i Stockholm onsdag morgon. Men detta förutsatte, att vi skulle lyckas nå Sem redan söndag kväll, hvilket i sin ordning fordrade, att vi kommo åtminstone till Sandmoen redan nu på lördagkvällen. Hela måndagen hade så gått åt för färden på Snaasen och järnvägsresan på Sunnanbanan.

Men jag hade fått nog af Storlifjället, och dessutom lockade ju redan genom Sverige, dels med utsikten att komma fortare hem, och dels att få se nya, vackra trakter. Jag stannade!

Men just som skymningen föll på, satte Langsӕter iväg neröfver. Jag såg honom försvinna i backen nedåt forsen. Det snölackade, och jag tyckte synd om karlen. Jag hörde sedermera att han inte hann längre än till Nordli, förrän en cykelring gick, och innan han fick den reparerad blef det alldeles mörkt. Visserligen klarnade det senare på kvällen, och på natten blef ett rätt vackert månsken, som jag var uppe och tittade på. Men ändå gissar jag at karlen var rätt mör, innan han hann Landmoen.

Jag gick däremot genast till sängs, för att enligt min plan redan i första dagbräckningen vara beredd att starta den långa vägen ner till Inlandsbanan. Ack, jag dåre! Jag hade tagit mig för en uppgift som jag inte kände! Emellertid var det ljuft att få sofva ovanpå dagens vedervärdigheter!

Påföljande morgon hade jag beställt kaffe så tidigt som möjligt, men det dröjde rätt länge innan det blef serveradt. Jag, som hade tänkt komma iväg kl. 6, blef ej startfärdig förrän 8 på det viset.

Dagen var mulen, och det var rätt bistert. Nog tänker jag det var minst – 5 grader. Neråt norska sidan var nästan fullgodt vinterföre, men åt den svenska var ingen snö, men däremot var marken hårdt frusen. På de ställen af vägen som ej hade uppkörda hjulspår och knottrigheter, gick det lätt att cykla, men på sina ställen kunde det icke undvikas, att cykelringarna blefvo hårt medtagna. Jag hade vid affärden visserligen lagt märke till att bakringen hade en mindre felaktighet på ytterskenan, men jag fäste mig ej därvid, då det ej skulle ha gjordt något under normala blidvädersförhållanden. Men genom att vägen nu var ganska knottrig och frusen, slet den starkt på ringarna, och defekten försämrades hastigt.

Vägen gick nu på Sandsjöens norra sida, hvarest trakten var tämligen bebyggd. Frostvikens gränsfjäll mot Sverige började nu alltmera dyka upp öfver horisonten. Det var rätt bistert, och som jag dagen förut blifvit bortskämd med den tjocka vintermössan, kändes det nog så kraftigt i den tunna hatten.

Ca ¾ mil gick det charmant på den hårda vägen, och jag trampade på i rätt god fart. Då började emellertid motgångarna på allvar. Skadan på cykelskenan hade nu förstorats, och ett tu tre exploderade slangen med en skräll. Hade jag varit klok hade jag naturligtvis välvist satt om ringarna före affärden från Eidet. Det hade belönat sig.

Jag syntes nu ha lämnat bygden och kommit upp på den öde vattendelaren mellan Norge och Sverige. Till en början ledde jag cykeln, och fortsatte i hopp om att nå någon gård, där jag lämpligen kunde reparera, ty det bar mig emot att stå midt på landsvägen i kylan. Men jag gick fjärdingsvägen utan att någon gård skymtade någonstans. Jag miste därför tålamodet och ställde mig i landsvägskanten för att flå af ringen. Nerverna hade blifvit hårdt medtagna under den föregående hela veckans strapatser. Det var därför inte just med något sinneslugn jag skred till verket. Jag var arg som ett bi, och det bör man inte vara då man lagar cykelringar.

Dåligt hade jag med verktyg, ty dem hade järnvägen fiffigt befriat mig ifrån, och dåligt var det äfven med gummivarorna. Nu voro ringarna i kylan äfven stela och hårda. Jag hade knappast någonting att komma med, och med fingrarna går det inte att taga af en cykelring. Till slut täljde jag mig en sorts pinne, hvilken dock visade sig icke hålla, utan gick af gång på gång. Till slut tog jag ett ilsket tag med stumpen som var kvar, och lyckades få af ringen, men i vredesmodet var jag icke försiktig om innerringen – det var sannerligen icke så godt häller! – utan fick den emellan med det resultatet att jag sprättade upp den och ref upp en lucka ett par tre tum lång, till hvilken jag knappast hade tillräckligt med gummi för att laga.

Hvar och en vet också hur svårt det är att bota dylika allvarsamma refvor. Det visade sig så godt som omöjligt. Jag plåstrade och plåstrade och lade näfverbitar, plockade i skogen, emellan och inunder, men det lyckades inte på något sätt att få tätt.

Det var ingen annan hjälp än att resignera och taga cykeln i vackra hand och gå vägen beskedligt framåt. Att fortsätta vara arg lönade sig just inte häller i längden. Men det sköna hoppet att kunna genom en finare ansträngning nå Inlandsbanan denna dag, måste fara. (Och det hade i alla fall aldrig lyckats, såsom vi sedan skola få se.)